Livet i havet är riktigt surt

Den koldioxid vi släpper ut sipprar ned i ­havet och gör det långsamt surare. Kommer livet i våra hav att kunna överleva det?

8 april 2011 av Elizabeth Kolbert

Castello Aragonese är en liten ö, som reser sig brant ur Tyrrenska havet. Den ligger 27 kilometer väster om Neapel i Italien och kan nås från den något större ön Ischia via en lång och smal stenbro. De turister som besöker Castello Aragonese kommer för att se hur man levde förr i tiden. De klättrar – eller tar kanske hissen – upp till en stor borg, som hyser en utställning av tortyrinstrument från medeltiden. De forskare som besöker ön kommer emellertid för att se hur livet blir i framtiden.

På grund av en geologisk avvikelse kan man runt Castello Aragonese se in i framtiden och se hur förhållandena i havet kan bli år 2050 och efter det. Upp ur vulkaniska ”skorstenar” på havsbottnen stiger nämligen bubblor av koldioxid, som bildar kolsyra, när den löses i vatten. Kolsyra är en relativt svag syra, som bland annat finns i ofarliga koncentrationer i läsk. Bildas den i tillräckliga mängder blir havsvattnet dock frätande.

”När koldioxidnivån blir extremt hög är det nästan inget som kan leva i det”, förklarar marinbiologen Jason Hall-Spencer vid University of Plymouth i Storbritannien. Castello Aragonese är ett naturligt exempel på en onaturlig process: den försurning som har skett runt ön sker även, men i långsammare tempo, i resten av världens hav, efter hand som de tar upp allt mer av den koldioxid vi släpper ut.

Jason Hall-Spencer har de senaste åtta åren studerat havet runt ön, omsorgsfullt mätt vattnets egenskaper och följt de fiskar, koraller och blötdjur som lever och, i vissa fall, går under här. En kall vinterdag åker han och jag ut tillsammans med Maria Cristina Buia, som är forskare vid Anton Dohrns zoologiska station i Italien, för att studera konsekvenserna av försurningen på nära håll.

Vi kastar ankar omkring 45 meter från Castello Aragoneses sydkust. Redan innan vi kommer ned i vattnet är några av konsekvenserna påfallande. Vanligtvis brukar klungor av havstulpaner sitta som ett vitt band runt ön i den nivå där vågorna slår mot klipporna.

”Havstulpaner är väldigt hårdföra”, konstaterar Jason Hall-Spencer. På de platser där vattnet är mest försurat finns det emellertid inga.

Vi dyker alla tre. Maria Cristina Buia har med sig en kniv. Hon skär bort några olyckliga skålsnäckor från en sten. På jakt efter mat har de förvillat sig in i det frätande vattnet. Deras skal är så tunna att de är nästan genomskinliga.

Koldioxiden bubblar upp från havsbottnen som pärlor av kvicksilver. Vi simmar vidare. Sjögräset böljar under oss. Det lyser grönt, för de små organismer som normalt sitter på bladen och dämpar deras färg syns inte till. Sjöborrar, som finns i stort antal, när man kommer en bit bort från vulkansprickorna på bottnen, saknas helt och hållet; de tål inte ens svagt försurat vatten. Några svärmar av nästan genomskinliga maneter svävar förbi oss.

”Se upp”, säger Jason Hall-Spencer. ”De bränns.”

Maneter, sjögräs och alger – det är i stort sett det enda som lever på den plats där vulkanskorstenarna står tätast vid Castello Aragonese. Många av de arter som hör hemma där kan inte överleva ens flera hundra meter därifrån. Vattnet där är ungefär så försurat som världshaven förväntas vara år 2100.

”I en förorenad hamn har man normalt kvar bara ett par arter, som är som ogräs och tål kraftigt växlande förhållanden”, säger Jason Hall-Spencer, när vi är tillbaka ombord på båten. ”Och så blir det, när man skruvar upp koldioxidnivån.”

Prenumerera

Sju miljarder människor i världen. Följ med i utvecklingen. Prenumerera på National Geographic

Tema

Läs också

Kanske är du intresserad av...