Dystra prognoser

Den försurning som skett hittills är sannolikt oåterkallelig. Även om det i teorin är möjligt att hälla kemikalier i havet för att motverka effekten av den extra koldioxiden, skulle det i realiteten kräva svindlande mängder. Det krävs till exempel minst två ton kalk för att uppväga ett enda ton koldioxid, och just nu släpper världen ut över 30 miljarder ton koldioxid om året.

8 april 2011

Den försurning som skett hittills är sannolikt oåterkallelig. Även om det i teorin är möjligt att hälla kemikalier i havet för att motverka effekten av den extra koldioxiden, skulle det i realiteten kräva svindlande mängder. Det krävs till exempel minst två ton kalk för att uppväga ett enda ton koldioxid, och just nu släpper världen ut över 30 miljarder ton koldioxid om året.

De naturliga processer som skulle kunna motverka försurningen – som erosion av sten på land – går för långsamt för att spela någon roll innanför människans tidshorisont. Även om man skulle sluta helt att släppa ut koldioxid i dag, skulle det ta många tusen år, innan havens kemiska sammansättning blev som före industrialiseringen.

Försurningen har ett otal konsekvenser. Den skapar goda villkor för vissa havslevande mikroorganismer och kommer sannolikt att förändra mängden viktiga näringsämnen som järn och kväve. På samma sätt kommer den kanske även att låta mer solljus tränga ned i havet.

Försurningen kommer att förändra havsvattnets kemiska sammansättning och sannolikt reducera vattnets förmåga att suga upp och dämpa lågfrekventa ljud med upp till 40 procent; resultatet kan bli mer oväsen på en del håll i havet. Slutligen stör försurningen fortplantningen hos vissa arter och försämrar förmågan hos andra – de så kallade kalkbildande organismerna – att bilda skal och skelett av kalciumkarbonat. Dessa sistnämnda konsekvenser är de bäst dokumenterade, men om de kommer att visa sig vara de mest betydelsefulla på lång sikt, är för närvarande fortfarande något osäkert.

År 2008 skrev 150 forskare ett gemensamt uttalande om att de var ”väldigt bekymrade av den senaste tidens hastigt tilltagande förändringar i havets kemiska sammansättning”, som inom bara några årtionden kan ”få allvarliga följder för havsorganismer, näringskedjor, artrikedom och fiske.” De är särskilt bekymrade för varmvattenkorallrev.

Eftersom koldioxid lättare löses i kallt vatten är det dock möjligt att konsekvenserna visar sig först närmare polerna. Forskarna har redan dokumenterat tydliga förändringar hos vingsnäckor – små snäckor, som är viktig föda för fiskar, valar och fåglar i både Arktis och Antarktis. Försök har visat att vingsnäckornas skal växer långsammare i försurat havsvatten.

Kommer organismerna att kunna anpassa sig till havets nya kemiska sammansättning? Fynden vid Castello Aragonese är inte uppmuntrande. De vulkaniska skorstenarna har släppt ut koldioxid i vattnet i minst tusen år, berättar Jason Hall-Spencer, när jag besöker ön, och i området där pH-värdet är 7,8 – den nivå världshaven förväntas nå vid seklets slut – saknas nästan en tredjedel av de arter som lever strax utanför området med sprickor med bubblande vulkanisk koldioxid. De arterna har haft ”flera generationer på sig för att anpassa sig till förhållandena här”, säger Jason Hall-Spencer. ”Trots det finns de inte här.”

”Eftersom det är så viktigt, lägger vi människor massor av energi på att garantera ett konstant pH-värde i vårt blod”, fortsätter han. ”Men en del av dessa lägre organismer har inte fysiologin för det. De får bara finna sig i det som sker omkring dem. Och till slut dukar de under.”

Läs också

Kanske är du intresserad av...