Erik Röde lockade med sig nordborna

Första gången Grönland var en nyhet var för omkring tusen år sedan, när Erik Röde och en liten grupp vikingar kom dit från Island. Erik Röde hade blivit dömd fredlös, förmodligen i tre år, för att han hade dödat en man. År 982 gick han iland vid en fjord i närheten av Qaqortoq, och efter att ha tillbringat tre år på ön återvände han den fjärde sommaren till Island för att sprida budskapet om det land som han hade hittat, och som han enligt Erik Rödes saga, ”kallade Grønland, thi det vilde meget lokke Folk did, naar Landet havde et vakkert Navn.”

10 juni 2010

Första gången Grönland var en nyhet var för omkring tusen år sedan, när Erik Röde och en liten grupp vikingar kom dit från Island. Erik Röde hade blivit dömd fredlös, förmodligen i tre år, för att han hade dödat en man. År 982 gick han iland vid en fjord i närheten av Qaqortoq, och efter att ha tillbringat tre år på ön återvände han den fjärde sommaren till Island för att sprida budskapet om det land som han hade hittat, och som han enligt Erik Rödes saga, ”kallade Grønland, thi det vilde meget lokke Folk did, naar Landet havde et vakkert Navn.”

Erik Rödes oblyga reklamkampanj fungerade. Cirka 4000 nordbor slog sig ned i Grönland. Vikingarna var trots sitt dåliga rykte i grund och botten bara bönder, som gav sig ut på upptäcktsfärder och härjade och plundrade vid sidan av. Vid de skyddade fjordarna på södra och västra Grönland födde de upp får och en del nötboskap, på samma sätt som grönländska bönder gör i dag vid samma fjordar. De byggde kyrkor och flera hundra gårdar. De bytte sälskinn och valrossbetar mot virke och järn från Europa. Erik Rödes son, Leif Eriksson, lämnade år 1000 en gård cirka 55 kilometer nordost om Qaqortoq och reste iväg och upptäckte Nordamerika. Nordbornas bosättningar på Grönland höll stånd i mer än 400 år för att sedan försvinna.

Dessa hårdföra, sjöfarande bönders undergång är ett olustigt exempel på de hot som klimatförändringar utgör mot även de mest företagsamma kulturer. Vikingarna koloniserade Grönland under en period med ovanligt höga temperaturer. Omkring år 1300 blev det emellertid mycket kallare, och det blev en ännu större utmaning att bo där. Inuiterna hade under tiden kommit från norra Kanada till Grönland, där de förflyttade sig söderut längs västkusten, medan vikingarna förflyttade sig norrut, och inuiterna klarade sig betydligt bättre. (De flesta av dagens grönländare härstammar från dessa inuiter samt från danska missionärer och kolonisatörer, som kom till Grönland på 1700-talet.) Inuiterna förde med sig hundslädar, kajaker och andra oumbärliga redskap för jakt och fiske i det arktiska området. En del forskare hävdar att anledningen till att nordborna misslyckades är att de satt ohjälpligt fast i sin gamla skandinaviska livsstil. De förblev därför oerhört beroende av importerade tamdjur i stället för att försöka utnyttja de lokala resurserna.

Nyare arkeologiska fynd pekar emellertid på att nordborna även hade anpassat sig väl till sin nya hemvist. Enligt antropologen Thomas McGovern vid City University i New York arrangerade de årliga gemensamma jakter på knubbsäl, i synnerhet när klimatet blev kallare, och husdjuren började dö. Dessvärre dukade även knubbsälen under. ”Vuxna knubbsälar kan överleva kalla somrar, men ungarna klarar det inte”, säger Thomas McGovern. Nordborna tvingades kanske söka sig längre ut på det stormpinade havet i jakten på andra sälarter.

”I dag anser vi att nordborna hade ett högt utvecklat socialt system, som omfattade mycket arbete för kollektivet, men det fanns en stor svaghet – de flesta vuxna var tvungna att delta i säljakten”, säger Thomas McGovern. ”Om de miste katastrofalt många människoliv i samband med en svår storm, kan det ha varit början till slutet för nordborna på Grönland.” Inuiterna var troligen mindre sårbara, eftersom de vanligtvis jagade i små grupper. ”Det är mycket mer komplicerat än vi har trott”, säger Thomas McGovern. ”Tidigare förtäljde historien bara att de tokiga nordborna reste norrut, klantade sig och dog. Den nya historien är faktiskt lite mer skrämmande, eftersom det ser ut som om nordborna var mycket väl anpassade, välorganiserade och gjorde mycket som var helt rätt – och trots det dukade de under.”

Den sista historiskt dokumenterade händelsen i nordbornas liv på Grönland är dock varken en svår storm, hungersnöd eller utvandring. Det är ett bröllop, som stod i en kyrka nära Hvalseyfjordens mynning, 15 kilometer nordost om Qaqortoq. En stor del av kyrkan står kvar på en grässluttning under en hög granittopp.

En sval sommarmorgon 2009 ligger diset som ett flor högt uppe på östra sidan av berget. Vild smalbladig timjan med skira, lila blommor täcker marken runt den 800 år gamla kyrkan, som i dag har bara himlen som tak. Alla fyra metertjocka kvaderstensmurarna är intakta, och i öster är muren över fem meter hög. Murarna har alldeles uppenbarligen byggts av personer som hade för avsikt att stanna under lång tid. Innanför murarna är det ojämna underlaget täckt av gräs och fårspillning. Det var här Thorstein Olafsson den 14 september 1408 gifte sig med Sigrid Bjørnsdottir. Bröllopet nämns i ett brev som år 1424 skickades från Grönland till Island. Det skedde kanske i samband med en arvsstrid, men brevet berättar inget om ofred, sjukdom eller antydningar om en förestående katastrof. Det var det sista man hörde från nordborna på Grönland.

Läs också

Kanske är du intresserad av...