Dristiga. Trotsiga. Fria.

På 1970-talet handlade klättring lika mycket om äventyr som om sport. I dag har det utvecklats till höjdgymnas­tik. Elitklättrare är disciplinerade idrottare, som tränar konstant och repeterar rörelserna till perfektion. De är fanatiska med sin vikt, eftersom klätt­ringen framför allt handlar om att trotsa tyngdkraften. Ta till exempel de cirka 30 klättrare som kommer till en fest i Dean Potters stuga. Förr i tiden skulle en sådan fest ha varit en röjarskiva som pågick till gryningen.

12 maj 2011

På 1970-talet handlade klättring lika mycket om äventyr som om sport. I dag har det utvecklats till höjdgymnastik.

Elitklättrare är disciplinerade idrottare, som tränar konstant och repeterar rörelserna till perfektion. De är fanatiska med sin vikt, eftersom klättringen framför allt handlar om att trotsa tyngdkraften. Ta till exempel de cirka 30 klättrare som kommer till en fest i Dean Potters stuga. Förr i tiden skulle en sådan fest ha varit en röjarskiva som pågick till gryningen.

Så är det inte längre. Ingen röker, och nästan ingen dricker. Dean Potter serverar en hälsosam rätt med grönsaker och ris, fyra klättrare har tagit med hemmagjord äppelkaka, och alla är i säng före midnatt.

Alex Honnold och Ueli Steck deltar i festen. Ueli Steck är 34 år och från Schweiz. Han är skolexemplet på den nya generationen klättrare, som följer ett strikt program för både träning och kost. När han tränar, springer han förbluffande 3500 höjdmeter om dagen.

Ueli Steck har satt hastighetsrekord på de tre stora nordsidorna i Alperna – Eiger (2 timmar och 48 minuter), Matterhorn (1 timme och 56 minuter) och Grandes Jorasses (2 timmar och 21 minuter) – och nu har han kommit till Yosemite för att finputsa sin klättring i granitklyftor. Förra året rusade han och Alex Honnold uppför El Capitan på 3 timmar och 50 minuter. Hans dröm är att införa speedklättring i Himalaya.

”Ännu har ingen teknisk rutt på en 8000-meterstopp genomförts i alpin stil”, det vill säga snabbt och med lätt utrustning. ”Det är mitt mål.”

Mer stöd i Europa

Till skillnad från europeiska proffs som Ueli Steck, som alla får rikligt med stöd från företagssponsorer, har de flesta amerikanska klättrare mycket svårare att få ekonomin att gå ihop. De flesta tjänar bara nog för att ha råd att övernatta i sina bilar och livnära sig på bönor och ris.

Kate Rutherford, som är 30 år och Madeleine Sorkin på 29, som tillsammans var de första kvinnorna som genomförde en friklättring på Half Dome, bor båda i sina bilar. Alex Honnold bor i sin bil. Den 32-årige klättraren Tommy Caldwell från Colorado, som är en av USA:s bästa friklättrare på granit, bor också i sin bil, när han är i Yosemite – trots att han har varit professionell klättrare sedan han var 16 år gammal.

Dalens bultande hjärta

Yosemite besöks varje år av omkring fyra miljoner människor. Endast några tusen av dem är klättrare, men det är klättrarna som utgör dalens bultande hjärta. ”Jag kom hit när jag gick i High School, och jag åkte aldrig hem igen”, säger 53-årige Ron Kauk.

”Yosemite var min utbildning. Är du öppen för det kan platsen ge dig vissa värderingar.” Därför startade Ron Kauk ett program som han kallar Sacred Rok. Det gick ut på att få unga med problem till Yosemite för att lära dem att tänka självständigt och bli medvetna om sig själva. Ron Kauk anlade några av de svåraste rutterna i dalen och klättrade nästan alltid med rep – vilket kanske förklarar varför han inte är en av de 83 klättrare som sedan 1955 omkommit här. Vid soloklättring finns det inget som helst utrymme för fel. Som Dean Potter formulerar det: ”Om man klantar sig, dör man.” Klättring utan rep blev ödesdigert för två av Yosemites bästa soloklättrare: britten Derek Hersey föll från Steck-Salathé 1993, och John Bachar från Kalifornien, en tidigare klättringspartner till Ron Kauk, omkom 2009 under en soloklättring nära Mammoth Lakes.

Sista kvällen i dalen strosar jag genom Camp 4 i skymningen. Doften av tall och lägereldar hänger i luften, och ett par stjärnor visar sig. Det hörs skratt, och någon spelar gitarr. Vid en lägerplats håller två unga män på att systematiskt lägga ut utrustning – rep, karbinhakar och dunkar med vatten – medan de talar om vad de hoppas ska ske på väggen nästa morgon. Vid ett campingbord sitter tre kvinnor med blodiga knogar, alla med flätor och pannlampor. De gråter och kramar varandra efter att de precis har klarat en tre dagar lång bestigning.

Liksom de som gjort pilgrimsfärden före dem, och de som ska komma, är de i Yosemite för att mäta sig med klippan. Dessa väggar är mer än berg: de är enorma speglar, som skoningslöst avslöjar vad varje klättrare har inom sig.

Läs också

Kanske är du intresserad av...