Yosemite är klättrarnas pilgrimsresa

Det är det magiska med Yosemite: området skapar hjältar. Oavsett varifrån klättrarna kommer – om det är från Alperna eller Anderna – suktar de alla efter att göra en pilgrimsresa till ”dalen” och mäta sig med dess jättar: El Capitan, ett glittrande klippmassiv, som är så stort att det får de 30 meter höga tallarna vid foten att likna miniatyrer; Cathedral Rock, en mörk fästning, som ligger i evig skugga; och Half Dome, ett kluvet granitäpple, vars svindlande nordvästsida är en inbjudan till världens modigaste klättrare. Att klättra här kan betraktas som inget mindre än en initieringsrit.

12 maj 2011

Det är det magiska med Yosemite: området skapar hjältar.

Oavsett varifrån klättrarna kommer – om det är från Alperna eller Anderna – suktar de alla efter att göra en pilgrimsresa till ”dalen” och mäta sig med dess jättar: El Capitan, ett glittrande klippmassiv, som är så stort att det får de 30 meter höga tallarna vid foten att likna miniatyrer; Cathedral Rock, en mörk fästning, som ligger i evig skugga; och Half Dome, ett kluvet granitäpple, vars svindlande nordvästsida är en inbjudan till världens modigaste klättrare. Att klättra här kan betraktas som inget mindre än en initieringsrit.

Hippiernas paradis: Camp 4

Jag gjorde min första resa till dalen som tonåring på 1970-talet och liftade från Wyoming med 20 dollar på fickan och ett klätterrep. Jag hade vuxit upp i USA:s höga prärieland, hade mätt mina krafter mot Klippiga bergen och ville gärna tro att jag var redo. En familj från Iowa på bilsemester med tre barn och en golden retriever satte av mig på en äng nedanför El Capitans skugga, och där stod jag i säkert en kvart, mållös och med huvudet böjt maximalt bakåt.

Jag bosatte mig i Camp 4, Yosemites läger för klättrare, som var känt som en livlig plats. På den tiden var Camp 4 fyllt med människor i utsvängda jeans, pärlor, trasiga tält och slitna sovsäckar. Klättrarna var långhåriga, festglada rebeller, som var berusade av friheten och spänningen av att klättra på höga klippor. Parkens personal betraktade dem som en ständig källa till irritation, för de retades konstant och skoningslöst av den hårda kärnan i Camp 4.

De kunde dock ge igen.

En kväll efter att ha klarat av en hög och svår bergssida vacklade mina vänner och jag tillbaka till lägret bara för att upptäcka att parkvakterna hade konfiskerat våra tält, eftersom vårt tillstånd att tälta hade utgått. Vi sov på marken den natten, och därefter slog vi läger i smyg och rullade ut våra sovsäckar i skogen eller mellan klippblocken, sov under bar himmel och återvände till klippväggarna före gryningen (fortfarande allmän praxis). Vi samlade tomburkar, inkasserade panten och levde på jordnötssmör och billig öl, och vi kunde inte ha varit lyckligare.

Läs också

Kanske är du intresserad av...