Klotblixtar finns kanske mest i huvudet

I åtskilliga hundra år har ögonvittnen berättat om kortvarig närkontakt med klot av elektricitet, som i storlek varierar mellan en golfboll och en tennisboll. Forskare har emellertid inte kunnat bli eniga om hur och varför klotblixtar bildas, eftersom fenomenet uppträder sällan och har en mycket kort livslängd.

Det rapporteras ofta om klotblixtar i samband med åska, och det är väl känt att många blixtar strax efter varandra kan alstra kraftiga magnetfält. Det fick Joseph Peer och Alexander Kendl vid universitetet i Innsbruck i Österrike att fundera på om klotblixtar i själva verket är en hallucination, som framkallas genom magnetisk stimulering av hjärnas visuella cortex eller ögats näthinna.

Andra forskare har i tidigare försök utsatt människor för kraftiga, snabbt växlande magnetfält med hjälp av så kallad transkraniell magnetisk stimulans (TMS).

TMS-maskinens magnetfält är tillräckligt kraftiga för att framkalla elektriska strömmar i mänskliga hjärnceller utan att skada dem.

När magnetfälten fokuserats på hjärnans visuella cortex, fick det försökspersonerna att se lysande skivor och streck. När fokus flyttades runt inom visuella cortex sade försökspersonerna att de såg ljuset röra sig.

I sin rapport, som den sjunde maj publicerades på arxiv.org – en webbplats för forskning i fysik – argumenterar Joseph Peer och Alexander Kendl för att magnetfält från blixtar kan ha samma effekt som TMS på människor som befinner sig i närheten.

Paret menar sålunda att omkring hälften av de rapporterade klotblixtarna faktiskt är magnetism, som har spelat hjärnan ett spratt.

Klotblixtar kan ändå förekomma i naturen

Forskarna har bra argument för att vissa observationer av klotblixtar har orsakats av hallucinationer, säger John Abrahamson, som är kemist och expert på klotblixtar vid University of Canterbury i Nya Zeeland, och som inte har medverkat i undersökningen.

Men ”jag kan inte tänka mig att de flesta av de sinnesintryck som rapporteras som klotblixtar beror på denna påverkan på hjärnan”, skriver John Abrahamson i ett mejl.

För det första hade det ljus som försökspersonerna i experimentet såg, antingen ”vita, grå eller bleka färger”. Klotblixtar uppträder däremot i många olika färger, däribland orange, grön och blå, säger John Abrahamson.

En del ögonvittnesskildingar av klotblixar innehåller dessutom observationer på nära håll av klotblixtarnas struktur och även tillhörande ljud och dofter.

Dessutom involverar några berättelser om klotblixar åtskilliga ögonvittnen, som har sett samma fenomen ur olika vinklar och har sett klotblixten röra sig i samma riktning.

”Denna samstämmiga geometriska observation ur olika vinklar vore mycket osannolik, om deras hjärnor påverkades av det lokala magnetfält, som uppstod vid blixtnedslaget”, säger John Abrahamson.

Eli Jerby, som är ingenjör vid universitetet i Tel Aviv i Israel, har i laboratoriet faktiskt skapat något som motsvarar en klotblixt. Han anser inte heller att alla berättelser om klotblixtar kan tillskrivas hallucinationer.

”Hallucinationer kan kanske förklara en del fall, men fenomenet klotblixtar kan uppstå både i naturen och i laboratoriet”, skriver Eli Jerby i ett mejl.

”Med de framsteg som vi och andra på senare tid har gjort med våra försök, är vi dessutom närmare än någonsin att kunna simulera naturliga klotblixtar fullständigt i laboratoriet och att kunna förklara gåtan bakom de äkta klotblixtarna” i naturen.