Blommorna på Sardiniens ofrysar efterliknar exakt den blå himlens reflektioner i vingarna på en hongeting. Hangetingarna lockas av synen och av blommans doft. Därmed luras de till att transportera pollen från växt till växt.

Galleri: De lömska orkidéerna

6 november 2009

Hur sprider man sina arvsanlag, när man inte kan flytta sig? Genom att lura djur och människor att bli förälskade i dig.

Det krävs olika knep för olika pollinatörer. En vild italiensk hybridorkidé förklär sig till ett honbi för att dess gula pollensäckar ska fastna på ett jordbi.
För att locka bin utger sig denna sardinska orkidé för att vara en nektarbuffé. Detta är en av de ”perfekta inrättningar” som förbluffade Charles Darwin och som än i dag fascinerar.
Denna orkidé efterliknar en luktärt och satsar på att oförsiktiga bin på jakt efter nektar ska landa på den. Det minimalistiska arrangemanget dementerar artens tendens att bilda enorma klumpar av blommor – ibland flera hundra – som gror ur spaghettiliknande rör och lyser upp skogsområdena i västra Australien.
Diuris magnifica har inte någon nektar, utan uppvaktar bin och skalbaggar genom att utge sig för att vara den näringsrika grannen ärtblomman. Denna orkidé finns bara i Australien, ett evolutio­närt växthus som enligt botanikern Kingsley Dixon från Perth ”myllrar av bedrägeri”.
En grupp australiska steklar av släktet Zaspilothynnus följer ett doftspår till denna orkidé av släktet Caladenia. Steklarna tror att blommans röda läpp är en maka. Hanarna gnider sig mot den och en av dem flyger iväg med växtens pollen. Alla orkidéer har ett kronblad som är utformat för pollinering och i vissa fall fungerar det som en förklädnad.
Denna orkidé väver finmaskiga nät och lurar insekter att tro att den kan erbjuda dem nektar, som den inte har. Vid sidan av detta västaustraliska exemplar växer en köttätande sileshår, som väntar på att fånga smulor från orkidéns pollenbord. Botaniker från Perth, Kingsley Dixon, konstaterar att insekter inte har det lätt: antingen blir de lurade eller så blir de uppätna.
Kaninformade blommor små som fingernaglar hoppar fram på ett träd på Borneo. Denna tropiska orkidéart växer längs hela ekvatorn och kan kanske härledas 80 miljoner år bakåt.
I hanblommorna på tropiska orkidéer av släktet Catasetum döljs en slangbåge laddad med pollen som avfyrar ett klibbigt knyte när en pollinatör rör avtryckaren. Bin utgör målet.
En mörkprickig Gongora-orkide levererar parfym till ett hanbi. Här gör två av dem sig redo att skörda Gongoras doft, som de tänker blanda med dofter som de samlat på andar ställen. De blandar dofterna till ett slags cologne, som attraherar honorna. Den centralamerikanska växtens kärlekselixir har dock sitt pris: bina måste ta deras pollen med sig. Om orkidén har tur, når dess pollen rätt blomma.
De ser ut som girlander i Panamas undervegetation, men det är orkidéernas doft som lockar till sig de pollinerande bina. Enligt hortonomen Tom Mirenda doftar blommorna lika ljuvligt för bina som ”fem sorters dessert som bakas samtidigt”.
Ett bi lockas in i en orkidé och tar sig ut genom att klämma sig igenom en lucka som är precis lagom stor för insekten. På vägen ut får biet en pollensäck som avskedsgåva.
Med fem centimeter långa, marmorerade blommor sträcker en Prosthechea prismatocarpa sig från en mosstäckt klippa vid en bäck i Panama. Man vet väldigt lite om dess pollenstrategi. Orkidéforskare står inför en konstant utmaning: varje år upptäcks flera hundra nya arter i naturen.
Färgen på kolibrins näbb ligger så nära färgen på pollensäcken hos denna orkidé i Panama att polliniet många gånger helt obemärkt förs med. Många växter är självpollinerande, men de flesta orkidéer behöver hjälp med sin fortplantning.
I Panama imiterar en Epidendrum (nedan) kålmolke, en fjärils favoritföda, för att den ska sprida orkidéns arvsanlag. Varje år upptäcks över 500 nya vilda orkidéarter och många av dem har nya knep.
Masdevallia-orkidéns ruttna odör är oemotståndlig för en fluga.
Flugor – en av dem har redan en gul pollensäck på ryggen på ett ställe som den inte kan nå – besöker en Masdevallia-orkidé. Växten frodas över hela Centralamerika och avger en illaluktande doft. Den hemska illusionen av ruttnande doft förstärks av den blodröda färgen och den svampiga ytan.
En miniatyr-orkidé med blommor ned till en centimeter långa blommar färgsprakande i Panamas högland. Medlemmar av Lepanthes-familjen spelar ett listigt spel, då de först använder doftsignaler för att lura vissa mygghanar. Insekterna förväxlar de små ståndarna med mygghonans anatomi och levererar spermatozoer samtidigt som de tar emot blommas pollen. ”Detta är pseudokopulering, som inte ens Darwin drömde om", säger orkidé-specialisten Tom Mirenda.

Läs också

Kanske är du intresserad av...