Upptäcktsfärd i det okända

Broder Henk är förvånansvärt lugn, trots att han precis förlorat sina kläder. Det är bara några timmar sedan en helikopter satte ned honom i en glänta i regnskogen på 1,5 kilometers höjd i Fojabergen i Nya Guinea – en av de mest isolerade och otillgängliga ­platserna på jorden. Ljudet av helikopterns rotorblad hade knappt tonat ut, när han ­upptäckte att hans väska inte syntes till, och att han de kommande tre veckorna skulle ha bara de kläder han gick i: en hatt, en kort­ärmad, rosa skjorta, jeans och gummistövlar.

Trots det är Henk van Mastrigt på ett ­strålande lyckligt humör. Beväpnad med ett rött nät vadar han genom ett gyttjigt träsk och försöker fånga några av de färgsprakande fjärilar som flyger förbi som juvelbesatta pilar. Då och då lyckas han få tag i en. ”Kom ned, kom här, var inte rädda”, ropar han med sin karaktäristiska holländska accent. Han stannar till för att kissa i träskvattnet, väl medveten om att fjärilarna lockas av mineralerna i urinen.

Broder Henk fångar ett medelstort exemplar. Med en trubbig pincett breder han ut fjärilens ­vingar. De är kolsvarta med skinade vita, J-formade teckningar. ”Det här är stort, stort, stort!” säger han. ”Definitivt en obeskriven art”.

Även om broder Henk är franciskanermunk och inte utbildad biolog, har han tillbringat årtionden med att studera västra Nya Guineas fjärilar. Om han aldrig har sett denna insekt tidigare, så är det heller ingen annan som gjort det. Det är som att vara på plats under själva skapelsen, eller på sätt och vis före skapelsen, för i vetenskapligt avseende existerar denna art inte förrän den lämnats in på ett museum, och bro­der Henk har beskrivit den i en vetenskaplig tidskrift. ”Titta, här är den nya honungsätaren”, säger bro­der Henk och pekar på den gröna muren av växter längs kanten av träsket. En mellanstor fågel med svarta fjädrar och orange hudflikar på vardera sidan av huvudet hoppar fram ur ett snår och pickar på frukter med näbben. Som Henk van Mastrigt säger är det en ny art av honungsätare, Melipotes carolae, som finns uteslutande i Fojabergen. Inte mer än ett tiotal forskare har sett den i verkligheten.

Fojabergen i Nya Guinea reser sig som en ö på ön 2200 meter över ­låglandsskogen. Här har evolutionen skett helt isolerat under årtusenden. Man har inte hittat några tecken på att människor levt i de högre bergstrakterna, och djur som försvunnit på andra platser på ön frodas fortfarande här.

Världens näst största ö, Nya Guinea, har i århundraden­ fascinerat och utmanat även de mest äventyrslystna och erfarna vetenskapsmännen. Den legendariske brittiske upptäcktsresanden och naturforskaren Alfred Russel Wallace, som visste vad han talade om, beskrev i mitten av 1800-talet Nya Guineas krävande terräng och täta skog som ”en nästan oöverstiglig barriär in till den okända, inre delen av ön”. Detta på­stående förblev sant under större delen av 1900-talet. Vetenskapsmän utfors­kade med tiden andra bergsområden på ön, men de djupa dalarna, branta klipporna, knivskarpa höjd­ryggarna och täta trädkronorna i Fojabergen motsatte sig all utforskning, ända tills den amerikanske biologen Jared Diamond 1979 och 1981 utförde kartläggningar i området.

När ornitologen Bruce Beehler år 2004 flög över Fojabergen, fick han syn på en liten glänta i skogen. Det visade sig vara ett träsk, där årliga översvämningar begränsar växtligheten till buskar och gräs, vilket gör att det går att landa med en helikopter. I slutet av 2005 stod Bruce Beehler i spetsen för den första djupgående, vetenskapliga expeditionen till Fojabergen. Expeditionen varade i 25 dagar och var utskickad av den icke vinstdrivande amerikanska organisationen Conservation International, som bland annat arbetar med att få fram bio­logiska data, som kan gynna miljövårdsarbetet i områden med viktig biologisk mångfald. Det var under den expeditionen som Melipotes carolae upptäcktes (den första nya fågelart som hittats på Nya Guinea sedan 1950) tillsammans med drygt tio grodor och flera arter av däggdjur och växter. Henk van Mastrigt samlade in över tjugo fjärilar och nattfjärilar, som möjligen kan vara nya arter.

I november 2008 har broder Henk återvänt till Fojabergen på sin andra Conservation International-expedition. Lyckligtvis kan han låna ­kläder av de andra expeditionsdeltagarna. Det är för väl, för alla regnskurar gör att folk för det mesta går runt i genomblöta skjortor, fuktiga byxor och kippande strumpor.

Regnet ger naturligtvis näring åt det frodiga livet i skogen, som bland annat visar sig i form av saftiga mossor, ormbunkar och andra epifyter (växter som växer på andra växter), som täcker trädstammar och grenar. Basen, som forskarna passande nog har gett namnet ”Träsklägret”, ligger så högt att det varken finns malariamyggor eller kända giftormar. Å andra sidan riskerar man att få en fallande gren i huvudet, eftersom epifyterna suger upp vatten och tynger grenarna, så att de knäcks med högljudda knallar.