Patagoniens urkraft

År 1925 slog sig en energisk norrman vid namn Samsing ned intill en ensligt belägen fjord i södra Chile. Han lät sina får beta i den gröna dalen, men efter ett år jagades han bokstavligt talat bort från hus och hem av en obevekligt framryckande glaciär. På platsen där hans gård låg ligger numera en smältvattensjö med isberg. Glaciären, som i dag kallas Pío XI, hade en period av tillbakagång, men sedan fortsatte den sin frammarsch igen. I dag är den i full färd med att slita upp en hel skog med rötterna. Cypresserna, av vilka en del är hundratals år gamla, ser ut att ha stannat upp mitt i fallet. Rötter har vänts upp och ner, trädkronor har brutits av och stammar har välts över ända. Stora isblock har pressats in under mossor och sileshårsväxter.

Det som Pío XI skjuter framför sig är tempererad regnskog, det vill säga inte den mörka regnskog med täta lövtak som förekommer i tropikerna utan snåriga, vindpinade, bonsai­liknande träd av det slag som förekommer vid bergens trädgräns. Fjordarna och öarna i Patagonien är de första som får känna på västanvindarna som drar fram över de sydliga haven. På de här bredd­graderna kan vinden blåsa med närmast oupphörlig frenesi, och regnar och snöar gör det året om.

Ingenstans på jordklotet är det fullkomligt lugnt, men tiden skapar en illusion av stillhet. Om man har tur kan man emellertid då och då hitta en plats där tiden ger intryck av att vara komprimerad. Då kan man känna hur rörlig till och med geologin är.

Chiles glaciärskulpterade kust är just en sådan plats. Här framträder jordens väldiga energi på ett närmast påtagligt vis. Tektoniska plattor sprids, dyker ner under kontinentens rand och lyfter upp Anderna. Resultatet blir en geologiskt instabil zon. Från inlandsisen rör sig glaciärer som Pío XI i snabb takt ut mot havet. Utanför kusten utgör Humboldtströmmens näringsrika vatten en outtömlig källa till liv. Kustlinjen, en veritabel labyrint av vattenvägar, är mer än 9000 mil lång. Det här Patagonien är väldigt annorlunda än det landområde som namnet vanligtvis förknippas med: en plats med vidsträckta grässlätter. Det här Patagonien tillhör bara havet och isen.

Mitt i den vilda naturen ligger nationalparken Bernardo O’Higgins, som är omkring 35 mil lång och omfattar bland annat Patagoniens södra inlandsis. Tillsammans med sin nordliga motsvarighet är den södra inlandsisen ett av jordens största områden med glaciäris utanför Arktis och Antarktis.

Det enda sättet att ta sig till Bernardo O’Higgins är med båt. Färden går genom en labyrint av djupa fjordar som slutligen leder fram till platsen där Pío XI möter havet. Där genljuder luften av glaciäråska: knakande, rungande knallar djupt inifrån isfältet och mörkare, mer dämpade ljud när glaciären kalvar isberg. Explosionerna slutar med det väsande ljudet av nya vattenfall och nedfallande isstycken.

Vid den ojämna gräns där glaciär och regn­skog möts fyller Pío XI himlen: ett berg av is tornar upp sig mot middagssolen. Sett från nära håll är glaciären ena stunden korpsvart för att i nästa stund bli grå som en stormfågel. På lite längre håll och högre upp blir isen vit och antar sedan hundratals nyanser av blått. I detta avlägset belägna och extrema landskap får vår tids historia en ny innebörd. Här ser man hur finmaskig vår nya värld är. Patagonien må vara ett isolerat område, men det står inför stora förändringar. De få gårdarna här ser ut att härröra från 1800-talet, men det finns planer på att bygga ut de orörda floderna norr om Bernardo O’Higgins, och längs kusten flyttas lax­odlingarna sakta men säkert allt längre söderut. Utvecklingen leder till ekonomiska fördelar, men den innebär också mycket stora påfrestningar på den känsliga miljön.

Efter uppmaningar från naturvårdare har myndigheterna i Chile övervägt att utse landets väldiga inlandsis och större delen av sydkustens fredade områden till ett jättelikt världsarvsområde, sammanlagt flera miljoner hektar stort. I slutet av år 2009 backade emellertid regeringen från den mycket ambitiösa planen och bestämde sig i stället för ett betydligt blygsammare ­alternativ. I landets orörda södra del har Chile dock fortfarande möjlighet att bevara stora, än så länge knappt utforskade naturområden som inte desto mindre står inför potentiellt för­ödande omvälvningar.

På en karta ser det oändliga antalet öar i de chilenska fjordarna ut som småstenar som har rullat ner från Anderna. De viktigaste vatten­vägarna kartlades tidigt, i samband med jakten på en någorlunda farbar rutt runt Kap Horn. Den spanske upptäcktsresanden Pedro Sarmiento de Gamboa tog sig till de här farvattnen redan år 1579; den brittiske sjöfararen John Byron för­liste år 1741 utanför en ö som i dag bär hans fartygs namn; och den brittiske naturfors­karen Charles Darwin var här i samband med sin resa ombord på fartyget HMS Beagle.

Det är emellertid förvånande hur mycket grundforskning som har bedrivits här först på senare tid. Kartans många engelska namn härstammar från en brittisk kartläggningsexpedition år 1830. Pío XI, som är uppkallad efter påven Pius XI, fick sitt namn av den italienske missionären och upptäcktsresanden fader Alberto de Agostini, som år 1931 blev först med att korsa den södra inlandsisen. Staden Cochrane, som ligger på gränsen till det tänkta världsarvsområdet och som numera är centrum för en kontroversiell vattenkraftsutbyggnad, grundades år 1954. Det var emellertid först år 1988 som det blev möjligt att köra bil dit. När de första kartorna över Patagonien, baserade på mätningar gjorda från luften, publicerades år 1954 kallade en forskare dem ”den största kartrevideringen av jordens geografi i modern tid”.