Livet efter vulkanutbrottet

En gång låg det ölburkar på bottnen i Spirit Lake. Mark Smith minns tydligt burkarna med sina glänsade ­guldbokstäver, som det klara, kalla vattnet på något sätt hade bevarat. Han minns regnbågar på 25 centimeter, som satts ut för turisternas skull. Han minns en roddbåt från KFUM-lägret, som sjunkit med fören vilande på en stubbe under vattnet. Han var i tonåren, när han började dyka i skuggan av Mount Saint Helens, och minns sjön som den var före utbrottet i maj 1980: innan vulkanens översta 400 meter – över två miljarder kubikmeter lera, aska och smältande snö – störtade ned i den. Innan sjön blev dubbelt så stor, men hälften så djup. Innan i stort sett alla tecken på liv från både människor och djur – stugorna och vägar­na, lägren och ölburkarna – utplånades. Innan sjön blev till en stinkande soppa utan syre, täckt av en sammanflätad ”flotte” av trädstammar, som ryckts upp ur landskapet.

Det Mark Smith minns bäst är det han kallade ”den förstenade skogen”: en spöklik dunge av grenlösa granar, lodrätt begravda tiotals meter under sjöns yta. Undervattensskogen var ett mysterium för honom, tills berget exploderade. Då blev det plötsligt uppenbart. Träden var bevis på ett tidigare utbrott – och ett tecken på att Spirit Lake alltid har legat i farozonen.

Tre årtionden senare bjuder Spirit Lake på ett nytt mysterium: hur dök regnbågarna upp igen – och nu dubbelt så långa som före utbrottet? Alla har en teori. Mark Smith, som driver semes­teranläggningen Eco Park Resort i utkanten av vulkan­området, tror att fiskarna vandrade ned från den mindre och högre belägna St. Helens Lake under ett år med mycket nederbörd. I den sjön finns det dock bara bäckröding, och fiskarna i Spirit Lake är regnbågar. Biologen Bob Lucas från delstaten Washingtons naturvårdsverk (Fish and Wildlife Service) är övertygad om att någon satt ut dem olovligt. I slutet av 1990-talet fick han ett anonymt telefonsamtal, som verkade bekräfta detta: ”Det var jag som satte ut fiskarna”. Charlie Crisafulli, som är ekolog vid US Forest Service, har tagit genetiska prover, som också pekar på att fiskarna inte härstammar från beståndet som fanns före utbrottet.

Han har dock slutat undra över deras ursprung. ”Det finns lika många teorier som det finns fiske­his­torier, och de börjar alla med: ’Jag känner någon som satte ut fiskarna i sjön’”, säger han. Den viktigaste frågan för honom är inte hur de kommit till sjön utan hur de har vuxit sig så stora. På 30-årsdagen för det stora vulkanutbrottet den 18 maj är det bara en sak man med sä­ker­het vet om regnbågarna i Spirit Lake: de har gett alla – miljö­vänner, forskare, fiskare, kongressmedlemmar och naturvårdare – något nytt att gräla om.

Den elva kvadratkilometer stora sjön ligger nu mitt i ett avspärrat forskningsområde, som täcker cirka en fjärdedel av det 445 kvadratkilometer stora område som USA:s Kongress 1982 utsåg till naturminnesmärket Mount St. Helens National Volcanic Monument ”för att bevara de geologiska, ekologiska och kulturella resurserna … i ett så naturligt tillstånd som möjligt och låta de ursprungliga geologiska krafterna och eko­logiska processerna fortsätta obehindrat”. Denna del av utbrottszonen är nästan helt stängd för allmänheten och har blivit ett av jordens mest storslagna experiment.

Vulkanen vaknade igen från 2004 till 2008 och sköt upp pelare av ånga och aska till 9000 meters höjd. En ny vulkankägla av segflytande lava formades i kratern och fascinerade turister och geologer. Det är emellertid inom ekologin som platsen har gett störst insikt.

Tidiga inflyttare blommar på en backe nära Coldwater Lake: fingerborgar, lupiner, ­pärleterneller och rödal. Stubben är ett minne av den avverkning som skedde före 1980. Foto: Diane Cook och Len Jenshel

Utbrottszonen är oöverträffad som naturligt laboratorium för att studera pånyttfödelsen av ekosystem. ”Det är världens mest ingående studerade störning av en stor skog”, säger Charlie Crisafulli. Den har undersökts ur nästan alla vinklar, på nästan alla nivåer – från molekyler till ekosystem, från bakterier till däggdjur, från ångande geotermiska skorstenar till översvämmade ängar. Nästan dagligen ringer människor med frågor om erfarenheterna av Saint Helens­. En kvinna är intresserad av salamandrar, en ­annan av paddor. Ämbetsmän i Alaska och Chile vill veta vad de kan förvänta sig efter ett utbrott i sina egna trakter.

En huvudsaklig läxa är vikten av ”det biologiska arvegodset” – välta träd, begravda rötter, frön, gnagare, groddjur – som överlevde utbrottet tack vare snötäcke, topografi eller ren tur. Ekologer hade förväntat att pånyttfödelsen skulle ske utifrån, när arter från utkanten trängde in i utbrottszonen. Den har dock skett inifrån. Det började med en enstaka växt, som Charlie Crisafulli 1981 hittade på den karga, 15 kvadratkilometer stora Pumice Plain (Pimpstensslätten), och därifrån blev lila lupiner den första färgen i den grå världen. Medan de levde var de närings­fabriker, föda för insekter och hemvister för möss. Som döda berikade de askan tillsammans med de organismer de lockade, och möjliggjorde därmed kolonisation av andra arter. Gradvis började utbrottszonen blomstra. Sett i ett bredare perspektiv spelar människor också en roll i Saint Helens-experimentet.

Utbrottet berörde hela USA djupt för 30 år sedan. Men nu, när naturen blomstrar upp igen, och minnena bleknar – och budgetar och besökssiff­ror krymper – blir människor otåliga. Somliga säger att man bör göra naturminnesmärket till en nationalpark. Andra hör historier om 60 centimeter långa regnbågar och undrar varför Spirit Lake fortfarande är stängd för fritids­fiskare. Lokalbefolkningen klagar och säger att 30 års undersökningar räcker – det är dags att öppna den avspärrade zonen. Inget av detta bör dock komma som en överraskning. Även på ett mänskligt plan är Mount Saint Helens ett ekosystem som försöker återfå balansen.