Ekosystemets arkitekter

Halvvägs runt jorden från ön Castello ­Aragonese ligger den lika lilla ön One Tree Island åtta mil från Australiens kust. Namnet till trots växer faktiskt flera hundra träd på ön, som har formen av en bumerang med två tungor, som sträcker sig ut i Korallhavet. Inne i bumerangens krökning ligger en liten forskningsstation, som drivs av University of Sydney. När jag anländer en vacker sommareftermiddag, hasar sig en enorm karettsköldpadda upp på stranden precis framför laboratoriebyggnaden. Samtliga öns invånare – elva personer förutom jag – går dit för att se på.

8 april 2011

Halvvägs runt jorden från ön Castello Aragonese ligger den lika lilla ön One Tree Island åtta mil från Australiens kust. Namnet till trots växer faktiskt flera hundra träd på ön, som har formen av en bumerang med två tungor, som sträcker sig ut i Korallhavet.

Inne i bumerangens krökning ligger en liten forskningsstation, som drivs av University of Sydney. När jag anländer en vacker sommareftermiddag, hasar sig en enorm karettsköldpadda upp på stranden precis framför laboratoriebyggnaden. Samtliga öns invånare – elva personer förutom jag – går dit för att se på.

One Tree Island är en del av Stora Barriärrevet, världens största korall-revskomplex, som sträcker sig över 2250 kilometer. Hela ön består av korallbitar som varierar i storlek från spelkulor till basketbollar, som började anhopas efter ett särskilt kraftigt oväder för omkring 4000 år sedan. Det finns fortfarande ingen riktig jord på ön. Träden står i det närmaste planterade som flaggstänger i stenhögarna.

När forskarna började besöka ön på 1960-talet ställde de frågor som: ”Hur växer korallrev?” I dag har frågorna blivit mer angelägna.

”Någonting i stil med 25 procent av alla havets arter tillbringar i varje fall en del av sitt liv i korallrevssystem”, säger Ken Caldeira, som är expert på havsförsurning vid den vetenskapliga forsknings-institutionen Carnegie Institution i USA, en kväll, innan han ger sig ut för att ta vattenprover på revet.

”Korallerna är ekosystemets arkitekter, och det är ganska uppenbart att om de försvinner, försvinner hela ekosystemet.”

Korallreven hotas redan av en lång rad faktorer. Den stigande vattentemperaturen orsakar flera fall av ”blekning”, då korallerna blir helt vita och kan dö. Överfiske avlägsnar de djur som brukar äta alger på reven, så att de inte gror igen. Utsläpp av näringsämnen från jordbruket göder algerna och skapar mer obalans på revet.

I Karibien har en del korallarter, som tidigare var väldigt talrika, drabbats av en infektion, så att det enda som nu är kvar är ett vitt band av död vävnad. Alla dessa faktorer har sannolikt bidragit till att koralltäcket i Karibien blev cirka 80 procent mindre mellan 1977 och 2001.

Försurningen av havet skapar ytterligare ett hot, som inte är så överhängande ännu, men som är ännu mer förödande för de hårda, revbyggande korallerna. Det underminerar deras grundläggande, urgamla struktur – det hårda skelett som bildats av miljoner och åter miljoner revskapande korallpolyper under flera tusen år.

Korallpolyper är pyttesmå djur, som bildar ett tunt lager levande vävnad på revets yta. De liknar nästan små blommor med sex eller fler fångstarmar, som griper födan och för in den i munnen i mitten. (Många koraller får faktiskt det mesta av sin föda från alger, som lever och utför fotosyntes inne i dem. Koraller blir bleka för att de blir stressade och stöter ut de mörkt färgade alger som de vanligtvis lever i symbios med).

Alla korallpolyper omger sig med ett skyddande, skålformat, yttre skelett av kalciumkarbonat, som ingår i den sammanlagda kolonins gemensamma skelett. För att bilda kalciumkarbonat behöver korallerna två saker: kalciumjoner och karbonatjoner. Syror bildar kemiska föreningar med karbonatjoner och binder dem. Så när koldioxidhalten i atmosfären stiger, blir det färre karbonatjoner i vattnet, och då behöver korallerna mer energi för att samla in dem. I laboratorier har det visat sig att korallers skelettillväxt minskar i takt med att karbonatinnehållet sjunker.

Att reven växer långsamt gör inte så mycket i ett laboratorium. Ute i havet finns det dock hela tiden andra stora och små organismer som sliter på korallreven. (När jag snorklar utanför One Tree Island hör jag hur papegojfiskarna kalasar på revet).

”Ett rev är som en stad”, säger Ove Hoegh-Guldberg, tidigare chef för forskningsstationen på One Tree Island och nu direktör för institutet för global förändring vid University of Queensland i Australien.

”Det finns byggfirmor och rivningsfirmor. Om byggfirmorna inte får tillräckligt med byggnadsmaterial råder det inte balans mellan uppbyggnaden och den nedbrytning som hela tiden pågår även på friska rev. Resultatet är en stad som bryter ned sig själv.”

Ken Caldeiras personal har jämfört mätdata från 1970-talet med de senaste siffrorna och kan konstatera att på en plats på revets nordligaste spets har kalkbildningen minskat med 40 procent. Ett annat forskarlag har med en annan beräkningsmetod visat att tillväxten av Porites-koraller, som bildar stora, granitlika klumpar, minskade med 14 procent på Stora Barriärrevet mellan 1990 och 2005.

Försurningen tycks även påverka korallernas förmåga att bilda nya kolonier. Koraller kan klona sig själva, och en koloni består oftast av genetiskt identiska korallpolyper. En gång varje sommar deltar dock många korallarter även i en ”masslek”, som är ett slags synkroniserat gruppsex. Varje korallpolyp bildar en liten, rosa säck, som innehåller både ägg och säd. Under leknatten släpper alla polyperna sina säckar, och sedan flyter så många säckar runt i vattnet att det ser ut som om vågorna är täckta en ljuslila slöja.

Selina Ward, som är forskare vid University of Queensland i Australien, har i 16 år studerat korallfortplantning vid Heron Island cirka 16 kilometer väster om One Tree Island. Likt en förlossnings-läkare håller hon koll på ett dussin bassänger med lekklara koraller. Så snart korallerna släpper de rosa säckarna, fiskar hon upp dem för att utsätta dem för en sur miljö av olika grader. Hittills tyder hennes resultat på att lägre pH-värde leder till lägre befruktning, reducerad larvutveckling och färre larver, som lämnar det fritt simmande livet, sätter sig på något och börjar bilda nya kolonier.

”Och om bara ett av dessa utvecklingssteg inte fungerar, kommer det att saknas ersättningskoraller”, säger Selina Ward.

De rev som korallerna upprätthåller är livsviktiga för en mångfald av organismer. Någonstans mellan en och nio miljoner arter lever på och omkring korallreven. Det är inte bara färgsprakande fiskar och enorma sköldpaddor utan även sjöpungar, räkor, havsanemoner, musslor, sjögurkor, havsborstmaskar och många fler. Revet är hemvist för många arter, som i sin tur gör det möjligt för många andra arter att leva där.

När ett rev inte längre kan växa tillräckligt snabbt för att kunna hålla jämna steg med nedbrytningen, bryter hela korallrevssamhället samman.

”Korallreven kommer inte att kunna fylla sin roll i ekosystemet”, säger Jack Silverman från Ken Caldeiras grupp på One Tree Island. ”De kommer inte längre att kunna upprätthålla strukturen. Och om man inte har någon byggnad, var ska då hyresgästerna bo?”

Det ögonblicket kan komma runt år 2050. Om utsläppen fortsätter som hittills kommer det att finnas omkring dubbelt så mycket koldioxid i atmosfären som före industrialiseringen. Många försök tyder på att korallreven vid det laget kommer att börja lösas upp.

”Om man fortsätter som hittills kommer det att se dystert ut vid århundradets mitt”, säger Ken Caldeira. Han gör en kort paus. ”Alltså, det ser redan dystert ut nu.”

Läs också

Kanske är du intresserad av...