Daka: På vår sida av skiljelinjen

Efter en snabb lunch fortsätter vår ­vandring på andra sidan Herto. Vi tar oss nedför Bourikammens östsida och kommer till ett brännhett, kargt, närmast bi­sarrt månlandskap av grå sandsten. Området är fullt av små grottor och fint slipade stenpelare. Giday WoldeGabriel berättar att avlagringarna genom förkastningar har kommit att luta i sydvästlig riktning och därefter formats av vind, vatten och gravitation.

22 juli 2010

Efter en snabb lunch fortsätter vår vandring på andra sidan Herto. Vi tar oss nedför Bourikammens östsida och kommer till ett brännhett, kargt, närmast bisarrt månlandskap av grå sandsten. Området är fullt av små grottor och fint slipade stenpelare. Giday WoldeGabriel berättar att avlagringarna genom förkastningar har kommit att luta i sydvästlig riktning och därefter formats av vind, vatten och gravitation.

Vi har kommit till ett nytt fönster mot urtiden, känt som Dakanihylo eller rätt och slätt ”Daka”. Sedimenten i Daka är en miljon år gamla. I slutet av december 1997, ett gyllene år för fynden av hominidfossil i Mellersta Awash, fann doktoranden Henry Gilbert toppen av ett kranium som stack upp ur sedimenten. Innan dagen var slut hade forskargruppen grävt upp ett 50 kilo tungt sandstensblock kring fossilet och packat in det i ett skyddande lager gipsbandage. På museet i Addis Abeba avlägsnades den omgivande sandstenen försiktigt med tandpetare och piggsvinstaggar. Fram trädde en hel skalle från arten Homo erectus, dock utan ansikte.

Planen är att vandra tillbaka i tiden för att – drag för drag, art för art – skala av allt som gör oss till människor./dme:quote

Det första fyndet av Homo erectus gjordes i Indonesien år 1891 och är en av de mest kända av de gamla hominiderna. När det gäller kroppens storlek och lemmarnas proportioner är de mycket lika moderna människor. Deras redskapskultur, som kallas acheuléen, kännetecknas på de flesta fyndplatser av stora, symmetriska handyxor. Ahamed Elema tar upp en och visar mig den. Det är en fin klump svart basalt som huggits till på alla sidor. Det är bara spetsen som saknas. Redskapet ser primitivare ut än dem som jag nyss sett vid Herto, men symmetrin visar på en grundläggande förmåga att se möjligheterna till form i stenen och den slagteknik som krävs för att förvandla stenen till ett verktyg.

Utrustad med redskap av detta slag – och med sina långa ben – kunde H. erectus utnyttja flera olika typer av habitat och var förmodligen den första hominiden som lämnade Afrika för nästan två miljoner år sedan. Med tiden nådde H. erectus ända bort till Sydostasien.

Under den korta vandringen från Herto till Daka har vi definitivt mist något av vår mänsklighet: hundratals kubikcentimeter hjärnmassa, närmare bestämt. Dakafyndets skalle är på tusen kubikcentimeter, typiskt för en H. erectus men klart mindre än Hertofynden och mindre än det mellanliggande steget, ett 600000 år gammalt Bodokranium från andra sidan floden. Nu råder det verkligen brist på innovation: H. erectus acheuléenredskap utvecklades i stort sett inte alls på en miljon år. En antropolog har beskrivit det som en tid av ”närmast ofattbar monotoni”.

Tim White är inte lika hård i sin bedömning. ”Arten var enormt framgångsrik och expanderade geografiskt i kraft av sitt stora antal individer. Erectus befann sig på vår sida av en viktig skiljelinje – med ett större kranium och en ekologisk nisch som möjliggjordes av användningen av redskap. Går man längre tillbaka i tiden och tar bort de sakerna ser man en helt annan värld.”

Läs också

Kanske är du intresserad av...