Naturen inspirerar

Den mest stämningsmättade plats där man kan se lewisgnejs är nog den stora stencirkeln vid Callanish, med utsikt över Loch Roag på Lewis. Dessa stenar, som restes för mellan 4500 och 4900 år sedan, har eventuellt stått där längre än den centrala cirkeln i Stonehenge. Man vet mycket lite om människorna som res­te stenarna – bortsett från det faktum att de uppenbarligen hade ett stort tekniskt kunnande. Det är dock passande att ett av de tidigaste vittnesbörden om människorna som bodde på Hebriderna har tillverkats av denna uråldriga stenart. Det finns fler resta stenar på öarna – och stenrösen från bronsåldern samt solida fästningsanläggningar från järnåldern, merparten av vilka också är byggda av lewisgnejs. De förfallna forntidslämningarna ger associationer till mäktiga krigare, skräckslagna bybor som anfölls från havet och beslutsamma bönder, herdar och fiskare som kämpade för att skapa sig ett liv på världens yttersta rand.

Det romantiska skimret kring ruinerna har en stark inverkan på Michael Robson. ”Hur fantasifulla och osannolika de [gamla berättelserna] än är har de ofta en viss autenticitet över sig”, menar han. Liksom upplysningstidens entusiasm för konkreta iakttagelser är mottagligheten för det romantiska ett arv från 1700-talet. Hebriderna var en av prövostenarna för detta. Genom en rad brittiska uppfinningar tändes gnistan till en industriell revolution – som ledde till buller, föroreningar och trängsel i oanad grad. I en alltmer mekaniserad och urbaniserad värld blev naturen en till­flykts­ort, en plats för eftertanke och inspiration med en fantastisk förmåga att omvand­la känslor och idéer. ”Varje dal har sitt slag, varje vattendrag sin sång”, deklarerade sir Walter Scott, vars romaner och dikter gav röst åt Skottlands otämjda natur. Till och med den så rationelle Robert Jameson försäkrade sina läsare att han på intet sätt var ”opåverkad av de känslor som naturligt uppstår i samband med de avsides belägna och slående scener som ofta uppenbarar sig”.

Det panorama som av många betraktas som öarnas mest spektakulära upptäcktes år 1772 av den engelske naturforskaren Joseph Banks. På sin väg till Island via Hebriderna besökte han den lilla ön Staffa och fann på dess sydvästsida ”de mest enastående pelare”. I dag vet man att de höga basaltpelarna är rester av enorma vulkanutbrott genom vilka det nord­atlantiska bäckenet började bildas för cirka 60 miljoner år sedan. Pelarna gav upphov till det ena storslagna panoramat efter det andra på Joseph Banks och hans följeslagares väg längs kusten. Mest imponerande var den stora grotta som Joseph Banks kallade Fingal’s Cave.

• Föregående Sida 2 av 4 Nästa