Vi undersöker isskalven

Under våra fötter har vi nästan 60 centimeter is och 1400 meter vatten. Solen skiner flera dagar i sträck. Mitt på dagen blir isen varmare, och från alla håll hör vi ljud som påminner om dämpade ­pistolskott. De registreras med akus­tisk utrustning – hydrofoner – medan de skakningar som uppstår, när isflaken stöter ihop och spricker registreras av de seismiska stationerna.Då och då skakar hela lägret. En av gångerna hör vi ett rop från boden:

24 november 2010

Under våra fötter har vi nästan 60 centimeter is och 1400 meter vatten. Solen skiner flera dagar i sträck. Mitt på dagen blir isen varmare, och från alla håll hör vi ljud som påminner om dämpade pistolskott. De registreras med akustisk utrustning – hydrofoner – medan de skakningar som uppstår, när isflaken stöter ihop och spricker registreras av de seismiska stationerna.

Då och då skakar hela lägret. En av gångerna hör vi ett rop från boden:

”Serjoga, var försiktig, när du flyttar containern!” Men det är inte Serjoga – det är sprickan i isen som vaknat till liv. Efter flera kraftiga skakningar visar sprickan så att säga tänderna i form av is som tryckts upp. När allt lugnat sig, går forskarna lugnt bort till sprickan för att bedöma skadorna. Denna gång har ett instrument förstörts, och stativet som avståndsmätaren stod på är krossat.

Istäcket förändras kraftigt

Istäcket på sjön förändras från år till år, och varje år framträder ett nytt system av sprickor. De viktigaste sprickorna, den så kallade ”ryggraden” (deras längd motsvarar ungefär Bajkalsjöns bredd), bildas dock på ungefär samma ställen. I det avseendet liknar istäcket strukturen i jordmanteln med dess permanenta sprickor. Skakningarna i isen påminner också om jordskalv. De sker även på samma sätt. Isflak som är täckta av snö värms upp mindre och utvidgas mindre än flak utan snö. Gradvis stiger det inre trycket i ismassan, tills det når en kritisk punkt, varpå skakningarna börjar. De seismiska stationerna registrerar de första störningarna. Normalt följer flera störningar efter varandra som upptakt till den stora seismiska skakning som utlöser de uppbyggda spänningarna. Den sista resten av spänning försvinner, när ett antal svaga efterskakningar har inträffat.

Forskarna vill inte bara iaktta isens beteende utan även utföra experiment med de kontrollerade ”isskalven”. Ett stort block av furu, som väger drygt 30–40 kilo, har i flera dagar legat i närheten av manskapsboden. En dag råder det stor aktivitet runt träblocket. Det förses med handtag, placeras på en ram och körs ut till försöksplatsen på motorcykeln.

Det visar sig att denna ”slägga” har ett viktigt vetenskapligt syfte: med hjälp av den kan de seismiska sensorerna finjusteras. Två män tar ett fast grepp om släggans handtag och slår som galningar på isen, tills de badar i svett, medan de räknar från ett till tio flera gånger i sträck. För att uppnå maximal noggrannhet utförs experimentet på olika avstånd från sensorerna.

Vid första anblicken verkar experimentet banalt, men det är ett led i ett forskningsprogram, som går ut på att studera akustiska och seismiska vågor. Med hjälp av åtskilliga hydrofoner eller seismiska stationer är det möjligt att slå fast riktningen och avståndet till bullerkällan. På så sätt kan epicentrum för den seismiska händelsen beräknas. De sibiriska forskarna har bara precis börjat samla in data om isens smällande, men inom ett par år hoppas de kunna konstruera en karta över ljuden, och koppla dem till de sprickor som bildas på Bajkalsjöns is.

Läs också

Kanske är du intresserad av...