Svalbard – Ett paradis av is

Det är strax efter midnatt på Svalbard, men naturen på den lilla ögruppen halvvägs mellan Norge och Nordpolen är vaken – och högljudd. I utkanten av en skyddad flodmynning i Adventdalen kretsar och virvlar en flock silvertärnor högt uppe på himlen under midnattssolen. De är oroliga. Ett par vittrutar, formidabla arktiska rovfåglar som stjäl både ungar och ägg, närmar sig österifrån. Tärnorna försvarar sig aggressivt. Med sina röda näbbar hotar de trutarna och förvandlar sig till ett tätt moln av vassa vapen.

Manövern lyckas. Trutarna låter tärnorna vara och fortsätter in över land, förbi ett par ejdrar i ett rede på marken, ett koppel slädhundar och en ren som letar efter mat på tundran.

Det är en typisk sommarnatt på Svalbard, en allt annat än typisk fristad i Arktis med sitt synnerligen rika djurliv. Det är inte många platser vid polcirkeln som kan mäta sig med de här öarnas biologiska mångfald. Isbjörnarna trivs här. Cirka hälften av Barents havs uppskattningsvis 3000 isbjörnar föder sina ungar på Svalbards öar. Människor här avråds från att lämna städerna utan att ta med sig ett gevär till försvar mot Ursus maritimus. Miljoner havsfåg­lar kommer till Svalbard. Fem sälarter och tolv sorters valar hittar föda längs kusterna. Valrossarna stortrivs på de rika musselbankarna i de grundare delarna av Barents hav. På det öppna tundralandskapet och nere i dalarna kan renarna leta efter mat och fjällrävarna jaga utan att behöva oroa sig för andra rovdjur.

För en människa framstår landskapet som kalt, bistert och oförsonligt. Över hälften av landmassan är täckt av glaciärer. Mindre än tio procent av den har tillräckligt med ljus och jord för att något ska kunna växa. Under en fem timmar lång sommarvandring uppför Nordenskiøldfjellets klippiga sluttningar räk­nar jag bara till sju växtarter, och de kämpar allihop för sin överlevnad där de gömmer sig mellan skyddande utskott likt eremiter i en öken.

En isbjörnshona granskar en inkräktande människa. Hon sticker in nosen i fotografen Paul Nicklens stuga efter att ha tuggat på hans kameraväska, hans hatt och sitsen på hans snöskoter. Isen utanför stugan var en ”motorväg för isbjörnar”, säger fotografen. ”De var hungriga och letade efter mat.”

När den danske arkeologen Povl Simonsen för många år sedan funderade på hur långt norrut människan egentligen kunde bosätta sig, talade han om ”det möjligas rand”. Under större delen av historien har Svalbard legat bortom denna rand. Forntidens civilisationer fick aldrig fotfäste här. Vikingarna slog sig inte ner. Inuiterna höll sig borta. Inte ens i dag, då turister kan ta en daglig flygförbindelse från Oslo, är antalet åretruntboende fler än 2500. Många av dessa arbetar i Svalbards kolgruvor. På vintern är det mörkt här dygnet runt.

För ett fåtal arter är Svalbard dock en bra plats att växa upp på. Det beror inte bara på förhållandena på land. På Svalbard härskar nämligen vattnet, ljuset och temperaturen.

Här uppe får livscykeln näring av Golfströmmen, som går längs Nordamerikas östkust. Om man följer Golfströmmens största arm, Nordatlantiska strömmen, hela vägen norrut når man Västra spetsbergenströmmen utanför Svalbards kust. Den salta, varma (i de här trakterna räknas 5,5 grader som varmt) havsströmmen håller vattnet övervägande isfritt och ger näring åt stora planktonblomningar varje vår. Planktonet lockar till sig valar och väldiga stim av lodda och polartorsk, som utgör föda för havsfåglar och sälar. De många sälarna fyller i sin tur magarna på Svalbards isbjörnar. Vuxna isbjörnar äter enorma mängder sälspäck, främst från ringsäl och storsäl. Späcket ger isbjörnarna den energi som krävs för att de ska kunna förflytta sina väldiga kroppar (hanarna kan väga uppemot 600 kilo, medan honorna väger cirka hälften så mycket) över de 155000–370000 kvadratkilometer stora reviren.