Har jorden haft två månar?

Vår måne hade en gång en mindre följeslagare, men den förstördes vid en kollision, som gjorde den ena sidan av månen mer ojämn, säger forskare.

9 augusti 2011 av Ker Than, National Geographic News

Jorden har kanske en gång haft två månar, men den ena förstördes vid en långsam kollision, som gjorde vår nuvarande måne ojämnare på ena sidan än på den andra, säger forskare.

Astronomer har länge funderat över skillnaderna mellan den sida av månen som alltid vetter mot jorden, den närmaste sidan, och den sida som alltid vetter bort, den avlägsnaste sidan. Topografin på den närmaste sidan är ganska låg och flack, medan den på den bortre sidan är hög och bergig och har ett mycket tjockare skal.

Månen hade ”följeslagare”

Enligt en ny datormodell, kan denna skillnad förklaras med att en mindre ”följeslagare” en gång i månens tidiga historia har kolliderat med dess bortre sida. En sådan kollision har i så fall täckt den bortre sidan med särskilt hårt bergmaterial, som nu utgör det månhögland vi känner.

För att teorin ska hålla, måste den mindre månen ha krockat med den stora med omkring 7081 kilometer i timmen.

”Det är den lägsta tänkbara hastighet som de båda stora himlakropparna kan ha kolliderat med, om de föll in i varandras tyngdkraftsfält”, förklarar Erik Asphaug, som är planetforskare vid University of California i USA och en av personerna bakom undersökningen.

Vid denna relativt låga hastighet har kollisionen på den bortre sidan inte varit kraftfull nog att smälta berg eller slå upp en krater. Den har dock varit kraftig nog för att material från den minsta månen ska ha spridits ut över den stora.

”Det är som en bilolycka, då kofångarna bucklas till, men bilarna smälter inte vid kollisionen”, säger Erik Asphaug. ”Här rör det sig om ett liknande fenomen.”

Månkollision utlöste meteoritregn

Den nya teorin, som lanserats av Erik Asphaug och Martin Jutzi, som är doktorand vid University of California, utvecklas i det senaste numret av tidskriften Nature.

Enligt deras modell existerade de båda månarna fridfullt sida vid sida i omkring 80 miljoner år i varsin bana, som var stabil. Månarna hade samma färg och sammansättning, men den ena var omkring tre gånger större än den andra, säger Erik Asphaug.

”Vår måne såg ut som en stor tallrik på himlen ... och när den gick ned, följde den andra månen efter i en vinkel på cirka 60 grader”, säger han.

Den korta perioden med månharmoni fick enligt modellen ett abrupt slut, när den naturlig gravitationella interaktionen med jorden fick båda månarna att driva längre bort från vårt klot. Tyngdkraften från solen gjorde därefter den minsta månens bana instabil och fick den att falla in mot sin större tvilling.

Även om kollisionen inte var särskilt kraftig, slungade den ut flera biljoner ton månmaterial i rymden, vilket dolde båda månarna i flera dagar.

”När dammet hade lagt sig, fanns det bara en måne kvar, och sannolikt såg den ut som vår måne gör i dag”, säger Erik Asphaug.

I upp till en miljon år efter händelsen bombarderades jorden med månbitar av olika storlek. De största kan ha varit upp till 100 kilometer i diameter.

”Meteoriter har regnat ned från himlen under en lång period”, säger Erik Asphaug, men på jorden fanns förmodligen inget liv som kunde bevittna de spektakulära skådespelen.

Teori förklarar månproblem

Astronomen Jeffrey Taylor vid University of Hawaii i USA säger att den nya månteorin är mycket intressant och värd att studera närmare.

Erik Asphaugs och Martin Jutzis modell förklarar inte enbart månens asymmetri, säger Jeffrey Taylor. Resultaten förklarar också vad som har skett med de mindre, beledsagande himlakroppar som enligt en annan teori skulle ha bildats runt vår måne.

En av de mest utbredda teorierna om bildningen av vår måne är att den föddes efter att ett klot stort som Mars krockat med jorden kort tid efter solsystemets bildning för omkring 4,5 miljarder år sedan.

Forskare anser att denna tidiga kollision skapade en ring av smält bergmaterial omkring jorden, och att detta sedan samlades till flera himlakroppar, däribland vår nuvarande måne.

Men ”om så var fallet, vad hände då med de mindre månarna? Detta är en av de saker som kan ha hänt med dem”, säger Jeffrey Taylor, som inte har medverkat i undersökningen.

Den nya teorin saknar dock inte problem. Den förklarar till exempel inte varför den ojämna, bortre sidan av vår måne har ett stort innehåll av aluminium, säger Jeffrey Taylor.

Om de båda månarna bildades av samma material, så som det förutsätts, borde den beledsagande månen och dess rester ha ett litet innehåll av aluminium, precis som vår egen månes inre.

Kanske kan detta problem lösas genom framtida månstudier, säger Jeffrey Taylor, och det är inte allvarligt nog för att skrota teorin.

”Det betyder bara”, säger han, ”att det finns ännu fler spännande problem att arbeta med.”

Läs också

Kanske är du intresserad av...