Fossil visar att våra förfäder gick som vi

Vår mänskliga förfader var inte mycket bättre på att klättra än moderna människor, hävdar en ny undersökning.

14 februari 2011 av Brian Handwerk, National Geographic News

Ett hittills okänt fossilt fotben verkar bekräfta att Australopithecus afarensis – den tidiga mänskliga förfader, som skelettet av ”Lucy” har gjort berömd – gick som moderna människor. Det hävdar en ny undersökning.

Hittills har det varit oklart precis hur upprättgående Lucy faktiskt var. Med ett nyupptäckt fossil av A. afarensis, ”finns i stort sett allt som man skulle förvänta sig av en modern fot avsedd för att gå på två ben med”, säger antropologen C. Owen Lovejoy, som inte har medverkat i forskningen. ”Jag vet inte hur mycket mer världen kan kräva som bevis för att A. afarensis gick upprätt på samma sätt som den moderna människan.”

Det 3,2 miljoner år gamla fossilet har grävts ut på en känd fyndplats för fossil i Hadar i Etiopien. Fossilet är ett mellanfotsben, ett av fem långa ben som binder samman de stora benen baktill i foten med tåbenen. Fossilets storlek och form gjorde att forskarna kunde slå fast att den fot som benet har tillhört var styv och hade ett väldefinierat fotvalv – två egenskaper som hjälper moderna människor att förflytta sig framåt och dämpar de stötar som kommer av att gå på två ben.

Mot bakgrund av bäckenfossil och andra rester visste forskarna redan att A. afarensis kunde gå på två ben och inte längre hade de aplika ”tummarna” på fötterna, som andra arter bland människans förfäder använde för att gripa och klättra med. Innan fyndet av mellanfotsbenet från A. afarensis har det dock varit svårt att med säkerhet säga om Lucy och hennes släktingar hade lämnat träden för gott.

Lucy ”helt inkörd” på att gå

Medan apfötter kan böjas på mitten för att göra dem bättre lämpade för klättring, är fötter med fotvalv som människors – och tillsynes som Lucys – styva, vilket ger en effektivare framdrift vid tvåbent gång. Det säger undersökningens ledare, Carol Ward, som är antropolog vid University of Missouri i USA. Den typen av fötter har dessutom naturliga stötdämpare, som dämpar belastningen, när man går upprätt. Även i dag lider ”plattfotade” människor med otillräckligt välvt fotvalv av en massa ledproblem i hela skelettet.

Fötterna på A. afarensis ser nu ut att vara väl anpassade till att klara den typen av biverkningar av att gå på två ben -– på bekostnad av deras förmåga att klättra i träd, visar undersökningen. ”De var sannolikt inte mycket bättre på att klättra i träd än du och jag, även om de otvivelaktigt var starkare”, säger Carol Ward. ”Det verkar som om A. afarensis var helt inkörd på ett liv nere på marken, långt innan Homo ”äkta mänskliga arter” dök upp för omkring två miljoner år sedan.”

Modern fot till Australopithecus afarensis

”Vi har faktiskt en massa material från A. afarensis nu”, säger C. Owen Lovejoy vid Kent State University i Ohio i USA. ”Alla dessa drag hos foten överraskar mig inte. Några av dem fanns till och med i foten hos Ardipithecus ramidus – förkortat ”Ardi” – för 4,4 miljoner år sedan”, säger C. Owen Lovejoy. Ardi avtäcktes 2009 och bidrog till att ta död på teorin om att det fanns en schimpansliknande ”felande länk” nederst i människans stamträd.

Ardis ”fot var redan ganska lämpad för tvåbent gång, även om denna art fortfarande hade en stortå, som kunde gripa”.

Foten från A. afarensis ser nu ut att vara betydligt mer avancerad än man hittills har trott, säger C. Owen Lovejoy. Den uppvisar en del fina fysiologiska anpassningar, som man skulle förvänta sig först mot slutet av utvecklingen av den moderna foten för tvåbent gång, tillägger han. Forskningsledaren Carol Ward håller med. ”Foten var modern. Det rör sig i själva verket inte om en kompromiss mellan att gå och att klättra”, säger hon.

Tvåbent gång viktigare än griptå

Fossilet kan möjligen berätta mycket mer om A. afarensis än hur arten förflyttade sig. ”Att det var så viktigt att ge avkall på en griptå – som är en väldigt användbar sak att ha – till förmån för en modern fot, berättar hur stor betydelse det hade att vara effektiv nere på marken i förhållande till överlevnad och fortplantning”, säger Carol Ward. En effektiv gång på två ben har gjort att A. afarensis kunde lämna skogen helt, när det var nödvändigt – kanske för att leta efter föda eller kolonisera andra områden, säger hon.

C. Owen Lovejoy säger, ”vi tror att Ardipithecus ramidus var begränsad till skogsområden, men under övergången från Ardipithecus ramidus till A. afarensis för mellan 4,4 och 3,8 miljoner år sedan får man ett djur som börjar sprida sig till nya miljöer som sjöområden, savann och grässtäpper”, tillägger C. Owen Lovejoy.

”Det kunde dessa djur göra bara med en avancerad social kultur. En relativt långsam tvåbent på savannen är en död tvåbent – såvida han inte har en massa vänner runt sig.”

Läs också

Kanske är du intresserad av...