Sjunk ned till ljumskarna och upplev träsket

I träsken i Harvardskogen i den centrala delen av delstaten Massachusetts i USA växer det tusentals kannrankor. En dag på senvåren tar biologen Aaron Ellison vid delstatens skogsförvaltning med mig på en promenad. Då och då stannar han och ser tålmodigt på, medan jag drar upp ett nedsjunket ben ur träsket. ”Du har inte upplevt träsket på allvar förrän du har sjunkit ned till ljumskarna”, säger han. Små orange flaggor fladdrar över träsket. Varje flagga markerar en kannranka, som valts ut för att ingå i vetenskapliga undersökningar.

5 augusti 2010

I träsken i Harvardskogen i den centrala delen av delstaten Massachusetts i USA växer det tusentals kannrankor. En dag på senvåren tar biologen Aaron Ellison vid delstatens skogsförvaltning med mig på en promenad. Då och då stannar han och ser tålmodigt på, medan jag drar upp ett nedsjunket ben ur träsket. ”Du har inte upplevt träsket på allvar förrän du har sjunkit ned till ljumskarna”, säger han. Små orange flaggor fladdrar över träsket. Varje flagga markerar en kannranka, som valts ut för att ingå i vetenskapliga undersökningar. En bit längre bort matar en studerande de flaggmarkerade växterna med flugor. Forskarna föder upp dessa insekter på föda som tillsatts ovanliga former av kol och kväve, så att de senare kan plocka kannrankorna och mäta hur mycket av vartdera ämnet som växten har tagit upp från flugan. Eftersom kannrankor växer långsamt (de kan leva i årtionden), kan det ta flera år, innan undersökningarna kan förväntas ge resultat.

Aaron Ellison och Nicholas Gotelli försöker komma fram till vilka evolutionära krafter som ledde till att dessa växter utvecklade en smak för kött. Insektsätande växter drar uppenbarligen nytta av att äta djur. När forskarna matar kannrankor med extra insekter blir växterna större. Fördelen av att äta kött är emellertid inte vad man kanske skulle förvänta. Köttätare som vi människor använder kol från protein och fett från kött för att bygga muskler och för att lagra energi. Insektsätande växter drar däremot ut kväve, fosfor och andra livsviktiga näringsämnen från sina byten i syfte att bygga upp ljusabsorberande enzymer. När växter äter kött klarar de med andra ord av att göra det som alla andra växter gör: de växer genom att samla upp energi direkt från solen.

Insektsätande växter visar sig dock vara mycket dåliga på att omsätta solljus till vävnad. Det beror på att de är tvungna att avsätta mycket energi för att bygga upp de delar som de använder för att fånga djur – enzymerna, pumparna, de klibbiga körtelhåren och så vidare. En kannranka eller en venusflugfälla kan inte utföra så mycket fotosyntes, eftersom de till skillnad från växter med vanliga blad inte har några platta solfångare, som kan samla in solljus. Aaron Ellison och Nicholas Gotelli anser att det endast under mycket speciella förhållanden finns fler fördelar än nackdelar med att vara en insektsätande växt. Den näringsfattiga jorden i exempelvis myrmarker innehåller väldigt lite kväve och fosfor, så där har insektsätande växter en fördel gentemot växter som skaffar dessa näringsämnen med hjälp av mer traditionella metoder. Myrmarker är dessutom så soliga att även en ineffektiv insektsätande växt kan utföra tillräckligt med fotosyntes för att överleva.

Evolutionen har gjort denna kompromiss upprepade gånger. Genom att jämföra DNA från insektsätande växter med andra arter har forskare upptäckt att växterna har utvecklats oberoende av varandra i minst sex enskilda fall. Vissa insektsätande växter, som ser nästan identiska ut, visar sig vara avlägset besläktade. Båda typerna av kannrankor – det tropiska släktet Nepenthes och det nordamerikanska Sarracenia – har djupa kannformade blad och tillämpar precis samma strategi, när de fångar sitt byte. De har emellertid olika anor.

Forskare kan i flera fall se hur avancerade insektsätande växter utvecklades från enklare växter. Venusflugfällor är till exempel besläktade med Drosophyllum lusitanicum, som har klibbiga körtelhår enbart på stjälkarna. På närmare håll är de även släkt med Drosera-släktet, vars arter förutom att de ha körtelhår även kan rulla in bytet i sina blad. Venusflugfällor har uppenbarligen utvecklat en ännu mer komplicerad variant av denna typ av fälla med fransar längs kanten, som stänger in bytet i bladet.

Läs också

Kanske är du intresserad av...