På upptäcktsfärd i Stargate

När brian kakuk och jag har passerat lagret av svavelväte och nått det svarta vattnet nedanför försvinner illamåendet och huvudvärken snabbt. Vi dyker tills våra lampor visar ingången till Sydpassagen, en 750 meter lång tunnel.

Stargate består av ett hundra meter djupt schakt med gångar åt norr och söder. Brian Kakuk har utforskat Nordpassagen 400 meter från huvudschaktet, och han har nått ännu längre in i Sydpassagen. Man tror att det finns över tusen blå hål på Bahamas, men färre än 20 procent av dem har utforskats. Brian Kakuk gissar att det finns oupptäckta gångar i tre fjärdedelar av dem.

Ingången till Sydpassagen pryds av imponerande droppstensformationer. De har uppstått under istider då havets vattennivå sjunkit rejält, så att grottorna torrlagts. För Peter Swart, professor i maringeologi och geofysik vid University of Miami, utgör droppstenarna en unik förteckning över klimatförändringarna för varje år av deras tillväxt. Genom att studera dem kan Peter Swart, Kenny Broad och Amy Clement, som gör klimatmodeller vid University of Miami, skaffa sig kunskaper om tidigare hastiga klimatförändringar, inklusive de långvariga stormar som för tusentals år sedan blåste sand från Sahara över Atlanten och lämnade efter sig en hög järnkoncentration i stalagmiterna och röda ränder i avlagringar på grottväggarna. Droppstenarna kan säga något om vår tids snabba globala uppvärmning och havsnivåns stigning. ”Ju mer vi vet om hur det naturliga klimatsystemet fungerar, desto större möjlighet har vi att förstå på vilket sätt och hur mycket vi själva påverkar det”, säger Peter Swart.

Jag binder fast säkerhetslinan i en ny lina vid Sydpassagens öppning och följer Brian Kakuk in. Korridoren är oerhört vacker. Ovanför oss reser sig ett triangulärt tak och under oss har vi ett golv av kolsvart mörker.

Sextio meter ner i Sydpassagen pekar Brian Kakuk på en fisk med glittrande, genomskinlig stjärt som fladdrar likt en ljuslåga. Det är en tolv centimeter lång medlem av familjen Lucifuga. Liksom de flesta andra livsformer i det becksvarta djupet är fisken blind. Sedan visar Brian Kakuk mig en Barbouria cubensis, ett rödaktigt, fem centimeter långt kräftdjur med långa, svängda antenner som den hittar byten med i mörkret. Bara några minuter senare stannar han och lyser med pannlampan på fingerspetsen, där det sitter en musselkräfta stor som ett sesamfrö. Dess strålande, rosa inre ligger inkapslat i ett genomskinligt, musselliknande skal. Högt uppe på den runda kroppen fungerar ett par antenner som vingar som driver djuret framåt i vattnet.

Brian Kakuk är känd för sin förmåga att upp­täcka sådant som de flesta andra dykare inte noterar – knappt ens erfarna fors­kare. Under sin 21-åriga karriär har han hittat över tio nya arter, av vilka fyra uppkallats efter honom. De senaste årtiondena har forskarna hittat ett stort antal okända organismer i dessa och andra vattenfyllda grottor runtom i världen. Det är 300 nya arter, 75 nya släkten, nio nya familjer, tre nya ordningar och en ny klass: Remipedia, som dokumenterades första gången 1981 på Bahamas.

Bland de arter som anpassar sig till ett liv i grottorna är kräftdjuren vanligast. Likt Remipedia skiljer sig många av dem inte nämnvärt från de fossil som finns bevarade. Remipedia uppstod för 300 miljoner år sedan och har gett oss en inblick i hur livet såg ut under den geologis­ka perioden karbon, tiotals miljoner år före dinosaurierna. Remipedia har smala, högst fem centimeter långa ledade kroppar och är i regel färglösa och blinda. Trots det står de högst upp i sitt habitats näringskedja. De dödar räkor och andra kräftdjur med sina ihåliga gifttänder.

• Föregående Sida 4 av 6 Nästa