Guldets pris

Andra betalar priset för vår skönhet – och det har aldrig varit högre! Läs artikeln och titta i bildgalleriet.

9 november 2009 av Brook Larmer

Juan Apaza är i likhet med många av sina inkaförfäder besatt av guld. Den 44-årige guldgrävaren klättrar ner i en iskall tunnel på 5100 meters höjd uppe i de peruanska Anderna och stoppar några kokablad i munnen för att uthärda hungern och tröttheten som förr eller senare infinner sig. Utan lön sliter Juan Apaza 30 dagar i månaden nere i denna gruva under en glaciär ovanför världens högst belägna stad, La Rinconada.

I 30 dagar utsätter han sig för farorna som många andra guldgrävare har dött av – explosioner, giftiga ångor och tunnelras – för att utvinna det eftertraktade guldet. Allt detta gör Juan Apaza för att kunna vara med i dag, den 31:a dagen, då han och de övriga guldgrävarna under ett enda fyratimmarsskift får lov att ta med sig så mycket malm som deras trötta axlar klarar av att bära. Det är det gamla lotterisystemet, cachorreo, som fortfarande är utbrett i Anderna och som används i stället för lön: en säck sten som kanske innehåller en smärre förmögenhet i guld eller, betydligt oftare, nästan ingenting alls.

Juan Apaza väntar fortfarande på att lyckan ska le mot honom. ”Kanske blir det i dag”, säger han. När han ler syns en guldtand i hans mun. För att förbättra sina chanser har guldgrävaren redan ”betalat Moder Jord”: Han har ställt en flaska pisco, det lokala brännvinet, vid gruvans ingång; han har lagt ett par kokablad under en sten; och för ett par månader sedan bad han en schaman att offra en tupp uppe på den heliga bergstoppen. Nu går han in i gruvgången medan han mumlar en bön på det lokala språket quechua till guden som härskar över berget och allt guld som finns där inne.

”Hon är vår Törnrosa”, säger Juan Apaza och nickar i riktning mot en mjuk kurva i snön högt ovanför gruvan. ”Utan hennes välsignelse hade vi aldrig hittat något guld. Vi hade nog inte ens sluppit levande ut.” Det är knappast något Eldorado, men i över 500 år har de glimmande fyndigheterna under glaciärisen i Peru, 5000 meter över havet, lockat till sig människor. Några av de första som kom hit var inkafolket, som menade att den evigt skimrande metallen var ”solens svett”. Senare törstade spanjorerna så mycket efter guld och silver att de gav sig ut för att erövra Nya världen.

Det är dock först i dag, med ett kraftigt stigande guldpris – under de senaste åtta åren har det stigit med 235 procent – som 30000 personer har strömmat till La Rinconada och förvandlat det som tidigare var ett guldgrävarläger till en eländig kåkstad på bergets topp. Här har människors lycka och förtvivlan skapat ett ingenmansland som håller på att duka under för giftigt avfall och laglöshet. Platsen myllrar av drömmare och ränksmidare som hoppas bli rika, trots att det innebär att de förstör både naturen och sin egen hälsa. Det låter kanske närmast medeltidsaktigt, men det som sker i La Rinconada är ett modernt fenomen: Vi talar om 2000-talets guldfeber.

Läs också

Kanske är du intresserad av...