För 4,4 miljoner år sedan: Livet på två ben

Aramis, EtiopienNär Owen Lovejoy för första gången såg det skelett som skulle hålla honom sysselsatt de följande 14 åren blev han inte impo­nerad. Året var 1995 och Owen Lovejoy, som arbetade med komparativ anatomi vid Kent State University i Ohio i USA, fick förmånen att se det nyligen utgrävda skelettet av Ardipithecus ramidus på Etiopiens nationalmuseum i Addis Abeba. Några av benen var helt krossade.

22 juli 2010

Aramis, Etiopien

När Owen Lovejoy för första gången såg det skelett som skulle hålla honom sysselsatt de följande 14 åren blev han inte imponerad. Året var 1995 och Owen Lovejoy, som arbetade med komparativ anatomi vid Kent State University i Ohio i USA, fick förmånen att se det nyligen utgrävda skelettet av Ardipithecus ramidus på Etiopiens nationalmuseum i Addis Abeba. Några av benen var helt krossade.

Det första han tänkte var: ”Vad var det för vits med att komma hit och titta på något som ser ut att ha blivit överkört? Men efter tio minuter insåg jag att alla de vitala delarna fanns där. Då tänkte jag: ’Jösses, vem hade kunnat förutsäga det här?’”

Under årens lopp, i takt med att Ardis ben befriades från stenen som omgav dem och rekonstruerades, växte Owen Lovejoys förvåning. Länge trodde man att ju längre tillbaka man sökte sig i människans evolutionära förflutna, desto mer skulle våra förfäder se ut som våra närmaste nu levande släktingar, schimpanserna. Med sina 4,4 miljoner år är Ardi mer än en miljon år äldre än det berömda skelettet Lucy. Ar. ramidus ser inte ut som Lucy, men hon ser inte heller ut som en schimpans. I stället uppvisar hon en märklig kombination av väldigt primitiva drag som tidigare bara observerats hos apor och utdöda människoapor från den geologiska epoken miocen och drag som bara återfinns i vår egen hominidlinje.

Titta bara på Ardis fot. Alla senare hominider, även Lucy, har en stortå som är parallell med övriga tår och bidrar till att ge en framåtriktad kraft när vi går upprätt. Det är ett drag som sedan lång tid tillbaka har varit kännetecknande för vårt stamträd. Ardis stortå stack i stället ut åt sidan som hos människoapor, så att tån lättare kunde gripa tag i grenarna när Ardi klättrade i träden. Ardis fot innehåller emellertid också ett litet ben vid namn os peroneum, som har behållits i hominidlinjen från äldre tiders apor men nästan aldrig finns hos schimpanser och gorillor. Detta ben gör fotsulan fastare, och Owen Lovejoy och hans kollegor tror att det var denna fasthet som gjorde det möjligt för Ar. ramidus att gå upprätt på marken och använda sina fyra parallella tår för att få den framåtriktade kraft som krävs för tvåfotad gång.

Även Ardis bäcken vittnar om en primitiv primat som håller på att bli människa. Människans bäcken har anpassats till ett liv på två ben. På Lucys tid, för 3,2 miljoner år sedan, hade våra höftben blivit bredare och kortare för att förstora området där sätesmusklerna sitter fast och stabiliserar den stödjande höftleden. Schimpansens bäcken är långsmalt och ger bättre stöd vid klättring. Det gör emellertid att schimpansen kränger från sida till sida när den går upprätt. Den övre delen av Ardis bäcken är kort och bred och uppvisar andra drag som man sällan ser annat än hos hominider, till exempel en utskjutande del på kanten av bäckenets insida, där det under evolutionens lopp har tillkommit benmassa för att ge bättre stöd vid tvåbent gång. Ändå är den nedre delen av bäckenet genomgående apliknande med fästen för de kraftiga bakbensmuskler som är en tillgång vid klättring.

Sedan är det Ardis överraskande hand. Nutida afrikanska människoapor har långa fingrar och handflator som är anpassade för trädklättring och starka, styva handleder som bär tyngden på knogarna när de går på marken. Eftersom denna anpassning för knoggång inte finns bara hos schimpanser utan även hos gorillor, som skildes från vår stamlinje ännu längre tillbaka i tiden, har man länge trott att den representerar ett primitivt tillstånd som även våra förfäder gick igenom på vägen mot upprätt gång. Ardis hand strider mot det antagandet. Hon har visserligen långa fingrar, men hennes handflata är kort och mycket böjlig, vilket måste ha gjort det möjligt för henne att gå på handflatorna på vågräta grenar – mer som en apa än någon nu levande människoapa – samtidigt som hon kunde hålla sig i grenar ovanför huvudet en bra bit bakom sig medan hon förflyttade sig.

I kombination med de övriga mycket primitiva dragen hos Ar. ramidus har den apliknande handen en enormt stor betydelse för förståelsen av vårt ursprung. Om forskarna som hittade Ardi har rätt har våra förfäder aldrig gått igenom något schimpansliknande stadium med gång på knogarna på sin väg till tvåbenthet. Om de hade gjort det hade det förutsatt att vi mycket tidigt på vårt stamträd utvecklade en schimpansliknande uppsättning anpassningar bara för att sedan förlora dem allihop och återgå till det primitiva tillstånd som Ar. ramidus uppvisar. Det är högst osannolikt.

På grund av de många väldigt primitiva dragen tror dock vissa forskare att Ar. ramidus inte ens är någon riktig hominid. Terry Harrison vid New York University påpekar till exempel att det under miocen, för mellan tjugotre och fem miljoner år sedan, fanns ett stort antal arter av människoapa i större delen av Afrika och Eurasien. ”Kanske var det en av dessa många människoapor, inte den här, som är hominidernas ursprung”, säger Terry Harrison. Owen Lovejoy replikerar med att peka på de över 20 markanta drag som uteslutande förbinder Ar. ramidus med senare hominider. Har Terry Harrison rätt i sitt antagande skulle alla dessa drag ha uppstått av en slump hos en i dag utdöd människoapa som inte hade något som helst med oss att göra.

Även om Ar. ramidus är en hominid, gick den verkligen upprätt? Innan Ardi hittades hade frågan varit otänkbar. Bland de högre stående primaterna var det bara hominiderna som gick på två ben. Följaktligen är alla hominider tvåbenta. Man förutsatte dock också att alla hominider hade stora hjärnor – tills den första Australopithecus med liten hjärna hittades år 1924. Många forskare tror helt enkelt inte att Ardi kan ha förflyttat sig särskilt effektivt på två ben, i synnerhet inte med stortår som var placerade så långt från de övriga tårna.

”Den foten tillhör inte en tvåbent varelse!” säger William Jungers, som arbetar med evolutionsmorfologi vid Stony Brook University. ”Ardi har en av de mest motställda stortår man kan tänka sig. Hur skulle hon komma upp i träden om inte hon klättrade lodrätt uppåt? Flög hon?” Varför, frågar sig William Jungers, skulle ett djur som är helt anpassat till att ta sig fram på alla fyra uppe i träden välja att gå på två ben nere på marken?

Owen Lovejoy har ett provocerande svar på frågan: ”Sex.” Han ser ursprunget till tvåbent gång som en följd av ett epokgörande skifte i dåtidens sociala beteende. En avgörande del i hans teori är förlusten av människoaphannens dolkliknande hörntänder, som var ett effektivt vapen i parningskampen med andra hannar. Nästan alla levande och utdöda människoapor har stora, spetsiga hörntänder som vässas genom att de slipas mot tänderna i underkäken. Hominidhannarnas hörntänder är betydligt mindre, mer som en honas. Man har hittat hörntänder från 21 individer i Ar. ramidus-lagret i Mellersta Awash, troligtvis både hannar och honor. De har alla samma hominidstruktur.

I stället för att skaffa sig tillgång till honor genom att utkämpa strider med andra hannar försåg enligt Owen Lovejoy Ar. ramidus en utvald hona och hennes ungar med fet, proteinrik mat mot att hon gjorde honom till sin enda sexpartner. Denna reproduktionsstrategi säkerställde att barnen som han tog hand om var hans egna. Det förutsatte dock att hannens händer frigjordes från sin roll i den fyrbenta förflyttningen, så att han i stället kunde bära hem maten med dem. Det kan mycket väl vara så att den tvåbenta gången var obekväm för Ar. ramidus, men att den tack vare sitt bidrag till kontraktet om ”sex för mat” var ett utmärkt sätt att skaffa sig fler ungar – och i evolutionen är ju fler avkommor viktigast av allt.

Oavsett orsaken till att Ardi började gå upprätt – om hon nu gjorde det – så dök Lucys art, Australopithecus, upp i samma område bara 200000 år senare, och hon och alla hominider som följde efter hennes art gick garanterat upprätta. Genomgick den primitiva Ar. ramidus med den motställda stortån en snabb förvandling under dessa 200000 år för att sedan dyka upp som ursprunget till alla senare hominider? Eller var det en art på väg mot glömskan som tog med sig sin kombination av primitiva och högt utvecklade drag när den dog ut? ”De här fynden är otroligt viktiga, och med tanke på i vilket skick benen var, är det fantastiskt vad forskargruppen har uppnått”, säger William Jungers. ”Men det är bara början på historien.”

Läs också

Kanske är du intresserad av...