Rör ej!

Kronotskijreservatet i Ryssland mår bäst av att få ligga orört i upphöjd ensamhet.

16 november 2009 av David Quammen

Vissa platser på jorden är så förunderliga och så sköra att vi kanske borde låta bli att besöka dem.

Kanske borde vi låta dem förbli ostörda och bara beundra dem på avstånd, skicka dit en särskilt utvald observatör som har ögonen med sig, går försiktigt fram och rapporterar hem – som Neil Armstrong gjorde från månen – och själva stanna hemma. Denna paradox gäller för den avlägset belägna nationalparken Kronotskij på östra sidan av halvön Kamtjatka på Rysslands Stillahavskust, drygt 150 mil norr om Japan. Det är ett praktfullt landskap – dynamiskt och rikt, våldsamt och sårbart – som omfattar 11000 kvadratkilometer av vulkaniska berg, skogar, tundra och flodbäddar.

Dessutom finns där över 700 brunbjörnar, snår med dvärgtall (med nötter som björnarna kan äta) och sachalingran, som växte fram sedan glaciärerna under pleistocen tid dragit sig tillbaka, en stor koloni av Stellers sjölejon vid kusten, ett bestånd av indianlax i sjön Kronotskoje (förutom atlantisk lax och regnbågslax i floderna), örn, jaktfalk, järv och många andra arter – allt sammantaget ett område som helt enkelt är alldeles för bra för att reduceras till en turistattraktion.

Med så mycket att erbjuda och med så stora värden som står på spel, så mycket som snabbt kan förstöras men inte återskapas lika snabbt (på grund av de nordliga breddgraderna, växternas långsamma återväxt, de komplicerade geotermiska förhållandena, ekosystemets unika karaktär och platsens känsliga topografi) är det kanske rimligt att ifrågasätta om Kronotskij över huvud taget behöver människor, ens i form av besökare?

Jag ställer frågan trots att den kan verka aningen skenhelig, eller i alla fall motsägelsefull, eftersom jag själv har satt mitt fotavtryck i Kronotskijs mjuka jordskorpa.

Den ryska regeringen har gett denna storslagna, sköra natur beteckningen sapovednik, som i praktiken innebär ungefär: ”Ett område med begränsat tillträde, reserverat för studier och bevaring av flora, fauna och geologi. Begränsad eller ingen turism alls. Tack för visat intresse, men försvinn.” Det är en framsynt typ av lagstadgad status.

Den ger ett modigt, men också odemokratiskt, intryck i ett land med en lång och brutal historia av bristande demokrati. Vetenskapsmän får lov att komma in i dessa områden, dock bara för att bedriva forskning och under specifika betingelser. Vid den senaste inventeringen var Kronotskij ett av 101 reservat av detta slag i Ryssland, och när det utsågs år 1934 var det ett av de första.

Dessförinnan var det ett sobelreservat, fredat år 1882 på uppmaning av lokalbefolkningen, pälsjägare som värdesatte skogarna omkring sjön Kronotskoje eftersom det var ett viktigt habitat för just sobel, Martes zibellina. Kamtjatka ligger långt från Moskva och omkostnaderna och försakelserna som det innebar att skydda ett inte alltför stort område av denna ödemark framstod förmodligen inte som särskilt stora för Stalins sovjetregim i mitten av 1930-talet, då mycket annat stod på agendan.

År 1941 visade sig ännu en tillgång med reservatet när hydrologen Tatjana I Ustinova hittade gejsrar där. Under den kalla våren samma år reste Tatjana Ustinova omkring med hund och släde och utforskade floden Shumnajas källor. Hon stannade till på en plats där floden delade sig och lade av en slump märke till ett stort utbrott av ånga en bit nedför flodbrädden.

Hundarna var emellertid hungriga, så hon kunde inte undersöka saken närmare just då. Flera månader senare kom Tatjana Ustinova tillbaka för att kartlägga och studera vad som visade sig vara ett komplex av geotermiska förekomster, bland annat ett fyrtiotal gejsrar.

Den första gejsern kallade hon Pervenets, vilket betyder ”Den förstfödda”. Bifloden som hon följde kallas numera Gejsernaja och i en av flodens krökar ligger en sluttning vars mångfärgade avlagringar från ett tjugotal stora och små fumaroler har gett den namnet Vitrasj (Glasmosaiken). Dolina Gejserov (Gejserdalen) i Kronotskij intog sin plats som ett av världens stora gejserområden, fullt i klass med Yellowstone National Park i USA, El Tatio i Chile, Waiotapu på Nordön i Nya Zeeland och Island.

Gejsrar förknippas vanligtvis med vulkanisk aktivitet, och Kronotskij är inget undantag. Kamtjatka är fullt av vulkaner, av vilka över 20 ligger inom eller strax utanför sapovednikområdet. Vulkanen Kronotskij, den högsta, reser sig som en perfekt formad, 3521 meter hög kon.

Vulkanen Krasjeninnikov (uppkallad efter Stepan Petrovitj Krasjeninnikov, en djärv naturvetenskapsman som utforskade Kamtjatka i början av 1700-talet), som ligger en bit åt sydväst på andra sidan floden Kronotskaja, är dess något annorlunda tvilling. Ytterligare ett stycke i sydvästlig riktning ligger det som hade kunnat vara (men som inte längre är) den tredje i en mäktig rad om tre toppar.

I stället för en hög kon finns där en uppemot 1,3 mil bred, låg sänka full av fumaroler, varma källor och svavelhaltiga sjöar, tundra med blåbär och ljung och områden med björk och dvärgtall. Alltihop kringgärdas av en cirkelrund kant som blev kvar efter ett våldsamt vulkanutbrott för cirka 40000 år sedan. Sänkan kallas Uson Caldera, ett namn som syftar på den välvillige anden Uson. En caldera är en vulkanisk insjunkning som är flera gånger större än en vulkankrater.

Uson var en mäktig gestalt i de lokala korjakernas mytologi. Forskarnas studier av Uson Caldera är jämte Tatjana Ustinovas upptäckt av Gejserdalen ännu en anledning till områdets status som sapovednik; man vill skydda de geologiska och biologiska undren.

Korjakerna berättar om Uson och hans caldera, att han var en mänsklighetens vän som fick jordskalv att lägga sig, hejdade vulkanutbrott med bara händerna och gjorde diverse andra goda gärningar. För att onda andar inte skulle komma och förstöra platsen levde han dock ett ensamt liv i det fördolda uppe på sitt berg. Så blev han förälskad. Hon var människa, en vacker flicka vid namn Najun med ögon som stjärnor, läppar som tranbär och svarta ögonbryn som glänste som soblar.

Hon återgäldade Usons känslor och han tog med henne upp på berget. Så långt var allt väl. Efter några år av äktenskaplig lycka och isolering började emellertid Najun längta efter sina släktingar bland människorna. Kunde hon inte få besöka dem på något vis? Uson ville gärna göra henne till lags, så han begick ett huvudlöst och tragiskt misstag: Med sina väldiga armar delade han bergen och skapade en väg. Nyfikna och destruktiva människor kom.

Nu visste alla, även de onda andarna, var Uson hade sitt hemliga gömställe. ”Med ett fruktansvärt brak öppnade marken sitt gap och slukade ett väldigt berg och den mäktige Uson förvandlades för evigt till sten”, lyder G A Karpovs version av historien. Än i dag kan man se honom där, förstenad till en bergsspets vid calderans nordvästra kant med böjt huvud och utsträckta armar som bildar dess kant.

Om du någonsin får se honom tillhör du en synnerligen liten skara. Förbudet mot turism i Kronotskij är inte lika strikt som förr, men nationalparken har ändå inte mer än 3000 besökare som inte är forskare varje år, och av dem besöker bara hälften Uson Caldera. Det är inte bara restriktionerna som begränsar antalet turister, utan också logistiken, bristen på infrastruktur och priset. Till att börja med finns det ingen väg in i Kronotskij nationalpark från Kamtjatkas mer befolkade delar (som ändå inte är särskilt befolkade). I själva reservatet finns det inte heller några vägar, oavsett vad som påstås i myten om Uson.

Transporten in och ut sker för det mesta i ryska militärhelikoptrar av typen Mi-8, enormt kraftfulla maskiner som tidigare fraktade den sovjetiska arméns styrkor. När man sitter fastspänd i en Mi-8 som värms upp inför start, i ett skrangligt säte vid en hyttventil till fönster, känns det som att befinna sig i en fullpackad skolbuss med ett sågverk modell större fastspänt på taket – tills helikoptern lyfter från marken.

Turistutflykterna utgår från en helikopterflygplats 3,4 mil utanför Kamtjatkas huvudstad Petropavlovsk och helikoptern får bara landa på helikopterplattor i calderan och i Gejserdalen. Inte på någon av platserna finns det övernattningsmöjligheter för turister, så ett besök i nationalparken blir en dyr dagstur (cirka 5700 kronor inklusive lunch).

De flesta kunderna tycks vara rika ryssar, européer på äventyrsresa och en och annan amerikan. Fem timmar i Kronotskij är inget som en vanlig familj i Petropavlovsk har råd med. När man anländer i helikopter för att se gejsrar och vulkaner och kanske några brunbjörnar (som flyr över tundran eftersom helikoptern flyger lågt för att turisterna ska se så bra som möjligt) är det naturupplevelser för en rik, stillasittande elit.

Det är dramatiskt och spännande, privilegierat och primitivt. Det gör mig arg … men jag har ju faktiskt själv suttit där ombord på helikoptern med de andra turisterna. Myndigheterna som ansvarar för Kronotskij och forskarna som studerar området är uppmärksamma på turismens negativa sidor. Alla lämnar efter sig spår av något slag, frågan är bara hur djupa och hur många. I början och i slutet av sommarsäsongen utreds hur calderan och gejsrarna påverkas av turismen.

Utredningsmaterialet bildar underlag för välgrundade beslut om hur många som ska tillåtas besöka området följande säsong samt när de få lov att komma. Kronotskijs stora fråga, den som verkligen sätter i gång tankarna och inte bara gör en upprörd, är emellertid hur oron för mänsklig åverkan harmonierar med områdets egen våldsamma dynamik. Denna fråga ställdes på sin spets den 3 juni 2007, då en jättelik vägg av sten, gyttja, lera och sand lösgjorde sig från en hög bergskam och med ett brak gled ner i en floddal.

På sin väg utplånade den ett 30 meter högt vattenfall, dämde upp floden Gejsernaja (på bara några sekunder) och lade därmed stora delar av Gejserdalen under vatten. Om så en jättearmé hade marscherat genom området med stiftade skor hade inte lika stora värden förstörts.

Tatjana Ustinovas förstfödda gejser, Pervenets, är försvunnen, några andra kända heta källor likaså. Resten finns emellertid kvar. Glasmosaiken, Vitrasj, är orörd. Det gick ut larmrapporter till internationella massmedier, semestrar ställdes in och människor började omedelbart träta om huruvida jordskredet var en tragedi eller bara en fascinerande axelryckning från naturens sida.

”Vi vetenskapsmän tycker att vi har haft tur som har fått bevittna en händelse av det här slaget”, säger forskaren Alexander Petrovitj Nikanorov, som gav mig en kortfattad introduktion på nationalparkens högkvarter utanför Petropavlovsk. ”Trots att våra liv är så korta har vi fått bevittna det här.”

Geologerna har all anledning att känna att deras liv är korta jämfört med de fenomen som de studerar. Sten rör sig vanligtvis oerhört långsamt genom tiden. Detsamma gäller så klart även oss andra: livet är kort, världen är stor och vi har tur som får vara med om så mycket. Om det sedan betyder att vi alla borde sätta oss i den där helikoptern är en helt annan fråga, en som jag inte kan besvara på något tillfredsställande vis. Vad jag kan säga, och vad Michael Melfords fotografier tydligt visar, är emellertid detta: Kronotskij nationalpark är en fantastisk plats – ömtålig, storslagen och ombytlig. Kanske kan du bara ta mig på orden?

Läs också

Kanske är du intresserad av...