Herto: En gammal familjemedlem

Vi ger oss iväg i en karavan med elva ­fordon, som transporterar en större grupp forskare och studerande, sex beväpnade vakter samt mat och förnödenheter för sex veckor. Efter hand som vi kör genom höglandet avlöses de skarpt avtecknade terrasserna med durra och majs av skogar där diset hänger i träden. Vägen kantas av vrakgods från Etiopiens nyare historia.

22 juli 2010

Vi ger oss iväg i en karavan med elva fordon, som transporterar en större grupp forskare och studerande, sex beväpnade vakter samt mat och förnödenheter för sex veckor. Efter hand som vi kör genom höglandet avlöses de skarpt avtecknade terrasserna med durra och majs av skogar där diset hänger i träden. Vägen kantas av vrakgods från Etiopiens nyare historia. Efter en kurva ser vi de utbrända resterna av ett bepansrat trupptransportfordon från 1990-talets inbördeskrig, och längre fram syns knappt ett utsuddat ”MUSSOLINI” som huggits in ovanför en tunnel, ett arv från den italienska ockupationen av landet på 1930-talet.

Från toppen av den branta sluttningen kör vi i hårnålskurvor nedför en jättelik trappformation, som bildades för 30 till 25 miljoner år sedan, när den arabiska kontinentalplattan började dra sig bort från Afrika, så att Afarsänkan sjönk allt djupare ned i höglandets regnskugga. Ju längre ned vi kommer, desto glesare blir växtligheten, och solen blir starkare. Några hundra meter över sänkans botten saktar vi in. Nedanför oss faller det västra höglandet ned mot ett ojämnt och ärrigt lågland. Bakom Awashflodens gröna band i den sydöstra horisonten ser det ut som om höglandet går i ett med käglan från den unga vulkanen Ayelu. Vid foten av Ayelu ligger sjön Yardi som en silverfägad spegel.

Två dagar senare går vi längs sjöstranden. Förutom Tim White, Berhane Asfaw och Giday WoldeGabriel är det geologen Bill Hart från Miami University i Ohio och Ahamed Elema, afarklanen Bouri-Modaitus ledare. De två sistnämnda ingår sedan länge i forskningsprojektet. Vi följer stranden medan färgsprakande trollsländor flyger mellan fötterna på oss. Här råder perfekta förhållanden för fossilbildning: hit kommer djuren för att äta, dricka, döda eller dödas; skelettdelarna täcks över och undgår därmed nedbrytning; och under eoner tillför vattnet mineraler samt lakar ut organiska ämnen ur benen. Med sin långskaftade isyxa pekar 58-årige Tim White på skelettet av en mal som en skrikhavsörn lämnat kvar vid ett akacieträd och på ett kohuvud vars kött har stelnat till en lädermask. ”Om man vill bli fossiliserad finns det inte många bättre platser än den här”, säger han.

De första dagarna vandrar vi österut över Bourihalvön till afarbyn Herto. Vi kommer ut ur skuggan intill sjön och korsar några låga, grå sanddyner. En pojke och en flicka kommer gående mot oss med sina getter. Afarerna är ett herdefolk och bortsett från att de numera bär skjutvapen har deras levnadsvanor inte förändrats mycket på 500 år. När vi går i hettan bland de bräkande djuren är det lätt att föreställa sig att tiden går baklänges för varje steg vi tar.

Vi närmar oss Hertos grästäckta hyddor och palissader av törnbuskar. Berhane Asfaw, den tidigare chefen för Etiopiens nationalmuseum i huvudstaden Addis Abeba, pekar på mina fötter och säger: ”Se upp med var du går.” Överallt runt mig syns delar av ett förstenat flodhästkranium i den gulaktiga sanden. Intill ligger ett tolv centimeter långt droppformigt stenredskap. Eftersom afarfolket inte tillverkar några stenredskap måste detta vara vårt första fönster mot urtiden.

I november 1997 undersökte forskargruppen samma plats, bara något hundratal meter från byn, när en av dem fick syn på fragmentet av ett hominidkranium. Man märkte ut platsen med en liten gul flagga och gruppen spred ut sig för att leta efter fler delar. Snart stod det mängder av gula flaggor i området, huvudsakligen koncentrerade till en plats. Otroligt nog visade det sig att det under sanden låg ett anmärkningsvärt komplett människokranium.

Medan några i gruppen grävde fram fynden samlade geologen Giday WoldeGabriel från Los Alamos-laboratoriet i New Mexico in prover av obsidian och pimpsten, av vilka några var stora som tennisbollar. Sten av detta slag, som spys ut i flytande form under vulkanutbrott, är guld värda för en geolog, eftersom de ofta kan dateras. Analyserna av proverna visade att kraniet var mellan 160000 och 154000 år gammalt.

Just den dateringen är oerhört betydelsefull. Efter att ha jämfört DNA från moderna människor från olika regioner har genetikerna nämligen länge hävdat att alla moderna människors förfäder kan härledas från en befolkning som levde i Afrika för mellan 200000 och 100000 år sedan. Det fanns dock inte många fossil från den perioden som kunde styrka hypotesen – tills Hertofyndet. När det breda manskraniet med den kraftiga ögonbrynsbågen frigjordes från sin kapsel av sand var det en perfekt förespråkare för Afrikateorin. Det visade sig nämligen vara en mycket tidig modern Homo sapiens. Tim White tror faktiskt att det är den tidigaste medlemmen av vår egen art som någonsin hittats. Det mest förbluffande med den höga, välvda skallen är storleken. Med sina 1450 kubikcentimeter har det här kraniet större volym än den vanliga hos en nu levande människa. Ett annat, mindre komplett kranium som hittats på samma plats kan dessutom ha varit ännu större. Fossilets avlånga ansikte och några detaljer på bakhuvudet kopplar det dock också till tidigare, primitivare former av släktet Homo i Afrika, bland annat ett 600000 år gammalt kranium från Mellersta Awash som en annan forskargrupp hittade år 1976 vid Bodo på andra sidan floden.

”En sak vi vet om hertofolket är att de tyckte om kött, särskilt flodhästkött”, säger Tim White och borstar bort lite sand från ett flodhästkranium.

Många av de däggdjursben som har hittats vid Herto uppvisar skärmärken från stenredskap. Det är emellertid omöjligt att säga om hertofolket jagade eller om de åt kadaver som hade dödats av rovdjur. Strandsand med snäckskal visar att de skar upp köttet på stranden till en sötvattensjö som vår tids Yardi. Det finns dock inga spår av eldar eller andra tecken på bosättning, så man vet inte var de bodde.

Hertomannens stora hjärna får oss att tro att han var precis lika ”mänsklig” som vi är i dag. En viktig detalj i hans beteende saknas dock. Trots att stenredskapen visar på en förhållandevis väl utvecklad teknologi så skiljer sig redskapen inte mycket från dem som användes 100000 år tidigare eller 100000 år senare. Vid Herto har man inte hittat några genomborrade pärlor. Det har man gjort på andra fyndplatser i Afrika som är cirka 60000 år yngre. Där finns inte heller några utskurna figurer eller andra konstföremål som under Europas yngre paleolitikum (för cirka 40000–10000 år sedan) och inga som helst tecken på bågar och pilar, metallarbete, jordbruk och alla de kulturella och teknologiska landvinningar som följde i dess spår. Bara genom att gå 160000 år tillbaka i tiden – ett ögonblick på vår evolutionära resa – har en av de egenskaper som definierar människan försvunnit: innovation.

Det är dock en ovanlig sak med kranierna, något som skulle kunna vara ett tecken på de komplexa beteendemönster som var på väg. Några dagar efter upptäckten av vuxenkranierna hittade Berhane Asfaw ett kranium från ett sex eller sju år gammalt barn. Skärmärken på skallen, som liknar några av dem på det mindre kompletta vuxenkraniet, visade att köttet omsorgsfullt skilts från benen medan kraniet ännu var färskt. Detta indikerar något rituellt snarare än kannibalism. Barnkraniets yta var intakt och blank, ett tecken på att det vid upprepade tillfällen hållits och hanterats. Eventuellt tillbads barnkraniet som en relik, kanske i generationer, innan någon lade det till vila här i Herto.

Läs också

Kanske är du intresserad av...