Jättelik ö av sopor upptäckt i Atlanten

”Många har hört talas om den stora ansamlingen av sopor i Stilla havet”, säger Kara Lavender Law, som är oceanograf i Sea Education Association i Woods Hole i USA. ”Men frågan har mer eller mindre ignorerats i Atlanten.”

Den nyligen beskrivna ansamlingen av sopor befinner sig åtskilliga hundra kilometer från Nordamerikas kust. Dess bredd i öst-västlig riktning är okänd, men den täcker ett område mellan 22 och 38 grader nordlig bredd – ungefär motsvarande avståndet mellan Malmö och Madrid.

I likhet med avfallsön i Stilla havet kan denna plastansamling driva runt i Atlanten i åratal och utgöra en hälsofara för fisk, havsfåglar och andra av havets djur, som ovetande om riskerna äter av soporna.

Flyktigt havsavfall

För att få en tydlig bild av avfallsön i Atlanten har Kara Lavender Law använt 22 års data insamlat av studerande, som har deltagit i hennes organisations undervisningsprogram SEA. Som ett led i programmet har mer än 7000 studerande deltagit i forskningsseglatser och placerat ut flera tusen finmaskiga planktonnät för att omsorgsfullt registrera de plastbitar som blandas med drivande växter och djur.

Det mesta av avfallet består av oerhört små bitar, som var för sig väger mindre än en tiondel av ett gem. Det berättade Kara Lavender Law den 23 februari 2010 på den amerikanska geofysiska sammanslutningens möte för havsforskare i Portland i USA.

På vissa platser har de studerande hittat över 200000 bitar avfall per kvadratkilometer. Den största delen av dessa fragment kommer från bruksföremål, som har blåst bort från öppna soptippar eller dumpats av miljöskurkar.

Motsvarande mätningar i ytan av den stora avfallsansamlingen i Stilla havet har avslöjat upp till 750000 plastbitar per kvadratkilometer, konstaterar havskemisten Giora Proskurowski, som också arbetar för Sea Education Association.

Det är dock bara en del av den totala mängden, säger han, för vågorna för ofta ned plast så djupt som 20 meter under ytan.

Det betyder dock inte att det finns tillräckligt med plast för att man ska kunna gå på havsytan, säger han. Giora Proskurowski säger att han bara har sett den flytande plasten i Stilla havet en enda gång, när havet var helt stilla.

”När jag tittade ned från fartygets däck, kunde jag se hundratals och åter hundratals pyttesmå bitar”, säger han. ”När vinden tilltog kunde jag inte se dem längre.”

Avfall driver till Hawaii

Med hjälp av flytande satellitbojar, som kallas ”flytare”, har Nikolai Maximenko vid University of Hawaii i USA kartlagt de strömmar som för avfall till avfallsöarna i Atlanten och Stilla havet.

I den stora avfallsansamlingen i Stilla havet har undersökningarna med bojar visat att strömmarna ibland växlar, så att det flytande materialet kan komma loss från virveln. När det sker ”driver det aldrig till Kaliforniens stränder utan alltid till ögruppen Hawaii”, säger Nikolai Maximenko. De bitar som inte hamnar på Hawaii driver med tiden tillbaka till avfallsön i Stilla havet.

Bojar som har satts ut i Atlanten visar ett liknande strömsystem i den nyligen upptäckta avfallsön, säger forskarna, och det betyder att bitarna där kanske kan driva bort, när strömmarna växlar. Det har på det hela taget varit en väckarklocka att hitta plast så långt ut i båda haven, säger Nikolai Maximenko från Sea Education Association, för ”det tvingar oss att ta konkret ställning till människans påverkan på miljön.”