Kallt dopp i en undervattensdjungel

Det jag minns från min simtur i Spirit Lake är inte en sjunken skog utan en undervattensdjungel. I augusti förra året körde jag bakom Charlie Crisafulli på en vindlande tvåfilig väg längs Windy Ridge. Vi körde genom en trasig grind, som hölls stängd med en kedja, och nedför ett oro­väckande brant hjulspår in i det avspärrade området. I utkanten av Pumice Plain begav vi oss ut på den fyra kilometer långa vandring, som den slanke 52-årige ekologen har gått tusentals gånger. Hans hästsvans svängde för varje steg, medan han oupphörligt pratade om ekologi. Bakom oss låg vulkanen grå och snöfri.

11 maj 2010

Det jag minns från min simtur i Spirit Lake är inte en sjunken skog utan en undervattensdjungel. I augusti förra året körde jag bakom Charlie Crisafulli på en vindlande tvåfilig väg längs Windy Ridge. Vi körde genom en trasig grind, som hölls stängd med en kedja, och nedför ett oroväckande brant hjulspår in i det avspärrade området. I utkanten av Pumice Plain begav vi oss ut på den fyra kilometer långa vandring, som den slanke 52-årige ekologen har gått tusentals gånger. Hans hästsvans svängde för varje steg, medan han oupphörligt pratade om ekologi. Bakom oss låg vulkanen grå och snöfri. Norra flanken hade kollapsat, och kratern låg blottad. Framför oss låg sjön blickstilla. Två femtedelar av vattenytan var täckt av ”timmerflotten”, ett instabilt skikt av tusentals flytande trädstammar. Längs spåret stod unga granar, lupiner och fyra meter höga snår av pil och al, och intill ett vattendrag fanns massor med paddor och lövgrodor. Vid stranden tog vi på oss varma överdragsdräkter av fleece, som Charlie Crisafulli kallade kanindräkter, och över dem tog vi på torrdräkt, dykarmask och snorkel. Sedan klev vi ned i en gummibåt och åkte in i Duck Bay. Där hoppade vi ned i det iskalla vattnet.

Den första överraskningen var färgerna: strålande gula och gröna, nästan som elektriska i solljuset, och en väldig skillnad från den grå Pumice Plain. Färgerna beror på vattenväxter – tjocka och lianaktiga sträckte de sig tre meter upp från bottnen till ytan. Klumpar av mossa flöt ovanpå dyn, och överallt runt mig fanns feta, minst 50 centimeter långa fiskar med käkkrok. Jag simmade efter dem, men de lät sig inte skrämmas. Jag märkte att undervattensdjungeln bara fanns på grunt vatten. På djupare vatten var den borta, och det var även fiskarna.

Före utbrottet var Spirit Lake liksom många subalpina sjöar improduktiv och näringsfattig med klart vatten och få grunda platser. När vulkanens topp rasade ned i sjön med 240 kilometer i timmen fylldes den med vad Charlie Crisafulli kallar ”pyrolyserad skog” – organiskt material, som brändes under utbrottet. Vattnet värmdes upp till kroppstemperatur och fylldes med löst kol, mangan, järn och bly. Sikten sjönk från nio meter till 15 centimeter. Bakterierna frodades. De första forskare som tog vattenprover ådrog sig oförklarliga åkommor. Mikroorganismerna spred sig i snabb följd: aeroba organismer, som snabbt förbrukade allt syre; anaeroba organismer, som kan leva utan syre; därefter kväveabsorberande bakterier och sådana som lever av metan och tungmetaller. I arton månader styrdes Spirit Lake av kemin och var hemvist för ”flera hundra miljoner bakterier per milliliter”, säger Charlie Crisafulli. Till slut hade mikroorganismerna ätit upp så mycket av ämnena i sjön att de började dö, medan vatten från andra vattendrag och smältvatten strömmade in och gjorde vattnet klart igen.

När väl solljuset trängde igenom Spirit Lake koloniserades den av alger och andra växtplankton. Därefter kom djurplankton, som lever av växtplankton, följda av vattenlevande insekter och groddjur. I början av 1990-talet växte vattenväxter fram på grunt vatten och gav regnbågen idealiska livsvillkor, som inte existerade före utbrottet. Regnbågarna frossade i myggor och sötvattensnäckor, och efter två till tre år uppnådde de en rekordvikt på två kilo. Efter utbrottet har sjön följt ett mönster, som Charlie Crisafulli ofta har sett sedan dess i utbrottszonen. Nya organismer koloniserar den orörda miljön med enorm framgång, varpå de förbrukas eller hålls i schack av rovdjur, parasiter eller konkurrenter. Det var den andra viktiga läxan från Saint Helens: när allting har suddats ut, är den ekologiska utvecklingen en cykel av våldsam framgång och nedgång.

Spirit Lake svämmar bokstavligt talat över av näring. När ett grodyngel dör som groda på Pumice Plain, eller när en insekt som kläckts i sjön hamnar i askan, överförs deras näringsämnen till jorden. Denna process kompenserar långsamt för den förödelse som utbrottet vållade. ”Före utbrottet var miljön superproduktiv med massor av bundna näringsämnen och bundet kol i den ursprungliga skogen. I jämförelse med skogen var sjön utarmad. Efter utbrottet var det helt omvänt”, säger Charlie Crisafulli. Nu håller landskapet på att skifta tillbaka från grått till grönt, och sjön börjar likna sig själv.

De regnbågar som jag såg, var med sina 50 centimeter och 2,5 kilo stora som de största jag någonsin fångat under ett helt liv med fiske i nordvästra Stilla havet. Även fiskarna höll dock på att återgå till sitt tidigare tillstånd. Nio år efter att Charlie Crisafulli började märka dem, har deras genomsnittliga vikt halverats. Det kan antingen bero på att Spirit Lake har blivit mindre produktiv, eller på att för många regnbågar nu måste konkurrera om samma mängd föda. Fritidsfiskare ser förändringarna i sjön som ett problem orsakat av för mycket fisk, och erbjuder sig själva som lösningen.

Läs också

Kanske är du intresserad av...