Låt träden växa!

Michael Fays vandringar genom skogar som förvaltas på olika sätt och samtal med jägmäs­ta­re om alla aspekter av debatten har övertygat honom om att det finns en bättre väg framåt: Låt träden växa sig stora; det ger både större utbyte och bra habitat. ”Man måste tänka på det som ett ekosystem”, säger han. ”Man skulle lika gärna kunna odla majs på den här marken. Men vill man ha rent vatten, lax, djurliv och timmer av hög kvalitet ska man ha en skog.”

2 november 2009

Michael Fays vandringar genom skogar som förvaltas på olika sätt och samtal med jägmästare om alla aspekter av debatten har övertygat honom om att det finns en bättre väg framåt: Låt träden växa sig stora; det ger både större utbyte och bra habitat. ”Man måste tänka på det som ett ekosystem”, säger han. ”Man skulle lika gärna kunna odla majs på den här marken. Men vill man ha rent vatten, lax, djurliv och timmer av hög kvalitet ska man ha en skog.”

Det finns fler som tycker likadant. ”Mitt mål är att fälla färre träd och tjäna mer pengar per träd”, säger Jim Able, en tidigare industriell skogsarbetare som numera driver små privata timmerskogar, de flesta mindre än fyra kvadratkilometer. Jim Able guidar Michael Fay genom en timmerskog som han förvaltat i snart tre årtionden och nu gallrar för tredje gången. Douglasgranar och sekundära amerikanska sekvojor som är över en meter tjocka och upp till 60 meter höga växer på den branta sluttningen. Det viktigaste är formen, säger Jim Able. Han och hans skogsarbetare sätter märken på alla träd som de tänker fälla och eftersträvar att aldrig ta mer än 30–35 procent av beståndet. I motsats till vanlig selektiv avverkning, då man tar de bästa träden och låter resten stå, en princip som Jim Able tycker är värre än kalhuggning, fäller han de svaga och sämre formade träden, så att de starkaste och rakaste kan frodas i skogens nya ljusöppningar. Dessutom kommer Jim Able, i motsats till dem som med några få årtiondens mellanrum kalhugger skogen, tillbaka en gång vart tionde år för att bedöma om fler träd bör fällas. Han tar aldrig fler träd än skogen själv har producerat under denna period, så att de träd som är kvar – det han kallar sitt kapital – hela tiden ökar i höjd, volym och kvalitet.

Vissa kallar detta för ekologiskt skogsbruk. Målet är att skapa såväl rena floder och habitat för djuren som arbetstillfällen och träprodukter. Den knappt nio kvadratkilometer stora van Eck-skogen i närheten av Arcata, som förvaltas av Pacific Forest Trust, fyller ytterligare en funktion: Den bidrar till sitt underhåll genom att uppväga för utsläppen av växthusgaser. Sekvojaskogens enastående tillväxt, motståndskraft mot sjukdomar, insekter och röta samt otroligt långa livstid gör att den i större omfattning än någon annan skog i världen tar upp koldioxid ur atmosfären och lagrar den i veden. På Kaliforniens fria marknad får skogsägarna sälja krediter för den mängd kol som binds i varje års tillväxt av trä under förutsättning att de förbinder sig att upprätthålla tillväxten i hundra år.

Pengar för kol som lagras i levande träd kan hjälpa skogsägarna att klara övergången från kortsiktig kalhuggning till långsiktig rotation, där landskapet återigen skulle kunna domineras av större träd av högre kvalitet. Utifrån uppskattningar av hur stora mängder kol van Eck-skogen kan tänkas lagra under hundra år har Pacific Forest Trust sålt utsläppsreducerande krediter till ett värde av 13,7 miljoner kronor.

En annan grupp som praktiserar ekologiskt skogsbruk är Evan Smith’s Conservation Fund. Denna organisation har köpt upp 160 kvadratkilometer timmerskog i avrinningsområden för att förhindra att skogen blir till vingårdar eller hustomter. Gruppen har planer på att praktisera selektiv avverkning av träd i varierande ålder för att återskapa vattenhabitat genom minskad erosion till vattendragen. För att finansiera detta säljer gruppen koldioxidkrediter för mångmiljonbelopp till ett av Kaliforniens stora energibolag och till flera investmentbolag. Kaliforniens kommission för ren luft vill uppdatera koldioxidreglerna för skogsbruk för att få med sig timmerskogarnas ägare på tåget. ”Med rätt koldioxidincitament kan vi fördubbla eller tredubbla antalet amerikanska sekvojor”, säger Michael Fay.

Den tidiga morgonsolen spelar i diset bland trädkronorna i nationalparken Prairie Creek Redwoods. Michael Fay fäster sin repklämma i ett rep och klättrar upp i en enorm amerikansk sekvoja för att tala med en forskare som är fast övertygad om att det finns ett värde i att låta dessa träd växa sig stora. Steve Sillett har blivit känd för att leta reda på, bestiga och studera jordens högsta träd. Fyrtiotvå meter upp passerar Michael Fay en brandhåla som är så stor att två vuxna män kan stå upprätt i den mitt i virrvarret av nya stammar och grenar. Ännu högre upp växer epifytiska ormbunkar och blåbärsbuskar i djup mull i trädkronan. Barken täcks av mossor, levermossor och lavar. Detta träd är 91,7 meter högt och därmed långt ifrån världsrekordet 115,6 meter. Enligt Steve Sillett är det emellertid fullt av sav och kraft och har massor av kronjord och en stor mängd olika arter.

Timmerbolagens mantra har länge varit att få träden att växa så snabbt som möjligt för att få största möjliga utbyte av sina investeringar och för att få ut en strid ström av träprodukter på marknaden. För dem är det mest lönsamt att fälla en sekvoja när trädet är 40–50 år gammalt, trots att så pass unga träd mest ger mjuk vitved av låg kvalitet och utan särskilt mycket av den amerikanska sekvojans legendariska motståndskraft mot röta. Efter att ha undersökt kärnor och mätt upp två dussin träd på mellan 29 meter och 113 meter fann Sillett att trädens årliga vedproduktion ökar med åldern i minst 1500 år. Än viktigare är det faktum att ju äldre trädet blir, desto mer tålig kärnved får man. Slutsatsen blir att amerikansk sekvoja ger både mer och bättre ved med åldern. Steve Sillett berättar att samma sak gäller för de högsta eukalyptusträden i Australien, och han tror att det kan vara likadant med andra av världens träd.

På den långa vandringens sista dag, då Michael Fay och Lindsey Holm letar efter de nordligaste amerikanska sekvojorna vid Chetco River i Oregon, pratar de om de många personligheter de mött i skogen. Det var Lud och Bud McCrary, två bröder mellan 80 och 90 år som var först i Santa Cruz-bergen med att tillämpa skogsbruk med bred åldersspridning. Sedan var det den garvade skogshuggaren Tim Renner, som hyser en stark motvilja mot alla skogsaktivister. Han berättade om när han anlitades för att fälla några träd i ett rekreationsområde med selektiv avverkning. Han hade just stängt av motorsågen vid arbetsdagens slut när en ung man med långt hår och skägg kom gående. Tim Renner tänkte: Den här pojkvaskern kommer att skälla ut mig efter noter.

I stället stannade den unge mannen till, tittade på de fällda träden och sa: ”Vad fint det blir! Nu kommer det in mycket mer ljus.”

Anekdoten vittnar om att det ekologiska skogsbruket förutom att producera trä av hög kvalitet, lagra kol, ge rent vatten och skapa bra habitat också kan ingjuta en känsla i oss av ett slag som den amerikanska sekvojan på goda grunder är känd för att ingjuta i betraktaren: förbehållslös respekt.

Läs också

Kanske är du intresserad av...