Forntidsmänniskas ansikte rekonstruerat

Från frusen hårtofs till teckning – DNA från hår används för att teckna en bild av en man från ett utdött folkslag

19 februari 2010 av Brian Handwerk, National Geographic News

Med hjälp av en 4000 år gammal, frusen hårtofs hittad i Grönland har forskare kartlagt det första genomet från en forntidsmänniska. Den nya undersökningen tecknar en bild av en man som hade mörka ögon, torrt öronvax och tendens till skallighet.

Håret, som tack vare den arktiska permafrosten är välbevarat, har tillhört ”Inuk”, en relativt ung medlem av den nu utdöda Saqqaqkulturen, som var de första kända invånarna i Grönland.

Saqqaq har länge varit en gåta för forskarna, säger Eske Willerslev, som är evolutionsbiolog vid Köpenhamns universitet och medförfattare till undersökningen.

”Det har funnits olika teorier om att de var direkta förfäder till inuiterna, eller att de faktiskt var indianer, som trängde upp i norra Arktis”, säger Eske Willerslev. Man har emellertid vetat mycket lite om saqqaqfolkets genetiska historia, eftersom arkeologiska fynd har omfattat endast få och små bevarade bitar av ben och hår.

De nya DNA-undersökningarna, som tidskriften Nature publicerar på internet i dag, visar att Inuks närmaste släktingar inte är förfäder till dagens indianer och inuiter utan tre arktiska folk från Sibirien: nganasaner, korjaker och tjuktjer.

”Undersökningen tyder på att det har skett en vandring för omkring 5500 år sedan”, säger Eske Willerslev och tillägger att denna uppskattning stämmer med de tidigaste arkeologiska fynden från arktiska bosättningar i Nya världen.

Genom att analysera Inuks genom – som kan jämföras i kvalitet med ett modernt mänskligt genom – har forskarna dessutom kunnat skapa en DNA-baserad profil av saqqaq-mannen.

Inuk hade tendens till skallighet och var byggd för kyla

Det hårprov som använts i undersökningen hittades på 1980-talet i norra Grönland och har sedan dess förvarats på Nationalmuseet i Danmark.

Till skillnad från DNA som finns i uråldrig hud eller uråldriga ben, kan gener från hår isoleras i stort sett utan förorening från gener av svampar eller bakterier.

Denna fördel har bland annat lett till genombrott i kartläggningen av förhistoriska mammutars DNA.

Precis som med Inuk hjälper den allt finare tekniken forskare som studerar förhistoriskt DNA att tyda inte bara varifrån de förhistoriska folken kom, utan även hur de såg ut.

”På många sätt är det den mest spännande delen av undersökningen”, säger David Lambert, som är evolutionsbiolog vid Griffith University i Australien och medförfattare till en kommentar till undersökningen för Nature.

”Folk har tidigare genom [DNA-]undersökningar kunnat påvisa provers geografiska ursprung i större eller mindre grad. Vad de har gjort här, och som enligt min åsikt är ovanligare, är att arbeta med singel-nukleotid-polymorfi.”

En människas gener består av grupper av molekyler, som kallas nukleotider – ”bokstäverna”, som DNA skrivs med. En del genomsekvenser kan avvika med en enstaka nukleotid, och dessa variationer kallas SNP (efter det engelska Single Nucleotide Polymorphisms).

Arbetet med det moderna mänskliga genomet har resulterat i en stor databas över kända SNP-variationer, och många har kopplats ihop med specifika fysiska kännetecken, såsom att bäraren med 99 procents sannolikhet har en viss ögonfärg.

Inuks genom avslöjar att han sannolikt hade bruna ögon, mörk hud och mörkt hår samt torrt öronvax. Trots att den förhistoriska grönländaren var genetiskt disponerad för skallighet, ser han ut att ha haft gott om hår, vilket gör att forskarna gissar att han dog ung.

Inuk hade skovelformade framtänder, vilket är vanligt hos både indianska och asiatiska befolkningsgrupper, och hans blodgrupp, A, är ganska vanlig i nordöstra Sibirien. Hans ämnesomsättning tycks också ha varit genetiskt anpassad till ett liv i ett kallt och strängt klima.

Läs också

Kanske är du intresserad av...