Se Brasiliens magiska sandlandskap

På Brasiliens nordöstra kust ligger ett magiskt sandlandskap, som skapas av vind och vatten.

20 september 2010 av Ronaldo Ribeiro

Sedda från luften liknar dynerna vita lakan, som hängts på tork i den kraftiga eftermiddagsvinden. Platsens namn, Lençóis Maranhenses, betyder mycket passande ”Maranhãos lakan” på portugisiska. Öknen med de halvmånformade dynerna av glittrande vit sand ligger i delstaten Maranhão på Brasiliens tropiska nordöstra kust, och är landets största kustnära dynområde. Här simmar stim av silverskimrande fiskar runt i de blågröna vattenansamlingar som regnet lämnat efter sig. De lokala herdarna leder sina karavaner av getter över de höga dynerna, medan fiskarna seglar ut på havet med stjärnorna och de gamla fartygsvraken som de enda riktmärkena.

”Det känns som en helt annan värld”, säger Carolina Alvite. Hon är tidigare direktör för den 1550 kvadratkilometer stora nationalpark som för tre decennier sedan skapades för att skydda områdets otroliga ekosystem. Det ser ut som om ett karibiskt hav plötsligt ligger som en hägring mitt i Saharaöknen. I det här fallet handlar det emellertid inte om någon hägring.

Enligt geografen Antonio Cordeiro Feitosa vid universitetet i Maranhãos är nationalparken Lençóis Maranhenses tekniskt sett inte någon öken, eftersom det årligen faller runt 1200 millimeter regn i området. I en öken faller det definitionsmässigt under 250 millimeter om året.

Det är just förekomsten av vatten som bidrar till att skapa sandlandskapet. De närbelägna floderna Parnaíba och Preguiças för med sig sand från Sydamerikas inre och ut till Atlanten, där havsströmmarna för floderna vidare västerut. Mycket av bottensedimentet avlagras därefter längs parkens 70 kilometer långa kustlinje. Under torrperioden, i synnerhet oktober och november, blåses sanden så långt som fem mil in i landet och bildar på så sätt de upp till 40 meter höga halvmånformade dynerna. Antonio Cordeiro Feitosa har själv sett hur Lençóis Maranhenses dyner på sina håll kan röra sig framåt med 20 meter om året. ”Landskapet förändras radikalt med årstiden”, säger han.

Varje år efter regntiden från januari till juni fylls lagunerna mellan dynerna med vatten. En del av dessa tillfälliga sjöar är över 90 meter långa och upp till tre meter djupa. Ibland, när lagunerna är som störst i början av juli, kopplas de ihop med varandra av floder som Rio Negro, som skär genom dynerna. På så sätt kan fiskar simma in i lagunerna, där de lever av andra fiskar eller de insektslarver som är begravda i sanden. Ett fåtal fiskarter, till exempel vargtetran (Hoplias malabaricus) går i dvala i gyttjan och kommer fram igen, när regnen kommer tillbaka. När regnperioden är över börjar lagunerna avdunsta i ekvatorvärmen, och vattennivån kan sjunka med upp till en meter i månaden.

Fiskar och insekter är emellertid inte de enda invånarna i nationalparken Lençóis Maranhenses. Förutom de människor som lever i byarna omkring dynerna, bor också omkring 90 män, kvinnor och barn i oaserna Queimada dos Britos och Baixa Grande, som ligger ute bland dynerna. Deras hus är gjorda av lera med tak av palmblad, och precis som dynerna förändras ändrar också de boende sina rutiner i takt med årstidernas växlingar. Under torrperioden föder de upp höns, getter och boskap, odlar kassava, bönor och cashewnötter och samlar palmfibrer från karnaubapalmer i restingan, en särskild typ av mangroveskog, eller från kustväxtligheten nära dynerna. När regnet kommer, och det blir svårt att plantera några grödor, beger oasfolket sig ut till havet, där de slår sig ned i fiskestugor på stranden. Där lever de av att sälja saltad och torkad atlantisk tarpon och andra fiskar.

År 2002 anlades en landsväg mellan Maranhãos huvudstad, São Luís, och den hastigt växande provinsstaden Barreirinhas, som nu skryter med att vara porten in till Lençóis Maranhenses. Sedan dess har antalet turister ökat, så att parken nu har över 60000 besökande om året. Det har enligt parkens ansvariga medfört ett stort problem med terränggående fordon, som framförs i området. ”Bilar är förbjudna bland dynerna”, säger Carolina Alvite. Hon är orolig för att den typen av beteende utgör ett hot mot flyttfåglar som snäppor och tärnor såväl som de fåglar som bygger bo här. I ett försök att befrämja en mer hållbar turism var hon år 2009 gruppledare under en 65 kilometer lång vandring från ena änden av parken till den andra. Längs vägen letade man efter spår från dynlevande djur, däribland brasiliansk kärrsköldpadda (Trachemys adiutrix), borstbälta (Euphractus sexcinctus) och vitörad opossum (Didelphis albiventris).

Det är inte så underligt att människor vill besöka denna märkligt världsfrämmande plats. Även de som känner platsen bäst överraskas av variationen i skönheten. Oasen Queimada dos Britos framlidna överhuvud Manoel Brito hade en gång en hjord på omkring 500 getter, som gick fritt på sanden. När han vandrade över dynerna med sin hjord, grubblade han över sandens oavbrutna rörelse. ”Här liknar allting sig självt”, sade han vid ett tillfälle. ”Men om du tittar efter ordentligt, kan du se att sanden flyttar sig varje dag. Gud skapade dessa vita berg och lät vinden leka med dem för evigt.”

Läs också

Kanske är du intresserad av...