Nya fakta om samhället vid Stonehenge

Två arkeologistuderande silar grus på jakt efter småföremål från Cursus-diket, ett jordverk från bondestenåldern knappt en kilometer från Stonehenge. Förra året arbetade drygt 270 personer i Stonehenge Riverside-projektet – en utgrävning på flera håll i Salisbury Plains förhistoriska land­skap för att undersöka om slättens mo­nument hade ett gemensamt syfte.
Ken Geiger
Två arkeologistuderande silar grus på jakt efter småföremål från Cursus-diket, ett jordverk från bondestenåldern knappt en kilometer från Stonehenge. Förra året arbetade drygt 270 personer i Stonehenge Riverside-projektet – en utgrävning på flera håll i Salisbury Plains förhistoriska land­skap för att undersöka om slättens mo­nument hade ett gemensamt syfte.

Det kan inte uteslutas att dessa inflyttare såg Stonehenge och kanske till och med hjälpte till att bygga det. Nyligen har man emellertid fått ny, uppseendeväckande kunskap om det samhälle som med säkerhet använde monumentet. Sedan 2003 har Stonehenge River­side-projek­tet stått för ett antal utgrävningar i landskapet omkring Stonehenge. Projektet, som får stöd av National Geographic och skall pågå i åtta år, leds av Mike Parker Pearson vid University of Sheffield samt fem andra arkeologer. De har fokuserat på den kolossala henge-anläggningen Durrington Walls, som är 450 meter i diameter. Durrington ligger knappt tre kilometer nordost om Stonehenge och var känd redan 1812. Den grävdes ut på 1960-talet i samband med byggandet av en väg. Erosion och jordbruk har nu suddat ut de tidigare så imponerande jordvallarna, som var uppemot 30 meter breda och minst tre meter höga.

Inuti och utanför den kolossala henge hade tre cirklar av träpålar uppförts – avtryck efter dem syns fortfarande i form av stolphål. Två av dem – norrcirkeln och sydcirkeln – ligger inom själva henge-anläggningen, medan ett se­nare monument, som går under namnet Wood­henge, stod strax utanför. ”Det finns fynd som tyder på att träcirklarna var hemlighetsfulla platser, vars inre hölls dolt med hjälp av skärmar och av klungorna av stolpar”, säger Alex Gibson, som är expert på träcirklar vid University of Bradford. Riverside-projektet har nyligen avtäckt två byggnadsverk med egna diken och pålverk innanför vallarna. Byggnaderna var kanske bostäder för den högsta eliten, som hade ansvar för cirklarna – eller kanske rent av kulthus. Utanför henge-området och längs vallen har arkeologerna grävt ut en klunga med sju små hus.

De har preliminärt daterats till mellan 2600 och 2500 f Kr och ligger på båda sidor av en 30 meter bred väg, som var belagd med flinta och ledde ned till floden Avon. Mike Parker Pearson står inne i resterna av en av husgrunderna och pekar ut detaljer som en oval eldplats mitt på golvet. ”Det här är märken efter hälar eller kanske bakdelar”, säger han och sätter sig på huk för att visa hur fördjupningar­na i gipsgolvet kan ha uppkommit. Längs ena sidan finns det rester efter ett kök. I fem hus finns det spår efter möbler såsom märken efter sidorna på en träsäng. Mike Parker Pearson slår ut med handen mot det dunkla skogsbrynet i fjärran. Provgrävningar och geofysiska undersökningar har spårat vad som skulle kunna vara ett otal andra eldstäder i dalen. ”Det är kanske ända upp till 300 hus”, säger han. Det gör det till den största bebyggelsen från bondestenåldern, som hittats i Storbritannien.

Inspirerad av sina fältstudier på Madagaskar har Mike Parker Pearson lanserat en dristig tolkning av platsen, och därmed ”svaret” på Stonehenge. I madagaskisk kultur hyllas förfäderna med stenmonument, som symboliserar hur kroppen härdas till ben, och den eviga påminnelsen om döden. Trä, som förgås, förknippas däremot med det flyktiga livet. Sten står för släkt och manlighet, medan trä med Mike Parker Pearsons formulering är ”mjukt och eftergivligt som kvinnor och småbarn”. Han medger att man ännu inte sett någon sådan könsuppdelad särskiljning i Storbritannien, men det är samma princip som går igen i våra egna minnesritualer: ”Man lägger blommor på graven, och så ställer man upp en gravsten.”

Med denna teori i tankarna ser Mike Parker Pearson intressanta likheter mellan Dur­ring­ton Walls med dess karakteristiska träkonstruk­tion och Stonehenge med dess stenmonument. Durrington har en väg ned till Avon, som skulle kunna vara en processionsväg, trots att den bara är drygt 167 meter lång. Vägen som går från Stonehenge är å andra sidan nästan en kilometer lång och flankeras av diken och vallar, som förstärker dess ceremoniella karaktär.

För Mike Parker Pearson är kontrasterna lika talande. Stonehenge är orienterat mot sol­uppgången vid sommarsolståndet och solnedgången vid vintersolståndet, medan sydcirkeln i Durrington Walls är anlagd efter solupp­gången vid vintersolståndet. En uppsjö av keramikskärvor och djurben, i synnerhet från gris, tyder på att många fester arrangerats i Durrington Walls, medan man hittat mycket lite keramik i Stonehenge. Man har nästan inte hittat några mänskliga kvarlevor vid Durring­ton, men vid Stonehenge har man hittat 52 kremeringsgravar såväl som många andra gra­var. Stonehenge kan hysa inte mindre än 240 gravar och är därmed den största gravplatsen från bondestenåldern i England. Enligt den nya teorin är Durrington de levandes domän, medan Stonehenge är de döda förfädernas domän, inbördes förbundna av regelbundna processioner längs vägarna och floden. Askan från de flesta döda måste ha spridits i floden. Andra kremerade kvarlevor, kanske av samhällets elit, begravdes ceremoniellt i själva Stonehenge.

”Många experter kan i grova drag accep­tera teorin om de levande och de döda”, säger Mike Pitts, som är redaktör för tidskriften British Archaeology. Det är den nya teorins detaljer som är problematiska. Man har alltid antagit att begravningar i Stonehenge var vanliga bara under tiden innan stenarna restes, trots att Mike Parker Pearson nu anser att de fortsatte in i stenarnas tid. Spår i landskapet omedelbart omkring Stonehenge tyder dock på att de levande använde det för vanliga aktiviteter som jordbruk och bete, och det verkar inte förenligt med ett större rituellt område för de döda. Det råder heller ingen enighet om när sarsenstenarna kom. Det krävs även mer forskning för att reda ut när vägen från Stonehenge till Avon – den avgörande förbindelsen mellan de båda platserna – anlades. Dessa kunskapsluckor mås­te fyllas, om man skall kunna påvisa ett meningsfullt samband mellan aktiviteterna på platserna. Redaktören sammanfattar Mike Parker Pearsons teori så här: ”Värdet av denna tolkning är inte bara att den länkar ihop stenar och förfäder utan att den även ger mening i förhållande till landskapet som helhet. Tidigare tolkningar har betraktat varje plats för sig.”

Beställ nyhetsbrev

Gratis nyhetsbrev från National Geographic.

Anmäl dig så får du varje vecka:

  • De finaste bilderna
  • De bästa artiklarna
  • Veckans quiz

Nytt nummer: Det heliga landet

Prenumeration: Paul Salopek har nått till Mellanöstern på sin sju år långa resa, som följer våra förfäders vandring ut ur ­Afrika. Läs hans berättelse från det heliga landet.

Delta i Läsarnas bästa bilder

Delta i National Geographics månatliga fototävling. Temat i december är människor. Vinnaren får sin bild publicerad i National Geographic.

Illustrerad Vetenskap
Världens Historia
National Geographic

Copyright © 2009 Bonnier Publications