Red Bull och Budweiser överallt

Det tar oss fem timmar att köra de 29 kilometerna till nomadlägret Tsachuka vid foten av Nubgangpasset, och när vi kommer fram är vi rejält mörbultade. Männen tänder en liten eld, och efter en lunch bestående av strimlor av torkat jakkött och smörte fortsätter Sue och jag upp mot det legendariska passet till fots.

Till vår stora glädje är det lätt att se den gamla vägen. Den vindlar sig upp genom ett gräslandskap, som är fullt med svarta, långhornade jakar. Efter två timmars hård stigning passerar vi två tindrande safirblå bergssjöar. På andra sidan sjöarna försvinner allt det gröna. Nu är det bara sten och himmel kvar. Det är över 50 år sedan som mulkaravanerna med te slutade korsa passet, men innan dess underhölls stigen i tusen år. Stora stenar flyttades, och trappsteg byggdes, och allt finns kvar. Sue och jag kryssar oss genom de lösa stenarna på den muromgärdade stigen ända upp till passet.

Det sadelformade Nubgangpasset är tydligt övergivet. De få böneflaggor som fortfarande fladdrar i vinden är tunnslitna, och djurbenen uppe på stenrösena är blekta. Det är tyst som i graven. Sue stirrar på de snötäckta toppar som omger oss som nakna, grå pyramider. Under århundradenas lopp är det mycket få västerlänningar som någonsin har stått här. Sue följer stigen med blicken ned i nästa dal.

”Kan du se det?” frågar hon.

Det kan jag. Jag ser 100 mulor, som arbetar sig upp mot oss med dammet virvlande kring hovarna. Telassen gungar från sida till sida, och deras förare håller utkik efter rövare, som kunde ligga i bakhåll i Nubgangpasset.

Våra motoriserade cowboys väntar på oss nästa morgon, när vi gått ned igen. Vi sätter oss på bönpallarna och påbörjar färden tillbaka.

Vid middagstid stannar vi utanför två svarta nomadtält, som är omgivna av jakspillning i prydliga högar. Varje tält är försett med en stor solfångare, och i gräset utanför står en pickup, en fyrhjulsdriven bil och två motorcyklar. Nomaderna bjuder in oss på skållhett smörte. Inne i tältet står en gammal kvinna och vrider på en bönekvarn. En ung man lagar mat, medan ett par medelålders män sitter på tjocka, tibetanska mattor. Med hjälp av teckenspråk och en fickparlör frågar jag hur de har råd med alla sina fordon. De skrattar högt och börjar prata om något annat. När vi avslutat en måltid bestående av ris, grönsaker och jakkött, plockar familjens överhuvud fram en blå plåtlåda, låser upp den, lirkar försiktigt av locket och tecknar åt oss att titta ned i lådan. I den lilla blå plåtlådan ligger flera hundra döda fjärilslarver.

”Yartsa gompo,” säger vår värd stolt. Varje torkad fjärilslarv kan inbringa motsvarande 25–60 kronor, och det ligger nog för 65000 kronor i den blå lådan. Yartsa gompo, som i Kina kallas chong cao, är en parasitsmittad fjärilslarv, som lever enbart i gräsområden över 3000 ­meters höjd. Parasiten, som är ett slags svamp, dödar fjärilslarven och förtär den.

Varje vår söker de tibetanska nomaderna omsorgsfullt igenom sina jakars betesmarker för att hitta fjärilslarverna, för de är värda mer än alla deras jakar tillsammans.

Överallt i Asien säljs chong cao i butiker med kinesisk folkmedicin som ett universalmedel mot ålderdomsskavanker och alla möjliga andra åkommor från infektioner och inflammation, trötthet och hosta till cancer. De bästa larverna ställs ut i klimatreglerade glasmontrar och kos­tar nästan 500 kronor per gram, vilket är cirka dubbelt så mycket som dagspriset på guld. Tibetanen stänger sin skattkista och stoppar undan den noga i sidan av tältet. Innan vi ger oss iväg, insisterar han på att vi ska ha ännu en kopp skållhett te med jaksmör.

Medan vi kör över högslätten, kommer jag att tänka på det ironiska med den gamla Tevägens nya handelsvara. Tibetanerna rider inte längre på hästar, och te är inte längre den vanligaste drycken i Tibets städer (energidrycken Red Bull och Budweiser-öl syns överallt). Men liksom teet fortfarande kommer från de traditionella områdena i Kina, finns chong cao bara på Tibetanska högplatån. Måhända strömmar skor, shampoo, tv-apparater och brödrostar västerut längs de asfalterade sträckorna av den gamla Tevägen, men något går även åt andra hållet. I dag är kineserna nämligen villiga att betala lika mycket för magiska fjärilslarver som de en gång spenderade på oövervinneliga hästar.

• Föregående Sida 4 av 4