Evigt regn av kalk

Men korallerna utgör ju bara ett slags kalkbildande organismer. Det finns flera tusen andra. Kräftdjur som havstulpaner är kalkbil­dande, och det är tagghudingar som sjöstjärnor och sjöborrar och blötdjur som musslor och snäckor också. Kalk­alger, som bildar ett hölje, som liknar rosa eller lila färg, är också kalkbil­dande.

8 april 2011

Men korallerna utgör ju bara ett slags kalkbildande organismer. Det finns flera tusen andra. Kräftdjur som havstulpaner är kalkbildande, och det är tagghudingar som sjöstjärnor och sjöborrar och blötdjur som musslor och snäckor också. Kalkalger, som bildar ett hölje, som liknar rosa eller lila färg, är också kalkbildande.

Deras utfällning av kalciumkarbonat bidrar till att kitta samman korallreven, men de finns även på andra ställen, till exempel på sjögräset vid Castello Aragonese. De är frånvarande vid de vulkaniska skorstenarna, och det är förklaringen till att gräset ser så grönt ut.

Haven är fulla av encelliga kalkbildande växter, så kallade coccolitoforider, eller kalkflagellater, vars årliga uppblomstring färgar flera tusen kvadratkilometer hav mjölkvitt. Många arter av planktoniska foraminiferer – även de encelliga – är kalkbildande. När de dör, sjunker deras skal mot havsbottnen som ett ”evigt regn”.

Det finns så många kalkbildande organismer att de har förändrat jordens geologi. Dovers vita klippor i södra England är till exempel rester av stora mängder av kalkbildande organismer, som anhopades under den geologiska perioden krita.

Försurningen gör att alla kalkbildande organismer får arbeta hårdare. En del arter klarar det bättre än andra. I försök med 18 arter från olika taxonomiska grupper har forskare från havsforsknings-institutet Woods Hole i USA visat att medan de flesta bildade mindre kalk, när koldioxidhalten var hög, fanns det även vissa som bildade mer kalk. En av arterna – blåmussla – var helt opåverkad, oavsett hur sur miljön blev.

”Organismerna gör val”, förklarar marinbiologen Ulf Riebesell vid Leibnizinstitutet för havsforskning i Kiel i Tyskland. ”De registrerar förändringen i sin omgivning, och en del av dem är kapabla att kompensera genom att lägga mer energi på kalkbildning. De gör ett val: ’Okej, jag förbrukar mindre energi på fortplantning’ eller ’Jag förbrukar mindre på att växa’.”

Vad som ligger bakom de valen, och om de är hållbara i längden, vet man inte. De flesta undersökningar som gjorts hittills har genomförts under kortare tid i bassänger utan konkurrens från andra arter.

”Om jag investerar mindre i tillväxt eller fortplantning”, fortsätter Ulf Riebesell, ”betyder det då att andra, som på grund av att de inte bildar kalk inte behöver göra det valet, kommer att konkurrera ut mig och ta över min plats?”

Forskarna har bara precis börjat undersöka hur försurningen av havet kommer att påverka mer komplexa organismer som fiskar och havslevande däggdjur. Förändringar i botten av näringskedjan i havet – till exempel för skalbildande vingsnäckor eller coccolitoforider – kommer oundvikligen att påverka djuren högre upp.

Förändringar i havets pH-värde påverkar sannolikt djuren även fysiologiskt. Forskare i Australien har till exempel upptäckt att unga clownfiskar – verklighetens Nemo – inte kan hitta till en lämplig plats att bo på, när koldioxidhalten har höjts. Det försurade vattnet tycks försämra deras luktsinne.

Läs också

Kanske är du intresserad av...