Historien om den gröna stenen

När Nur piah växte upp på den indonesiska ön Sumbawa hörde hon om de enorma mängder guld som låg under bergens regnskogar. Det var bara sägner – tills geologer från ett amerikanskt företag, Newmont Mining Corporation, fann en grön sten vid en inaktiv vulkan tolv kilometer från hennes hem. Stenen var mossgrön. Den innehöll nämligen koppar, som ibland återfinns tillsammans med guld. Det dröjde inte länge förrän Newmont började etablera gruvan Batu Hijau, som betyder ”grön sten”.

9 november 2009

När Nur piah växte upp på den indonesiska ön Sumbawa hörde hon om de enorma mängder guld som låg under bergens regnskogar. Det var bara sägner – tills geologer från ett amerikanskt företag, Newmont Mining Corporation, fann en grön sten vid en inaktiv vulkan tolv kilometer från hennes hem. Stenen var mossgrön. Den innehöll nämligen koppar, som ibland återfinns tillsammans med guld. Det dröjde inte länge förrän Newmont började etablera gruvan Batu Hijau, som betyder ”grön sten”.

Nur Piah, som då var 24 år, svarade på en jobbannons från Newmont. Hon tänkte att hon med sitt vänliga sätt skulle kunna få jobb som telefonist. När hon kom för att få utbildning visade det sig dock att hon förväntades köra ett transportfordon: en Caterpillar 793, en av världens största lastbilar. Den är sex meter hög och tretton meter lång – större än hennes familjs hus. Bara hjulen var dubbelt så höga som hon är lång. ”Lastbilen skrämde livet ur mig”, minns Nur Piah. Nästa chock kom när hon såg själva gruvan. ”De hade skalat huden av marken!” säger hon. ”Jag tänkte att det måste vara en mycket stark kraft som förmådde göra det.”

Tio år senare är tvåbarnsmamman Nur Piah själv en del av denna kraft. Med ett blygt leende knyter hon en rosa scarf framför ansiktet innan hon varvar upp lastbilens motor på 2337 hästkrafter och dundrar ner i gruvan. Hennes lastbil är ett av 111 fordon som varje år fraktar bort nästan hundra miljoner ton sten från gruvan. Alla spår efter den 550 meter höga vulkanen som stod här i miljontals år är i dag borta. I stället finns nu ett 1,5 kilometer brett hål som når 105 meter ner under havsytan. När guldådern är uttömd om cirka 20 år kommer gruvans botten att ligga 450 meter under havsytan. Nur Piah tänker dock inte längre på miljöförstöringen. ”Jag tänker bara på att få min lön”, säger hon.

En sak tycker dock Nur Piah är märklig: Under hela det årtionde som hon har arbetat i gruvan har hon inte sett skymten av något guld. Ingenjörerna hittar nämligen guldet i kopparföreningarna som det är bundet till. Ingen på Sumbawa ser någonsin den skatt som förvandlat deras ö, eftersom guldet skickas över havet till smältugnar i form av kopparkoncentrat. De stigande guldpriserna och uttömningen av fyndigheter i USA, Sydafrika och Australien innebär att världens största guldgruvbolag numera letar efter guld i all världens avkrokar. Ett av de mest expanderande bolagen är Newmont från Denver i USA, som i dag driver öppna guldgruvor på fem kontinenter, från Ghanas lågland till Perus bergstoppar.

Newmont har lockats av fördelarna med att bedriva verksamhet i utvecklingsländer – lägre omkostnader, större utbyte och färre regler – och bolaget har skapat tiotusentals nya jobb i fattiga områden. Man har dock även kritiserats för allt från naturförstöring till tvångsförflyttning av byar. I gruvan Batu Hijau, där Nur Piah arbetar och Newmont har aktiemajoriteten och ensamt ansvarar för driften, har bolaget svarat med att öka insatserna för lokal utveckling och miljöprogram – och man avfärdar kritiken. ”Varför protesterar aktivister som befinner sig hundratals mil bort, medan ingen i gruvans närhet beklagar sig?” frågar Batu Hijaus presschef Malik Salim. ”Guld gör alla människor galna.”

De flesta på Sumbawa är bönder och fiskare som bor i trähyddor som står på pålar. De vet nästan ingenting om den moderna världen. Inne på Batu Hijaus område mitt i djungeln har emellertid Newmont skapat en förort efter amerikansk förebild, där omkring 2000 av gruvans 8000 anställda bor. Längs de asfalterade gatorna ligger en bank, en internationell skola och till och med en tv-station som producerar Newmonts egen tv-kanal. Här kör familjer i stadsjeepar till ”gratis pizza-kvällar” på en restaurang med utsikt över en välskött golfbana och en bit nedför gatan ligger en idrottshall.

Stigande priser och avancerad teknik gör det möjligt att utvinna mikroskopiska guldkorn. För att skilja guldet från kopparen i malmen som bryts i Batu Hijau använder Newmont en avancerad flotationsteknik som är giftfri i motsats till den potentiellt giftiga gråbergsurlakningen med cyanid som Newmont använder i några av sina andra gruvor. Ingen teknik kan emellertid få de enorma avfallshögarna som gruvdriften medför att försvinna. Här tar det inte ens 16 timmar att skapa fler ton avfall än de ton guld som utvunnits genom historien. Det finns två typer av avfall: stenmaterial, som läggs på hög i platåer runtom i det som tidigare var orörd regnskog, och giftigt spillvatten, som Newmont leder ner till havsbotten.

Metoden att leda ut spillvatten i havet är förbjuden i de flesta industriländer eftersom tungmetallerna skadar havet, och Newmont gör det bara i Indonesien. För fyra år sedan väckte en indonesisk domstol åtal mot ett av Newmonts dotterbolag – man fängslade rentav fem av bolagets anställda i en månad – sedan de pumpat ut förorenande ämnen i havet vid den numera nedlagda gruvan Buyat Bay på ön Sulawesi. Newmont frikändes på alla punkter år 2007. Kritikerna menar att domstolen gav efter för påtryckningar från gruvindustrin, men Newmont försvarar sin praxis att släppa ut spillvatten vid Batu Hijau. ”Det hade varit billigare att deponera avfallet på land, men skadligare för miljön”, menar Batu Hijaus driftschef Rachmat Makkasau. Spillvattnet från Batu Hijau leds ut i havet 3,4 kilometer utanför kusten på 125 meters djup, där bottnen sluttar kraftigt, så att det förs över 3000 meter ner. ”Vi gör noggranna kontroller av spillvattnet, ledningarna och bottnen”, säger Rachmat Makkasau. ”På det djupet är det bara några ’havsinsekter’ som drabbas.”

Djuphavet har kanske inte så många försvarare, men det har regnskogen. Det kan vara en förklaring till att det är Batu Hijaus avfallsberg snarare än spillvattnet som gett upphov till konflikter med den indonesiska regeringen. Newmonts miljöavdelning – som i dag har 87 anställda – hävdar att bolaget gör en insats för att odla upp högarna med stenavfall genom att täcka dem med tre meter jord och låta djungeln slå rot. Det säger dock sig själv att det är omöjligt att återskapa orörd regnskog.

Newmont har dessutom ytterligare ett problem: Efter tio års drift finns det snart inte plats för mer avfall från Batu Hijau. För tre år sedan ansökte bolaget om att få röja ytterligare 320000 kvadratmeter regnskog. Än så länge har Jakarta inte gett tillåtelse till detta; miljövårdarna påpekar nämligen att den mindre gultofskakaduan nästan försvunnit från Sumbawa. Utrymmesbristen gör att Batu Hijaus transportfordon sitter fast i trafikstockningar, vilket innebär att gruvdriften blir mindre effektiv. Om Newmont inte snart får lov att utnyttja mer regnskog kommer man att tvingas avskeda hundratals indonesiska medarbetare, varnar bolaget.

Den komplicerade situationen visar på en överraskande brytning mellan Newmont och de tidigare så välvilliga indonesiska värdarna. Batu Hijau skulle vara en mönstergruva och Newmont framhåller gärna alla dess fördelar: Motsvarande 3,1 miljarder kronor inbetalade i skatter och avgifter under år 2007 och över 8000 jobb till indonesier. Dessutom säger man sig ha lagt ner motsvarande 4,8 miljarder kronor för att minska miljöpåverkan. Sedan är det de över 24 miljoner kronorna som Newmont årligen investerar i lokal utveckling. Det är kanske småpengar i förhållande till bolagets årsintäkter, men det har gett de fem närmast belägna byarna elektricitet, läkarmottagningar, bevattningsanläggningar och jordbruksprojekt.

Det är dock inte alla invånare i trakten som är tacksamma. Förutom de fem byarna som får stöd har gruvan inte skapat mycket annat än avund (de som inte har jobb i gruvan är sura på dem som jobbar där) och frustration (gruvbolagets löner pressar upp levnadskostnaderna). Ilskan blossade exempelvis upp år 2006, då några våldsverkare brände ner ett läger på östra Sumbawa, där Newmont höll på att undersöka möjligheterna att etablera en gruva.

Lokal- och provinsregeringarna, som har fått mer makt sedan diktatorn Suhartos fall 1998, börjar nu göra sig hörda. I samarbete med indonesiska företag försöker de skaffa andelar i gruvan och inflytande över intäktsfördelningen. ”Vi hade ingen kontroll över våra liv när dessa kontrakt ingicks under Suharto”, säger byrådsmedlemmen Manimbang Kahariyai. ”Vi måste värna om vår framtid. Vad finns kvar av vår natur när gruvan är uttömd?”

Nur Piah sitter i sitt nya hus i byn Jereweh. Hon är mer upptagen av nuet än av framtiden. ”Det är så många som är beroende av mig”, säger hon. Hennes man tjänar inte mycket som timmerhandlare, men Nur Piahs lön – motsvarande 5200 kronor i månaden – har betalat för deras tvåvåningshus av betong. Kanske är det av tacksamhet som hon hängt en stor tavla av den gula Caterpillar 793:an på väggen.

Nur Piahs jobb är emellertid krävande. Särskilt ansträngande är det att manövrera den jättelika lastbilen under en tolv timmar lång arbetsdag när kraftiga regn gjort gruvans sluttande vägar hala, säger hon. Efter en lång dag sitter hon dock och ler nöjt, medan hennes sexåriga dotter somnar i hennes knä. Flickans mellannamn är Higrid, som på indonesiska betyder ”förstklassig”, den bästa malmen i gruvan.

Läs också

Kanske är du intresserad av...