Öknen som målarduk

Den solsvedda öknen och bergssluttningarna var en lockande målarduk: genom att helt enkelt ta bort det mörka stenlager som täckte ytan och blotta den ljusare sanden undertill, gjorde nas­cafolket markeringar som har hållit i flera hund­ra år i det torra klimatet. Arkeologer anser att såväl anläggandet som underhållet av linjerna var en gemensam uppgift – ”som att bygga en katedral”, säger Markus Reindel.

I de knastertorra dalarna söderut kan de tidiga nascaingenjörerna även ha utvecklat en mer praktisk metod för att hantera bristen på vatten. Ett sinnrikt system av vågräta brunnar, som tog vatten från den underjordiska vatten­spegel som rann nedför Andernas utlöpare, gjorde det möjligt för bosättarna att hämta upp underjordiskt vatten till ytan. Dessa be­vatt­nings­system, som är kända som puquio, leder än i dag vatten till dalarna i söder.

Nascafolket tycks ha varit anmärkningsvärt ”gröna”, kanske på grund av de svårigheter de stötte på. Anläggandet av puquio visar på en raffinerad förmåga att spara på vattnet, eftersom underjordiska vattenledningar minskade avdunstningen. Bönderna planterade frön genom att göra ett enda hål i jorden i stället för att plöja, och lät på så sätt de underliggande jordlagren vara i fred.

Under ett besök på en nascafyndplats vid namn La Muña pekar Johny Isla ut några tydliga lager av växtmaterial i väggarna på de byggnader och terrasser som avslöjar var bosättningen på den klippiga bergssidan har legat. Nascafolket återanvände sitt avfall som byggmaterial. ”Det var ett samhälle som utnytt­jade sina resurser väldigt bra”, säger han. ”Det är precis vad nasca handlar om.”

För de flesta människor i dag handlar nasca i stort sett bara om linjerna. Men även om nascafolket var de klart flitigaste tillverkarna av geoglyfer, var de inte de första. På en sluttning upp till en högslätt söder om Palpa finns tre stiliserade människofigurer med uppspärrade ögon och lustigt stretande hår, och de är minst 2400 år gamla – äldre än nästan samtliga läroböcker daterar början av nascakulturen. Markus Reindels grupp har tillskrivit den tidigare paracaskulturen inte mindre än 75 grupper av geoglyfer i Palpaområdet.

Dessa paracasgeoglyfer, som ofta föreställer människoliknande figurer, har å andra sidan markanta visuella motiv gemensamt med ännu äldre bilder, som är uthuggna i sten, så kallade petroglyfer eller hällristningar. Johny Isla upptäckte nyligen en häll­ristning föreställande en apa, när han var ute och vandrade för att undersöka en plats högt upp i Palpafloddalen, där man anser att paracasfolk har levt. Det var en överraskande, tidigare version av den berömda nascageoglyf som vi såg på slätten under vårt flygplan.

Dessa nya upptäckter understryker ytterligare en väsentlig sak med nascalinjerna: de gjordes inte vid samma tidpunkt, på en plats och för ett enda syfte. Många av dem har dragits över äldre linjer, så att de suddats ut och skrivits över gör tolkningen mer invecklad. Arkeologen Helaine Silverman har en gång jämfört dem med anteckningarna på svarta tavlan i slutet av en lång skoldag. Den utbredda föreställningen att de enbart kan ses från luften är en modern myt. De tidiga geoglyferna från paracastiden anlades på bergssidor, där de syntes från slätten.

När nascatiden började hade bilderna – som nu i mindre grad föreställde människor och oftare saker i naturen – vandrat nedför sluttningarna i närheten till marken på pampas. Nästan alla dessa stiliserade djurfigurer, såsom spindeln och kolibrin, består av ett enda streck – man kan kliva in i dem på ett ställe och kliva ur på ett annat utan att någonsin korsa en linje. Det talar om för arkeologerna att linjerna någon gång under den tidi­ga nascatiden utvecklades från rena bilder till stigar avsedda för ceremoniella processioner.

Senare kan flera personer ha deltagit i dessa ritualer, kanske på grund av en explosiv befolkningstillväxt, och geoglyferna antog öppna, geometriska former, av vilka några av trapetserna sträcker sig över minst 600 meter. ”Vi tror att de inte längre sågs som bilder som skulle beskådas utan som scener att gå på vid religiösa ceremonier”, säger Markus Reindel.

Dessa gamla former av tillbedjan har lämnat efter sig spår i själva underjorden. Mellan 2003 och 2007 mätte geofysikernaTomasz Gorka och Jörg Fassbinder från Bayerns direktorat för minnesmärken jordens magnetfält runt en trapets vid Yunama, en by utanför Palpa, och vid andra linjer i närheten. Små avvikelser i de magnetiska signalerna tyder på att jorden har tryckts samman på grund av mänsklig aktivitet, i synnerhet runt de plattformsliknande upphöjningarna.

Ännu en medarbetare i Nazca-Palpa-projektet, Karsten Lambers, hade under tiden samlat in data om siktlinjernas position och exakta mått för flera hundra geoglyfer. Materialet visade att trapetserna och andra geometriska former hade anlagts på platser där de skulle kunna ses från en rad utsiktspunkter. Forskarlaget drog slutsatsen att det var platser där ”sociala grupper syss­lade med något och kom i kontakt med varandra, och åskådare i dalarna och på andra geoglyfplatser kunde titta på.”

• Föregående Sida 2 av 3 Nästa