Vana vid osäkra villkor

Två år efter cyklonen hänger Munshiganj fortfarande på tork. Nasir Uddin och hans ­grannar utkämpar en hård kamp för att vrida saltvattnet ur sin själ, återuppbygga sina liv och undvika att bli uppätna av de tigrar som på natten strövar runt i byn, och som tvingats ut från den angränsande Sundarbansmangroven i jakten på byte. Attackerna har ökat i takt med den ökade befolknings- och miljöbelastningen. På senare år har mängder av boende omkring Munshiganj försvunnit eller skadats – två dog under veckan då jag var där – och en del av ­attackerna skedde mitt på dagen.

26 maj 2011

Två år efter cyklonen hänger Munshiganj fortfarande på tork. Nasir Uddin och hans grannar utkämpar en hård kamp för att vrida saltvattnet ur sin själ, återuppbygga sina liv och undvika att bli uppätna av de tigrar som på natten strövar runt i byn, och som tvingats ut från den angränsande Sundarbansmangroven i jakten på byte. Attackerna har ökat i takt med den ökade befolknings- och miljöbelastningen. På senare år har mängder av boende omkring Munshiganj försvunnit eller skadats – två dog under veckan då jag var där – och en del av attackerna skedde mitt på dagen.

”Det är illa här, men var skulle vi ta vägen?” säger Nasir Uddin och studerar den 1,5 meter höga lergrund, på vilken han med ett räntefritt biståndslån har tänkt bygga upp sitt hus. Den här gången använder han trä, som kan flyta, i stället för lera. Risfälten runt huset är fyllda med vatten, mest bräckt sådant, och de flesta av traktens bönder har börjat odla krabbor eller räkor i det salta vattnet.

Han berättar att byns djupa brunnar också blivit salta, vilket gör att människor måste samla regnvatten och ansöka hos biståndsorganisationerna om vattenransoner, som körs ut i lastbil, pumpas över i en tank i byn och bärs hem i aluminiumkannor, i regel på huvudet av unga kvinnor. ”Du skulle ta ett foto av den här platsen och visa det för folk som kör stora bilar i ditt land”, säger Nasir Uddins granne Samir Ranjan Gayen, en liten skäggig man, som leder en lokal biståndsorganisation. ”Du kan säga åt dem att det är en förvarning om hur det kommer att se ut i södra Florida om 40 år.”

Som Munshiganjs invånare kan intyga är havet inte att skoja med, och förr eller senare kommer det att ta jorden här. Oavsett hur illa det blir, är det svårt att tänka sig flera miljoner bangladeshier packa ihop sina tillhörigheter och fly i mängder till Indien. De kommer att fortsätta att anpassa sig till det bittra slutet, och när det blir helt omöjligt, kommer de nog att anpassa sig till det också. Det är en fråga om nationalkaraktär – en stark överlevnadsinstinkt kombinerad med en beredvillighet att finna sig i förhållanden som vi andra nog inte skulle kunna leva med.

Abdullah Abu Sayeed, förkämpe för avskaffandet av analfabetism, förklarar det så här: ”En dag när jag körde på en av Dhakas mest trafikerade gator – tusentals fordon, som alla verkade ha bråttom – höll jag på att köra på en liten pojke. Han var högst fem–sex år gammal och låg och sov på en refug mitt i trafiken. Bilarna susade förbi bara centimeter från hans huvud. Men han låg fridfullt och tog en lur mitt i världens galnaste trafik. Så är Bangladesh. Vi är vana vid osäkra förhållanden, och våra förväntningar är mycket, mycket låga. Det är därför vi kan anpassa oss till i stort sett allt.”

Läs också

Kanske är du intresserad av...