Vidare: Sista gemensamma förfadern

I mellersta awash har jag en miljon år kvar att vandra före middagen. Från Aramis fortsätter vi över en slätt till en hög punkt där över 250 kvadratkilometer av forskningsområdet breder ut sig framför oss under en stor, blå himmel. Under oss ligger mörka bergskammar genomskurna av raviner som rymmer ytterligare en halv miljon år av avlagringar. Efter dem kommer basalten, som bildades för 5,2 miljoner år sedan när denna vidsträckta slätt översvämmades av lava.

22 juli 2010

I mellersta awash har jag en miljon år kvar att vandra före middagen. Från Aramis fortsätter vi över en slätt till en hög punkt där över 250 kvadratkilometer av forskningsområdet breder ut sig framför oss under en stor, blå himmel. Under oss ligger mörka bergskammar genomskurna av raviner som rymmer ytterligare en halv miljon år av avlagringar. Efter dem kommer basalten, som bildades för 5,2 miljoner år sedan när denna vidsträckta slätt översvämmades av lava. Till vänster ligger den slocknade vulkanen Dulu Alis låga kägla och bakom den Bourihalvön och Yardisjön, där vi började vår vandring i går. Den här utsiktspunkten är en bra plats att se tillbaka på den utvecklingsväg som leder från Ardi till oss.

”Fyndet av Ardi gör att vi kan betrakta människans evolution som tre steg i en tillverkningsprocess”, säger Tim White. ”Men gränserna mellan stegen är slumpmässiga och en fråga om vad som varit bekvämast.” Det första steget representeras bäst av Ardipithecus, ”nollpunkten”, en primitiv tvåfotad varelse med en fot i det förgångna och en i framtiden. Ardipithecus maskulina hörntänder hade redan blivit mindre och ”femininiserats” till formen och dess habitat begränsades till skogsområden. Sedan följde över två miljoner år med Australopithecus, som fortfarande hade liten hjärna men som var fullt ut tvåfotad, inte längre begränsad till skogarna och bredde ut sig hela 250 mil västerut från Östafrikanska riftsystemet till Tchad och söderut till Transvaal i Sydafrika. De var ett mycket framgångsrikt hominidstadium, både i tid och rum.

Utvecklades Australopithecus från Ardipithecus? Det är svårt att säga. I Mellersta Awash drar det hominidfria fisklagret för gardinen mellan dem. Innan man hittar fler bevis är det oklart om Ardi är Lucys ”mamma” eller en ogift moster som aldrig fick några barn och dog ut.

Diskussionen om den felande länken är en missuppfattning som har plågat evolutionstanken från början./dme:quote

Enligt Tim White finns det dock en intressantare fråga: Går det att härleda Australopithecus ur Ardipithecus delar? Vissa forskare menar att det är väl fantasifullt men Tim White håller inte med. Genetiska studier har visat att även små förändringar av generna snabbt kan få stora anatomiska konsekvenser. Om det fanns en väsentlig fördel i att kunna gå bättre upprätt, vidhåller Tim White, hade det inte krävts särskilt många årtusenden av naturligt urval för att utveckla en stortå som var parallell med de övriga tårna och andra anpassningar av skelettets utformning.

Samma regler gäller övergången från Australopithecus till det tredje steget. Här tillkommer mat med högre kalorivärde, näring till hjärnan så att den kan växa sig större och hjälpa till att räkna ut hur man ska få i sig dessa kalorier – och var så god: Daka, Bodo, Herto, oss. Naturligtvis belyser även fossil från andra delar av världen människans evolution – och ställer den ofta i ett klarare ljus än vad fynden i Mellersta Awash gör. Den här platsens långa historia av förändring demonstrerar dock tydligt att evolution är en fråga om att bygga vidare på något befintligt.

”Ett monteringsband på en bilfabrik är en bra liknelse”, säger Tim White. ”Att gå på två ben är ramen. Teknologin är karossen. Språket är motorn, som tillkommer mot slutet av monteringsbandet. En Iphone är kylarprydnaden.”

Från utsiktspunkten i Awash kan vi även se västerut och därmed längre in i urtiden, till utlöparna framför den branta sluttningen som utgör forskningsområdets västra gräns. Även här har man hittat fragment av hominidben som är 5,8 miljoner år gamla. De har samlats in under fyra år av Yohannes Haile-Selassie och har fått namnet Ardipithecus kadabba. De flesta forskare tror att Ar. kadabba är en tidigare art på samma linje som Ar. ramidus, en tidigare version av samma grundritning. Tim White och hans kollegor inkluderar även två ännu äldre fynd i detta kontinuum: de fascinerande, sex miljoner år gamla brutna lårbenen från Kenya som kallas Orrorin tugenensis och ett sensationellt men gåtfullt kranium från Tchad som heter Sahelanthropus tchadensis och som beräknas vara närmare sju miljoner år gammalt.

Oavsett hur gamla dessa enstaka exemplar är, så är det Ar. ramidus som har gett oss den bästa inblicken i vad som kan tänkas ligga längst ner i människans härstamning: vår sista gemensamma förfader med schimpanserna. En kort tid efter det att jag har rest hem från Awash frågar jag Tim White hur han tror att vårt sista gemensamma ursprung såg ut. Naturligtvis inte något i stil med en ”felande länk” till schimpanserna. Hans gissning är i stället att varelsen såg ut som Ardi, men utan de drag som gjorde det möjligt för henne att gå på två ben, om än klumpigt. Det är emellertid bara ett antagande, och om det är något jag har lärt mig i Mellersta Awash så är det att inte lita på antaganden.

”Om du verkligen vill veta hur något såg ut, så finns det bara ett sätt”, säger Tim White. ”Gå ut och hitta det.”

Läs också

Kanske är du intresserad av...