Ökat oberoende av Danmark

Alla 56000 grönländare bor fortfarande ute på den steniga övergången mellan is och hav. De flesta fördelas på en handfull orter längs väst­kusten. Glaciärer och en kustlinje som ständigt bryts av fjordar gör det omöjligt att anlägga vägar mellan samhällena. Här reser alla med båt, helikopter, flyg eller – på vintern – med hundsläde. Över en fjärdedel av landets invånare, drygt 15500 personer, bor i huvudstaden Nuuk omkring 480 kilometer norr om Qaqortoq.

Tar man en del gammal, målerisk, grönländsk stad med tillhörande fjord och hänförande berg i bakgrunden, blandar den med cirka fyra delar hyreshus i värsta, trista öststatsstil, tillsätter två ljuskorsningar, dagligt trafikkaos och en niohåls golfbana, så har man Nuuk. De många slitna hyreshusen byggdes i samband med ett påtvingat moderniseringsprojekt på 1950- och 1960-talet, när de danska myndigheterna flyttade människor från små traditionella samhällen till ett fåtal, större orter. Syftet var att ge människor bättre tillgång till skolor och sjukvård, minska kostnaderna och skaffa arbetskraft till fiskhanteringsfabriker inom torskindustrin, som växte kraftigt i början av 1960-talet, men som sedan dess har havererat. Projektet orsakade – oavsett de positiva effekter det hade – en lång rad sociala problem som alkoholism, uppbrutna familjer och självmord, som fortfarande plågar Grönland och dess befolkning.

Denna morgon den första sommardagen 2009 är stämningen i Nuuk emellertid euforisk. Grönland firar inledningen av en ny era. I november 2008 röstade en överväldigande majoritet av befolkningen för ett ökat oberoende av Danmark, som i någon form regerat Grönland sedan 1721. Förändringarna träder officiellt i kraft vid en ceremoni i hamnen, som är den gamla kolonialstadens hjärta. Danmarks drottning Margrethe II ska formellt erkänna den nya relationen mellan Danmark och Kalaallit Nunaat, som grönländarna kallar sitt fädernesland.

Per Rosing, en slank, 58-årig inuit med grånande svart hästsvans, dirigerar Grönlands Nationalkör. ”Jag är bara lycklig, så lycklig”, säger han och lägger handen på hjärtat, medan vi följer med en stor grupp människor ned mot hamnen längs gator som fortfarande är våta efter nattens iskalla regn och snö. Människor strömmar även ut ur Blok P, Nuuks största lägenhetskomplex, som hyser cirka en procent av öns befolkning. Dess fönsterlösa ­betonggavel utgör ramen runt ett trotsigt-optimistiskt konstverk: en fyra våningar hög, vitröd grönländsk flagga. En lokal konstnär har med hjälp av skolbarn sytt flaggan av flera hundra klädesplagg.

Klockan 07.30 trängs människor på kajen. And­ra har tagit sig upp på taket till gamla trähus runt hamnen. Ett fåtal ser på från sina kajaker och guppar stilla i det lugna, metallskimrande vattnet. Ceremonin börjar med att kören sjunger ­Grönlands nationalsång Nunarput Utoqqarsuanngoravit – Vårt land, du har blivit gammalt. Per Rosing vänder sig mot folkmassan och upp­manar med gester alla att sjunga med. Från och med i dag ersätter inuitdialekten kalaallisut dans­ka som Grönlands officiella språk.

Drottning Margrethe, som dagen till ära är klädd i den traditionella grönländska kvinnodräkten – röda sälskinnskamiker, som går ända upp på låret, en anorack med pärlbesatt krage och korta sälskinnsbyxor – överlämnar strax efter klockan åtta på morgonen det nya själv­styresavtalet till landstingets ordförande Josef Tuusi Motzfeldt. Människor jublar, och man skjuter salut från en höjd över hamnen.

Enligt det nya avtalet står Danmark även i fortsättningen för Grönlands utrikespolitik. Det årliga statliga stödet fortsätter också. Grönland får dock större kontroll över inhemska frågor – inte minst de stora mineralförekomsterna. Utan dem har Grönland ingen chans att någonsin bli ekonomiskt oberoende. I dag står fisket för över 80 procent av Grönlands exportintäkter. Räkor och hellefisk är de viktigaste fångs­terna, men medan beståndet av hellefisk är stabilt minskar räkorna. Den statliga fiskekoncernen Royal Greenland blöder pengar.

Orsaken till de krympande räkbestånden – i dessa trakter kända som det ”rosa guldet” är oklar. Enligt Søren Rysgaard, som är chef för klimatforskningscentrumet i Nuuk, blir det grönländska klimatet inte bara varmare utan även mer oförutsägbart. Stigande havstemperaturer kan ha stört synkroniseringen av kläckningen av räklarverna och blomningen av fytoplankton, som de lever av. Ingen vet emellertid med säkerhet. Fiskarna hoppas att torsken återvänder efter hand som vattnet blir varmare. Efter en liten ökning för några år sedan har torskbeståndet emellertid minskat igen.

”Den traditionella livsstilen på Grönland var baserad på stabilitet”, säger Søren Rysgaard. Med undantag av södra Grönland, som alltid har plågats av Atlantens stormar, bjöd klimatet sällan på överraskningar, även om det alltid var fantas­tiskt kallt. Inlandsisens enorma omfattning och den tillhörande kalla, kompakta luften gav stabilitet i det mesta av landet. ”På vintern kunde man jaga eller fiska med sina slädhundar på havs­isen. På sommaren kunde man jaga från en kajak. Det som händer just nu är att de instabila förhållanden som är kännetecknande för södra Grönland förflyttar sig norrut.”

Skördetiden på Grönland leder tanken till fördelarna med global uppvärmning, som kanske gör att Aviaja Lennert och hennes familj kan odla tillräckligt med hö till sina 700 får.

Den 47-årige inuiten och fiskaren Johannes Mathæussen har sett förändringarna med egna ögon. Han bor i Ilulissat (grönländska för ”isberg”), som har 4500 invånare och nästan lika många slädhundar och ligger 30 mil norr om polcirkeln. En molnig dag i slutet av juni ger vi oss av från Ilulissats hamn och seglar förbi en räktrålare i Johannes Mathæussens 4,5 meter långa, öppna jolle, som är typisk för grön­länds­ka helle­fiskare. Sommarfiske går fortfarande bra, men vintern håller på att bli ett problem.

”För 20 år sedan kunde man på vintern köra bil över isen till Disko”, säger Johannes Mat­hæus­sen och pekar på den stora ön 15 kilometer utanför kusten. ”Men tio av de senaste tolv åren har bukten inte frusit på vintern.” När bukten fortfarande frös till, gjorde Johannes Mathæussen och andra fiskare i ordning sina hundslädar och åkte på isfiske 15 kilometer in i fjorden. ”Jag var borta en dag och en natt och tog hem 100–250 kilo fisk på min släde. Nu är det farligt att fiska på fjorden på vintern. Isen är för tunn.”

Johannes Mathæussen styr sin jolle genom en klyfta i isen, som långsamt är på väg till havs. De största isbergen är 60 meter höga, och under­sidan skrapar mot bottnen 180 meter ned. Varje isberg har sin egen topografi av backar, klippor, grottor och floder med släta, vita sidor, som smältvattnet polerat. All isen kommer från Ilulissatglaciären eller Sermeq Kujalleq, den ”sydliga glaciären”, som står för sju procent av inlandsisens avrinning och kalvar fler isberg än någon annan glaciär på norra halvklotet. (Det isberg som sänkte Titanic kom troligen därifrån.) De senaste tio åren har Sermeq Kujalleq dragit sig mer än 15 kilometer tillbaka i fjorden. Det är Grönlands största turistattraktion – 19375 personer kom år 2008 hit och såg den globala uppvärmningen i aktion. Pengamässigt når turismen inte upp till fiskets nivåer, trots att det är Grönlands näst största intäktskälla. Säsongen är kort, inkvarteringsmöjligheterna begränsade, och resan är dyr.

• Föregående Sida 3 av 5 Nästa