Hata: En överraskning

Genom att ta bara ett steg har vi kommit till den världen. Det finns nämligen ett brott i de geologiska lagren i marken under Daka där förkastningar och erosioner har utplånat en stor del av det förflutna. Med ett långt kliv över denna skiljelinje har vi rest ytterligare 1,5 miljoner år tillbaka i tiden till en bar slätt genomskuren av raviner.

22 juli 2010

Genom att ta bara ett steg har vi kommit till den världen. Det finns nämligen ett brott i de geologiska lagren i marken under Daka där förkastningar och erosioner har utplånat en stor del av det förflutna. Med ett långt kliv över denna skiljelinje har vi rest ytterligare 1,5 miljoner år tillbaka i tiden till en bar slätt genomskuren av raviner.

Området heter Hata och är ett fönster som vetter mot ännu äldre tider. Efter en rad otroliga fynd i mitten av 1990-talet fick vi en inblick i en av de mest revolutionerande övergångarna på vår evolutionära resa. År 1996 hittade forskarna ben från antiloper, hästar och andra däggdjur med avslöjande skärmärken från stenredskap. De var 2,5 miljoner år gamla och därmed ett av de tidigaste tecknen på redskapsanvändning.

”Märken på insidan av en antilopkäke visar att de skar ut tungan”, säger Tim White. ”Vi vet alltså inte bara att de tillverkade redskap utan också vad de använde dem till: att få näring ur stora däggdjurskroppar.” Märkligt nog har man inte hittat några redskap på fyndplatsen. De som slaktade djuren tog kanske med sig redskapen när de gick. ”Jag tror inte att de slog sig ner här”, säger White. ”De kom och gav sig sedan av.”

Med skelettdelarna kom även de första spåren av vilka ”de” kunde vara: några meter från platsen där däggdjursbenen låg fann man ett lårben, några armben och ett fragment av en underkäke från samma hominid. Lårbenet var relativt långt – ett framskridet, Homo-liknande drag – medan underarmen var lång som en människoapas.

Än så länge framstod detta som varje paleoantropologs drömscenario. Vid denna tidpunkt hade nämligen hominidsläktet delats upp i två grenar. En gren av släktet Australopithecus utvecklade kraftiga käkmuskler och stora kindtänder som gjorde det möjligt att tugga rotknölar och annan hård föda. Den andra grenen – hominider med allt mindre kindtänder, lättare kroppsbyggnad, långa ben och allt större hjärnor – utvecklades så småningom till den moderna människan. Större hjärnor är naturligtvis bra att ha, men de är också dyra i drift. De förutsätter en kaloririk diet, vilket man får genom att exempelvis äta kadaver från djur som dödats av lejon och krossa benen för att få ut märgen.

Det var en intelligent, tvåfotad primat, som hankade sig fram bland större och snabbare rovdjur./dme:quote

Det enda som saknades i Hata var ett kranium som bekräftade tesen: inte lika stor hjärna som H. erectus, men tydligt på väg i den riktningen. Redan under nästa utgrävningssäsong hittade Yohannes Haile-Selassie, numera chef för avdelningen för fysisk antropologi vid naturhistoriska museet i Cleveland i USA, det första fragmentet av ett hominidkranium. Det var emellertid inte ett fynd som gick i linje med drömscenariot.

Medan resten av forskarlaget tar sig uppför en slänt för att leta fossil går Berhane Asfaw och jag ner mot slätten för att se platsen där kraniet hittades. Högar med uppgrävt sediment vittnar om de sju veckor av hårt arbete som krävdes för att gräva fram fragmenten. När kraniet väl hade satts ihop visade det sig ha en del Homo-liknande drag, till exempel framtändernas storlek. Kindtänderna var dock enorma och med sina 450 kubikcentimeter var kraniet inte större än en typisk Australopithecus. Detta var inte någon varelse som härskade över sina omgivningar som H. Erectus, utan en intelligent tvåfotad primat som hankade sig fram bland större och snabbare rovdjur vars käkar den undgick länge nog för att föra vidare sin begynnande intelligens till nästa generation.

Den fick namnet Australopithecus garhi (garhi betyder ”överraskning” på afar). Au. garhi befann sig på rätt plats vid rätt tidpunkt för att kunna vara direkt förfader till Homo. Om det verkligen förhåller sig så är dock inte klarlagt.

”Det mysteriet är snart löst”, säger Berhane Asfaw när vi går bort till bilarna för att köra hem till lägret. ”Och svaret finns i Mellersta Awash.”

Läs också

Kanske är du intresserad av...