Bottenlevande fiskar nära att utrotas

De senaste cirka hundra åren har fisketrålare fått större maskiner, radar som kan hitta fisk, lättare nät och jättelika frysar ombord. Vad fiskeflottorna mest behöver är emellertid en tidsmaskin.

Enligt en ny undersökning måste de fiskeflottor som fiskar nära havsbottnen i brittiska farvatten i dag arbeta 17 gånger hårdare för att fånga samma mängd fisk som deras segeldrivna motsvarigheter gjorde på 1800-talet.

Efter att ha studerat gamla fångstlistor från England och Wales konstaterar forskarna att mängden fångad fisk per enhet fiskekraft har minskat med 94 procent sedan 1889.

Det betyder inte nödvändigtvis att mängden fisk strax ovanför havsbottnen, såsom torsk och kolja, har minskat med 94 procent. Sannolikt är det dock en ”mycket bra uppskattning”, säger Ruth Thurstan, som studerar vid University of York i England och har lett undersökningen.

Nedgången i fångster är ”verkligen chockerande”, när man tänker på hur mycket effektivare fiskeflottorna har blivit, säger Ruth Thurstan.

Statistiken är desto mer oroväckande, eftersom den inte omfattar bara en enskild art utan ett helt tvärsnitt av det marina ekosystemet, tillägger hon. Den brittiska havsbottnen kan följaktligen vara i färd med en total omläggning, som innebär att explosivt växande bestånd av till exempel agnfisk och kräftdjur tar över från arter som tidigare levde av dem.

Storbritannien är dock inte ensamt om nedgången i fisket.

Andrew Rosenberg, som är professor i havsforskning vid University of New Hampshire i USA och som inte har deltagit i undersökningen, säger att ”vi har sett samma sak i västra Atlanten, i Nordsjön och i Östersjön.

”I Medelhavet är nedgången troligen ännu större.”

Bättre fiske, mindre fångst

Antalet bottenlevande fiskar som landades i brittiska hamnar steg från 1889 – det första året med tillförlitlig statistik – till mitten av 1900-talet, eftersom fiskeflottorna växte, och tekniken gjorde fisket mycket effektivare. Det visar undersökningen, som publicerats i tidskriften Nature Communications.

Trålare som drog påsformade nät över havsbottnen började på 1880-talet byta ut segel mot ångmaskiner, och det gjorde att fiskeflottorna kunde fiska i avlägsnare, djupare farvatten under längre tid åt gången. Nya nättekniker ökade fångsterna ytterligare, och kylning ökade fiskefartygens kapacitet ännu mer.

Trots konstant växande investeringar i en effektivare flotta har fångsterna i de brittiska farvattnen minskat sedan andra världskriget, troligen på grund av överfiske.

Enligt undersökningen fångar dagens trålarflotta utanför Storbritannien bara hälften så mycket per år som segelfartygen gjorde 1889, och mindre än en fjärdedel i förhållande till 1938, när årsfångsten kulminerade.

Kan bottenfisket regleras?

Gavin Gibbons är talesman för USA:s fiskeriinstitut, som representerar den amerikanska fiske- och skaldjursindustrin. Han säger att kollapsen inom fisket inte beror på ökad effektivitet hos fiskeflottorna utan snarare på dålig kontroll.

Vad som enligt Gavin Gibbons behövs är ordentlig reglering baserad på bättre kunskap om bestånd, fortplantning och hållbara fångstnivåer. Om det fungerar anser han att man generellt kan bedriva fiske på ett hållbart sätt.

Andrew Rosenberg vid University of New Hampshire är också optimistisk med avseende på lösningar som kan ta hänsyn till konsekvenserna av överfiske.

”Vi måste inse att vi har förändrat dessa ekosystem i grunden, men det betyder inte att det är oåterkalleligt”, säger han.

Till exempel tunnades beståndet av bottenlevande kolja på Nordamerikas fiskrika Georges Bank ut till utrotningens gräns i början av 1990-talet, säger Andrew Rosenberg. Även om beståndets storlek fortfarande är långt under de historiska nivåerna, har det tiodubblats från 1995 till 2005 till följd av strängare riktlinjer, säger han.

”Det är en utmaning”, säger han. ”Men jag tror att det i bland är möjligt att återuppbygga, om man kan tackla problemen med överfiske.”