Massturism på Mount Everest

År 1985 gav de nepalesiska myndigheterna relativt fri tillgång till Mount Everest. Det har gett upphov till rusningstid på världens högsta berg.

3 maj 2013 av Hans Henrik Fafner

När Edmund Hillary besteg Everest var standardutrustningen en tjock, varm tweedkavaj och ett par läderkängor med piggar. Det är kanske en lite väl grov förenkling, men det är ett faktum att utrustningen har utvecklats enormt under de senaste 60 åren, vilket har gjort det möjligt för betydligt fler att nå toppen.

På Hillarys tid tillät de nepalesiska myndigheterna bara en expedition om året. Denna regel ändrades senare, så att det bara fick finnas en expedition åt gången på berget, och 1985 följde nästa fas, då det blev fritt fram för alla. Man måste fortfarande guidas av erfarna och professionella personer, men den nya friheten öppnade Everest för vad man i bergsbestigarkretsar betecknar som ”massturism”.

En viktig faktor är vädret. Förr i tiden inledde expeditionerna uppstigningen, när de kände att vädret var med dem. I dag är väderprognoserna mycket exaktare, så att de enskilda expeditionerna kan stanna i baslägret tills helt rätt dag infinner sig. Eftersom det på Everest kan gå lång tid mellan dessa dagar, har man upplevt situationer, då både tio och femton expeditioner har legat och väntat, så att det sedan uppstått köbildning på berget, när chansen dykt upp.

Purister anser även att man ska ta bort de fasta rep, som mindre erfarna klättrare kan hålla sig i. Detta skulle göra klättringen så mycket svårare att fyra av fem automatiskt skulle gallras bort, men andra menar att en sådan regel skulle göra bergsbestigning till en elitistisk syssla.

I bergsbestigarkretsar cirkulerar historien om den förmögna kvinnan från New York, som nära toppen av Everest inledde dagen med att be sin personliga sherpaguide om en kopp cappucino.

Läs också

Kanske är du intresserad av...