Aramis: Ett lyckosamt fynd

Nästa morgon har Berhane Asfaw, Tim White, Giday WoldeGabriel och Ahamed Elema samlats kring ett antal kartor för att göra upp planer inför dagen. Vi är tvungna att köra in på den krigiska afarklanen Aliseras territorium. ”Skjutgalna cowboyer”, som en av forskarna kallar dem. För att slippa stöta på problem måste vi först göra ett diplomatiskt besök i deras by Adgantole. Vi tar med oss de sex afarpoliserna. Det är också bra att Ahamed Elema följer med oss. I egenskap av distriktsadministratör och Bouri-Modaitu-hövding åtnjuter han stor respekt bland alla afarklaner i Mellersta Awash.

22 juli 2010

Nästa morgon har Berhane Asfaw, Tim White, Giday WoldeGabriel och Ahamed Elema samlats kring ett antal kartor för att göra upp planer inför dagen. Vi är tvungna att köra in på den krigiska afarklanen Aliseras territorium. ”Skjutgalna cowboyer”, som en av forskarna kallar dem. För att slippa stöta på problem måste vi först göra ett diplomatiskt besök i deras by Adgantole. Vi tar med oss de sex afarpoliserna. Det är också bra att Ahamed Elema följer med oss. I egenskap av distriktsadministratör och Bouri-Modaitu-hövding åtnjuter han stor respekt bland alla afarklaner i Mellersta Awash. Efter ett förhoppningsvis lugnt samtal tänker forskargruppen köra tillbaka västerut mot klanen Bouri-Modaitus territorium och släppa av några av oss på en plats där vi, osedda från byn och ostörda av nutiden, kan fortsätta vår vandring tillbaka till urtiden.

Det luktar surt i Adgantole, en dammig by vid Awashflodslätten. Afarerna hälsar vanligtvis på varandra med traditionella dagu, en störtskur av handkyssar och utväxlingar av nyheter. I övriga byar vi besökt har folk strömmat till för att hälsa, men här är det bara några få personer som kommer fram till oss. Hövdingen, som verkar vara sjuk, lämnar inte sin hydda. Medan Ahamed Elema talar med honom hälsar Tim White på en dyster ung man som snabbt går sin väg.

”För ett par år sedan blev han förbannad för att jag inte ville anställa honom”, berättar Tim White. ”Han drog kniv och fick hållas fast.”

Efter Elemas möte med hövdingen går vi tillbaka upp på höjden mellan två vattendrag. Nästa stopp på vår vandring bakåt i tiden skulle egentligen vara Maka, en plats där man hittat en 3,4 miljoner år gammal käke och andra rester av Australopithecus afarensis. Maka ligger dock på andra sidan floden, och på grund av skottväxlingar mellan afar- och issafolket är området inte farbart. Bra för djuren – dåligt för fossiljägarna.

Det mest kända exemplaret av Au. afarensis är Lucy, som Donald Johanson hittade i Hadar i Östafrika år 1974 och som analyserades och publicerades år 1979 av Donald Johanson och den då 28-årige Tim White. Lucy är enligt dateringen 3,2 miljoner år gammal. Hon hade utskjutande näsa och hennes hjärna var obetydligt större än en schimpans, men bäckenet, armarna och benen – för att inte tala om fotspåren som man hittat bevarade i aska vid Laetoli – avslöjar att hennes art redan gick på två ben. En del forskare menade att bland annat hennes långa, krökta fingrar och långa underarmar bevisade att hon också kunde förflytta sig uppe bland trädkronorna, som en schimpans. Majoriteten av forskarna konstaterade att hennes förfäder måste ha sett ut som en schimpans, gått som en schimpans, svingat sig i träden och gått på knogarna. Det enda som saknades var några benfynd som kunde bevisa det. Forskarna fick sig emellertid en rejäl överraskning. ”Vi trodde att Lucy var primitiv”, säger Tim White medan vi kör längs bergskammen. Han brister ut i ett högljutt skratt. ”Vi hade ingen aning om vad primitiv innebär.”

Några hundra meter längre fram anropar Tim White de övriga bilarna via radio och ber dem att stanna. De av oss som är ute på tidsvandring kliver ur, medan resten kör vidare. Dagen innan vandrade vi österut mot floden. I dag går vi i sydvästlig riktning genom ett eroderat landskap som kallas Centrala Awashkomplexet (CAC). Mitt i ligger Aramis, där Ardi bodde.

Sedan tidigt 1990-tal har Giday WoldeGabriel och hans kollegor pusslat ihop områdets komplexa geologi och nu berättar han för mig hur den ter sig. För cirka 5,2 miljoner år sedan strömmade en flod av lava ut över en väldig flodslätt. Med tiden ansamlades mängder av avlagringar på denna grund av basalt. Vulkanutbrott efterlämnade tunna lager av aska och pimpsten mellan övriga avlagringar, ungefär som grädde i en tårta. Samtidigt pressade magma på underifrån, vilket fick tårtan att tippa över åt väster. Därmed kom begravda avlagringar upp till ytan igen – tillsammans med askan, som ofta kan tidsbestämmas. Vår vandring går till dessa lutande avlagringar. Vi rör oss vågrätt genom rummet, men lodrätt genom tiden. Dessvärre har CAC-tårtan genom årtusendena sparkats och kastats runt av tektoniska rörelser och tuggats sönder av erosion, vilket innebär att såväl tårtbitar som gräddklickar farit hit och dit. ”Det här är ett lapptäcke”, säger Giday WoldeGabriel.

På väg ner från bergskammen stannar han till och slår med sin hammare på ett lager blekt vulkaniskt berg av härdad aska och damm som kallas lubakatuff. Den vulkaniska tuffen i Mellersta Awash har namngivits efter djur på afarernas språk, och lubaka betyder ”lejon”. Lubakatuffen innehåller inga mineral som kan tidsbestämmas med hjälp av radiometri. I gengäld behöver man inte ta sig särskilt mycket längre ner för att hitta daterbart material av annat slag. Flera gånger i jordens historia har de magnetiska polerna plötsligt bytt plats, vilket syns på riktningen av de magnetiska mineralerna i vissa bergarter. Ett av dessa skiften ägde rum för 4,18 miljoner år sedan och det har satt spår i CAC:s avlagringar.

Under detta tidsavtryck ligger vårt första utflyktsmål: ett flackt stycke land med spridda buskage. År 1994 hittades här en förstenad underkäke som visade sig ha stora likheter med fossil som hittats av den ansedda paleontologen Meave Leakey och hennes forskargrupp i Östafrikanska riftsystemet i Kenya och som hon gav namnet Australopithecus anamensis. Ytterligare fynd av detta slag dök upp i Mellersta Awash på en plats vid namn Asa Issie, en lapp i samma geologiska täcke av avlagringar som i CAC, cirka en mil från platsen där vi nu befinner oss.

Alla dessa fossil är aningen äldre och lite primitivare än Au. afarensis, men att döma av ett skenben som hittats i Kenya och ett lårben från Asa Issie gick även Au. anamensis på två ben. Faktum är att det råder bred enighet – och enighet är sällsynt bland paleoantropologer – om att den väsentliga skillnaden mellan de båda arterna helt enkelt är att det har gått en tid. Med andra ord representerar namnen två slumpmässiga nedslag på samma utvecklingslinje, utan att det finns några tydliga skillnader dem emellan.

Under Au. anamensis-nivån går det tillfälligt inte att se något alls genom fönstret mot hominidernas evolution i Mellersta Awash. Den gulgröna leran avlagrades för mellan 4,4 och 4,3 miljoner år sedan, då den här delen av CAC var en sjö som Yardi. Det enda som bevarats i leran är fisk. Under fisklagret ligger dock storvinsten.

Vi går ut på en stenig, solstekt slätt utan några utmärkande drag bortsett från en grov halvcirkel av basaltstenar. Den visar var paleoantropologen Gen Suwa vid University of Tokyo den 17 december 1992 hittade en gåtfull kindtand som stack upp ur marken. Den var nätt och jämnt detaljerad nog för att kunna spåras till en hominid. Några dagar senare hittade fossiljägaren Alemayehu Asfaw en bit av en barnkäke med den första kindtanden i, bara en bit därifrån.

”Den mjölktanden liknade ingen annan barntand från en hominid, och jag har sett dem allihop”, berättar Tim White. ”Gen och jag bara tittade på varandra. Vi behövde inte säga något. Detta var något betydligt primitivare.”

Gruppen märkte ut området och började undersöka det. Giday WoldeGabriel inledde det geologiska arbetet. Han kom fram till att lagret med hominidlämningar låg mitt emellan två lager av vulkanisk aska: gàalatuff (”kamel”) under och daam aatutuff (”babian”) ovanför. Det visade sig att det inte gick att skilja lagren åt i tid. Båda var 4,4 miljoner år gamla, vilket innebär att det vulkaniska materialet innesluter en skarpt avgränsad tidsrymd, kanske ända ner till en period om tusen år. Överallt längs en nio kilometer lång båge stack det upp fossil från avlagringarna: apor, antiloper, noshörningar, björnar, fåglar, insekter, fossiliserat trä och andra växtdelar – till och med förstenade dyngbaggebon. De kallade platsen Aramis efter namnet på ett uttorkat vattendrag i närheten.

”På den här platsen vid den här tidpunkten fanns alla förutsättningarna”, säger Tim White och slår ut med armarna. ”Allt var perfekt.”

Året efter utforskade gruppen en annan plats vid Aramis, en kilometer längre västerut. Där fann man fler hominidfossil: en hörntand utan slitmärken från en överkäke; en uppseendeväckande, pärlliknande kindtand; ytterligare tänder; och ett armben. Ännu viktigare än hominidbenen var dock det tydliga beviset för vilket ekologiskt sammanhang varelsen levde i. I över hundra år har man antagit att våra förfäder började gå på två ben först när de lämnade skogen – där våra släktingar människoaporna fortfarande bor – och gav sig ut på öppet gräs, kanske för att de då kunde förflytta sig effektivare över långa sträckor eller se bättre över savanngräset. En övervägande andel av däggdjursbenen vid Aramis kom dock från skogslevande apor och antiloper. Slitmönstren på hominidtänderna och en analys av isotoperna i emaljen visade också på att deras diet stämde bättre överens med ett liv i skogen. Om denna varelse gick på två ben – än så länge finns det bara indirekta bevis för detta – skulle ett av de grundläggande vetenskapliga antagandena om människans evolution vara avlivat. Gruppen kallade den nya hominiden Ardipithecus ramidus. På afar betyder ardi ”grund” eller ”golv” och ramid ”rot”.

"Den mjölktanden liknade ingen annan barntand från en hominid, och jag har sett dem allihop.”/dme:quote

År 1994 längtade alla i forskargruppen tillbaka till platsen. Utgrävningens första dag ägnas normalt enbart åt att slå läger. Tim White är en krävande ”general” – ve den som glömmer några viktiga kartor eller sätter upp sitt eget tält innan det gemensamma området är klart – men trots att det bara återstod en gnutta dagsljus den första dagen rusade alla ut till fyndplatsen.

I solnedgången hittade Yohannes Haile-Selassie ett handben inte ens ett stenkast från platsen där tanden hade hittats året innan. Dagen därpå började gruppen sikta det lösa, sandiga slammet kring fyndplatsen och fann ytterligare skelettdelar från händer och fötter. Efter en genomsökning av området hittade gruppen också ett skenben. Senare dök även ett kranium och ett bäcken upp, men båda var krossade. Faktum är att alla större skelettdelar var så illa medfarna att de praktiskt taget förvandlades till damm när de frigjordes från det kompakta slammet. När man hittade ett ben sprutades det upprepade gånger med ett härdningsmedel, varefter man grävde loss en klump runt benet och svepte in alltihop i gipsbandage för att skydda fossilet under resan till museet i Addis Abeba.

Ingen av forskarna hade ens vågat tänka tanken, men nu stod det klart att man hade hittat skelettet av en individ som var lika komplett som Lucy men som varken liknade henne eller något annat de tidigare sett. Medan de flesta andra ben på platsen uppvisade tecken på att hyenor hade gnagt på dem efter döden tycktes hominidskelettet mirakulöst nog vara fullkomligt orört. När kvinnan dog trampades kanske hennes kvarlevor ner i lera av förbipasserande flodhästar eller några andra växtätare och räddades undan asätarnas käkar. Efter 4,4 miljoner år under marken hade ytterligare ett eller två vid ytan förvandlat alltihop till damm.

”Det var mer än bara tur”, säger Tim White. ”Det var mot alla odds.”

Det tog hela två år att frilägga skelettet, ytterligare några år att rensa och konservera benen och några år till att konservera och katalogisera de 6000 övriga resterna av ryggradsdjur från Aramis, göra isotopiska analyser av tänderna och undersöka de geologiska detaljerna. Under tiden hade Gen Suwa, som är en riktig trollkarl inom den nya grenen virtuell antropologi, gjort en skiktröntgen av de ben som var alltför sköra för att hantera och tagit fram digitala versioner som kunde analyseras. I femton år var han, Tim White och en handfull kollegor de enda som hade tillgång till skelettet. Alla andra fick vänta tills gruppen var redo att publicera resultaten av sina studier.

På vägen upp till Adgantole stannar vi till på platsen där Ardiskelettet hittades. Fyndplatsen är stor som en tennisbana och var en gång i tiden sjöbotten. När utgrävningen var över täcktes platsen med ett stort stenröse. Här är lugnt nu, men jag kan föreställa mig de entusiastiska tillropen varje gång ett ben – totalt 125 stycken – hittades eller senare packades upp ur sitt gipspaket på museet.

”Det var ingen som jublade”, säger Tim White senare när han kan tala mer fritt om skelettet. Sedan berättar han om det ena stora ögonblicket efter det andra. Ett sådant var när han avlägsnade gipset från ett litet fotben med det latinska namnet cuneiforme mediale. Det är en del av det nedersta av stortån. Hos människor och alla andra hominider är ledytan på detta ben riktad så att stortån är parallell med de övriga tårna, vilket ger ett mycket effektivt frånskjut vid tvåfotad gång. Hos människoaporna pekar ledytan däremot åt ett annat håll, så att stortån kan vridas bort från övriga tår och sedan böjas mot dem för att gripa tag om grenar. När det gäller detta viktiga drag var Ardi som aporna. I andra avseenden var emellertid hennes fot inte alls som en apas, utan hade karakteristiska drag som gör det möjligt att gå upprätt.

Oavsett vad forskarna tittade på fann de en märklig blandning av väldigt primitiva drag och högt utvecklade drag som är förbehållna hominider. Ardi var inte bara ännu en tvåfotad eller fyrfotad varelse. Ardi var bägge delar.

Jag frågar Tim White om Ardis övergångsform möjligen kan rättfärdiga att man betecknar Ar. ramidus som den berömda felande länken i människans evolutionshistoria. Frågan gör honom påtagligt irriterad.

”Den beteckningen är felaktig på så många sätt att det är svårt att veta var man ska börja”, utbrister han. ”Det allra värsta är nog föreställningen att det vid en tidpunkt levde en varelse som var till hälften schimpans och till hälften människa. Det är en vanlig missuppfattning av evolutionstanken som har funnits med redan från första början. Den borde Ardi kunna begrava en gång för alla.”

Om forskarna som arbetar i Mellersta Awash tolkar sina fynd rätt såg Ar. ramidus inte alls ut som vare sig en modern schimpans eller en gorilla. Naturligtvis härstammar människoapor och människor från en gemensam förfader, men sedan dess har deras respektive utvecklingslinjer sett tämligen olika ut.

Läs också

Kanske är du intresserad av...