Aralsjön: Sjön som försvann

I årtusenden var Aralsjön världens fjärde största sjö, men sovjetregimen dränerade området och orsakade därmed en av världens största naturkatastrofer med enorma konsekvenser för människor och miljö.

8 juli 2015 av Mark Synnott

”Det är så världens undergång ser ut”, säger Jusup Kamalov och sveper med handen över den långa ökensträcka med snår, som breder ut sig framför oss. ”Skulle vi någonsin drabbas av Harmagedon, kommer människorna i Karakalpakien att vara de enda som överlever – vi lever redan i det.”

Vi står på en sandsluttning i norra Uzbekistan, och landskapet liknar vilken annan öken som helst – om det inte varit för högarna med snäckskal och flera rödbruna fiskekuttrar, som ligger och rostar till häften begravda i sanden.

Aralsjön var världens fjärde största sjö

Den här platsen var en gång spetsen av en halvö, som sträckte sig ut i Aralsjön, som fram till 1960-talet var världens fjärde största sjö med en yta av omkring 67 000 kvadratkilometer – drygt två gånger så stor som Småland.

Bakom oss ligger staden Muynak, en gång en blomstrande fiskestad med en konservfabrik, som ända in på 1980-talet hanterade tusentals ton fisk årligen. För 50 år sedan låg Aralsjöns sydkust där vi står nu – i dag ligger den nio mil längre åt nordväst.

Khans barnbarn drömmer om vindkraftverk

Jusup Kamalov har tagit mig med hit för att visa vad som är kvar av den en gång så frodiga sjön. Han är 64 år gammal och forskar på vindenergi vid vetenskapsakademin i Uzbekistan. Dessutom är han miljöaktivist och ordförande i föreningen för skyddet av Aralsjön och floden Amu-Darja.

Jusup Kamalov är en stor man med en yvig, vit hårprakt och han föddes i en inflytelserik uzbekisk familj: under sovjettiden var hans far en ansedd historiker, och hans farfar var den siste khanen – härskaren – i republiken Karakalpakien, som hade partiellt självstyre, tills området på 1930-talet införlivades i Sovjetrepubliken Uzbekistan.

Landet har än så länge inte en enda vindkraftpark, men det har inte dämpat Jusup Kamalovs entusiasm för det han har valt som sitt verksamhetsfält. Hans fascination av vinden har fått honom att bygga två hängglidare, som han flyger med från en lokal bergstopp för att bättre förstå luftströmmarna.

”Jag vill känna vinden på samma sätt som en fågel”, säger han. Hans intresse gäller dock alla aspekter av miljön, och han har tagit en paus från sitt arbete för att visa mig vad som är kvar av vad som en gång var ett enormt vattenområde fyllt med liv, och – om möjligt ännu mer illavarslande – vad vattnet lämnat efter sig.

Aralsjön ligger i Kazakstan och Uzbekistan och har i årtusenden tagit emot vatten från två stora floder, Amu-Darja och Syr-Darja. Sjön har inget utlopp, och vattennivån upprätthölls genom en naturlig balans mellan tillströmning och avdunstning.

Aralsjön var grundvalen för liv

När Alexander den store på 300-talet erövrade området hade dessa floder i många år varit livsnerven i Centralasien. Aralsjön och dess stora deltaområden utgjorde i århundraden livsgrundvalen för en mängd bosättningar längs Sidenvägen, som förband Kina med Europa.

Dessa folk av tadzjikisk, uzbekisk, kazakisk och annan härkomst levde gott som bönder, fiskare, herdar, köpmän och hantverkare.

Sovjetunionen tömmer sjön

Situationen förändrades efter att Sovjetrepubliken Uzbekistan i början av 1920-talet blev en del av det nybildade Sovjetunionen, och Stalin beslutade att hans centralasiatiska republiker skulle förvandlas till gigantiska bomullsplantager. Det torra klimatet i denna del av världen är emellertid inte lämpat för odling av en så vattenkrävande gröda, så Sovjetunionen kastade sig ut i ett av världshistoriens mest ambitiösa ingenjörsprojekt och inledde arbetet med att för hand gräva flera tusen kilometer bevattningskanaler för att leda vattnet från Amu-Darja och Syr-Darja ut i den omgivande öknen.

”Fram till början av 1960-talet var systemet relativt stabilt”, förklarar Philip Micklin, när jag ringer honom. Han är professor i geografi vid Western Michigan University i USA och expert på de problem som vattenförvaltningen i det forna Sovjetunionen har lett till. Sedan början av 1980-talet har han gjort omkring 25 resor till Centralasien och under årens lopp har han med egna ögon sett hur Aralsjön tynat bort. ”När de på 1960-talet utvidgade med ännu fler bevattningskanaler var det den berömda tuvan som stjälpte det stora lasset”, säger han. ”Plötsligt var systemet inte längre hållbart. De visste vad de gjorde, men vad de inte hade överblick över var den fullständiga omfattningen av konsekvenserna för ekosystemet – och hur fort sjön skulle försvinna.”

Aralsjön blir två sjöar

År 1987 hade vattennivån i Aralsjön sjunkit så dramatiskt att den delades i en nordlig sjö i Kazakstan och en större, sydlig sjö i Karakalpakien. År 2002 hade vattnet i sydsjön sjunkit så mycket att även den delades i två självständiga sjöar, en östlig och en västlig. I juli 2014 torkade den östra sjön ut helt och hållet. Den enda ljuspunkten i denna tragiska historia är den återetablering av den norra sjön i Kazakstan som nyligen skett. Med pengar från Världsbanken färdigställde kazakerna år 2005 en tretton kilometer lång damm i södra delen av den norra sjön och skapade därmed ett helt självständigt vattenområde med tillförsel från Syr-Darja. Sedan dammen uppfördes har den norra sjön och dess fiskbestånd hämtat sig mycket fortare än förväntat. Dammen har dock skurit av den södra sjön från den nödvändiga vattentillförseln, vilket har beseglat dess öde.

”Det sorgligaste och mest frustrerande med Aralsjökatastrofen är att de sovjetiska ämbetsmännen i vattenministeriet – där bevattningskanalerna projekterades – mycket väl visste att de genom sitt arbete gav Aralsjön dödsstöten”, säger Jusup Kamalov. Från 1920-talet och ända fram till 1960-talet citerade ämbetsmännen ofta verk av Rysslands mest berömde klimatolog, Aleksandr Voejkov (1842–1916).

Han beskrev Aralsjön som en ”värdelös vattenförångare” och ett ”naturens felsteg”. För Sovjetunionen var grödor värda mer än fisk.

Uzbekerna tvingas arbeta

Skördandet av bomull fortsätter i dag. Varje höst ställer två miljoner av Uzbekistans 29 miljoner invånare upp ”frivilligt” för att plocka tre miljarder kilo bomull åt staten. Landet stängs i princip ned, medan statligt anställda, skolelever, lärare, läkare, sjuksköterskor, ingenjörer och även äldre körs i bussar till fälten för att plocka sin dagliga bomullskvot.

”Uzbekistan är en av de få platser i världen där tvångsarbete organiseras och genomdrivs av staten. Presidenten är chef för hela tvångsutskrivningen”, säger Steve Swerdlow, chef för Centralasiens avdelning av människorättsorganisationen Human Rights Watch. ”Kan du tänka dig att för fyrtio år sedan var vattnet trettio meter djupt här”? säger Jusup Kamalov och vänder sig om mot mig från framsätet i vår Land Cruiser.

Aralsjön torkar ut och ger upphov till giftiga saltstormar

Genom vindrutan pekar vår chaufför på ett tjockt, brunt moln, som rör sig genom öknen. För bara ett ögonblick sedan syntes ingenting – nu säger han åt mig att stänga fönstret. Några sekunder senare är vi insvepta i hälsovådligt damm, som snabbt tränger in i bilen. Dammet svider i ögonen, och jag känner den kraftiga saltsmaken, som gör mig illamående.

Dammolnet är en av många miljökonsekvenser som de sovjetiska planerarna inte förutsåg. ”Geokemisterna trodde att en hård ytskorpa av koksalt skulle bildas, när sjön torkade ut, så att inga saltstormar skulle uppstå”, säger Philip Micklin. ”De hade helt fel.” Förutom giftiga nivåer av koksalt (NaCl) innehåller dammet flera bekämpningsmedel, bland andra DDT, hexaklorcyklohexan (HCH), toxafen och fosalon – som alla är kända som cancerframkallande ämnen. Kemikalierna har trängt in i alla led i näringskedjan.

I dag har man i Karakalpakien 25 gånger så många fall av strupcancer som i resten av världen. Multiresistent tuberkulos är ett stort problem, och luftrörsåkommor, cancer, medfödda missbildningar och immundefekter är vanliga.

Aralsjön innehåller mjältbrand

Ännu mer oroväckande är avslöjandet att Aralsjön en gång hyste en hemlig sovjetisk testanläggning för biologiska vapen. Anläggningen låg på ön Vozrozjdenije – som nu, när sjön försvunnit, inte längre är en ö – och var den sovjetiska militärens huvudsakliga testanläggning för mikrobiologisk krigföring. Tusentals djur utsattes där för mjältbrand, smittkoppor, pest, brucellos och andra biologiska smittämnen.

På det amerikanska utrikesdepartementet fruktade man att tunnor med mjältbrandssporer skulle hamna i fel händer, så år 2002 skickades ett saneringsteam dit. Sedan dess har inga biologiska smittämnen hittats, men regionen plågas fortfarande av sporadiska pestutbrott.

Vi fortsätter ut mot sjön och passerar längs vägen ett stort antal olje- och naturgasriggar, som bryter av mot den enformiga, knastertorra och platta öknen av solblekt sand. Enligt Jusup Kamalov började de stora borrningsriggarna dyka upp i samma ögonblick som sjön började dra sig tillbaka, och varje år tillkommer ytterligare några. ”De utgör ju en väldigt bra anledning för staten att inte göra något för att få sjön återetablerad”, konstaterar han.

Under många timmar skramlar vi fram längs gropiga grusvägar. Bortsett från den vita sanden och den blå himlen kan jag inte urskilja andra färger än utspridda blekgröna buskar av olika slag, enstaka med rosa blommor.

Till slut skymtar jag vid horisonten en silverstrimma, som växer, tills vi når fram till ett kinesiskt läger med jurtar på sjöstranden. Människorna i lägret fiskar räkan Artemia parthenogenetica – den enda levande varelse som är kvar i sjön.

Salt i Aralsjön dödar allt liv

När Aralsjön var frisk hade vattnet en salthalt på tio gram per liter (världshaven ligger på mellan 33 och 37 gram per liter). I dag överstiger salthalten 110 gram per liter, vilket är dödligt för alla fiskarter.

Nära vattenbrynet är den dyiga sanden våt som en strand vid ebb. Aralsjön har emellertid inget tidvatten av betydelse – det vi ser är sjön som drar sig tillbaka inför våra ögon.

”Vad du än gör så stanna inte” ropar Jusup Kamalov, när han plöjer sig genom den knähöga kvicksanden iförd endast underbyxor. Jag vadar efter tills vattnet når mig till knäna. Jag försöker simma, men mina ben flyter upp till ytan, vilket gör det helt omöjligt för mig att göra bensparkar i vattnet. ”Bara lägg dig på rygg”, säger Jusup Kamalov. Det gör jag, och det känns i det närmaste som att ligga på en luftmadrass. Mitt huvud vilar på en kudde av vatten. Det är knappt så att jag bryter vattenytan.

På kvällen slår vi läger på högslätten och lagar kvällsmat över ett bål av torkade grenar. Vi sitter på en filt och tittar ut över sjön, medan Jusup Kamalov häller upp vodka till oss.

När Aralsjön var frisk, och fiskebåtarna stävade ut på de frodiga djupen, avdunstade det dagligen vatten från sjön. ”I stället för vattenånga i atmosfären har vi nu giftigt damm”, säger Jusup Kamalov och häller i sig ett glas vodka med ett bistert uttryck i sitt rynkiga ansikte.

Länder kämpar om vattnet

Efter Sovjetunionens sammanbrott har de fem ”stan”-staterna ofta haft motstridiga agendor i frågan om förvaltningen av regionens dyrbaraste resurs. Vad som framför allt komplicerar saker och ting är att Amu-Darja och Syr-Darja flyter genom flera länder, som vart för sig gör anspråk på det vatten som strömmar genom deras territorier. I hopp om att kunna samarbeta om att lösa Centralasiens ihållande brist på vatten inrättade de fem staterna år 1992 en gemensam kommission, som ska koordinera vattentillgångarna. Diskussionerna i kommissionen har en tendens att kretsa kring två centrala frågor: Vem äger vattnet, och vilket ansvar har de länder som ligger längre uppför floden för att skydda tillgångarna av hänsyn till de länder som ligger längre ned?

I fallet Aralsjön tycks invånarna i Karakalpakien, som är en av Uzbekistans fattigaste regioner, inte ha något att säga om vad som sker med vattnet i Amu-Darja längre upp, för det gör andra länder anspråk på. ”Det är diskriminering utifrån geografisk placering”, säger Jusup Kamalov. ”Vattnet hör till Aralsjön.”

Inga av de experter jag har intervjuat tror att Uzbekistans del av Aralsjön kommer att fyllas under vår livstid. Det är något även Jusup Kamalov verkar ha förlikat sig med.

Ställ upp frivilligt eller så grips du av polisen

Han avskyr den politik som håller på att ta död på sjön i hans hemland. Han medger dock att när höstens bomullsskörd om ett par veckor står för dörren, kommer han att göra sin medborgerliga plikt, så som han gjort varenda höst de senaste 50 åren. (Enligt Steve Swerdlov, som var chef för den uzbekiska avdelningen av Human Rights Watch, tills organisationen förvisades av regeringen i slutet av 2010, riskerar Jusup Kamalov att avskedas eller gripas om han låter bli att anmäla sig som ”frivillig”). ”Ingen är undantagen”, säger han. ”Man kan vara 90 år gammal och ha ett öga och ett ben, ändå ska man ut och plocka.”

Jag drar mig för att publicera Jusup Kamalovs rättframma ord och frågar honom igen om han är trygg med tanken på att se sina åsikter i tryck. ”I Karakalpakien är vi alla rädda för Tasjkent”, svarar han med hänvisning till landets huvudstad. ”Och jag är dödstrött på det.”

Läs också

Kanske är du intresserad av...