Bidrog en supermåne till att sänka Titanic?

Kraftig gravitation och högvatten kan ha skickat isberg på kollisionskurs med lyxångaren.

8 mars 2012 av Richard A. Lovett, National Geographic News

Eftersom månen låg mycket nära jorden, och solen låg på linje, kan den resulterande attraktionen ha skickat isberg på kollisionskurs 1912.

Bara några veckor före 100-årsdagen för Titanics förlisning har forskare lanserat en helt ny teori om vad som kan ha varit en bidragande orsak till den mest kända fartygskatastrofen i nyare tid.

En extremt sällsynt kombination av solens, fullmånens och jordens positioner kan enligt en ny undersökning ha orsakat tragedin den 14 april 1912.

R.M.S. Titanic sjönk en månlös natt, men det isberg som fick lyxångaren att sjunka kan bland annat ha satts i rörelse av en fullmåne, som inträffade tre och en halv månad tidigare, säger forskare.

Denna fullmåne, den 4 januari 1912, kan ha framkallat det oerhört kraftiga tidvatten som skickade en armada av isberg söderut, precis i tid för Titanics jungfruresa, säger astronomen Donald Olson vid Texas State University i USA.

Var det månens fel?

Även på den tiden betraktades våren 1912 som en ovanligt kraftig högsäsong för isberg. Skälet till det har dock varit ett mysterium.

Donald Olson anser att de många isbergen var resultatet av en sällsynt kombination av himlafenomen, däribland en ”supermåne”: när fullmånen sammanfaller med den tidpunkt i månaden, då månen är närmast jorden.

Under nymåne och fullmåne står solen, jorden och månen på linje, och solen och månen förstärker varandras attraktion på jorden. Resultatet är att vattennivån vid lågvatten är lägre än normalt och vattennivån vid högvatten motsvarande högre, ett fenomen som kallas springflod.

Dessutom inträffade fullmånetidpunkten och därmed springflodssammanfallet den 4 januari 1912 bara sex minuter innan månen passerade ovanligt nära jorden.

Faktum är att det var det kortaste månavståndet sedan år 796, och jorden kommer inte att uppleva ett motsvarande förrän 2257. Kombinationen av en måne som är mycket nära och ett astronomiskt sammanfall mellan himlakroppar gav en extra stor gravitationspåverkan på jorden och därför mycket högt vattenstånd.

Titanic och tidvattenvågor

Hur kunde höga vattennivåer komma i vägen för Titanic?

För det första kan det ha påverkat utloppen från glaciärerna i de grönländska fjordarna och brutit av en ovanligt stor mängd södergående isberg.

Isberg rör sig dock inte så fort. De isberg som bildades på det sättet kan inte ha nått långt nog den 14 april för att komma i vägen för Titanic, konstaterar Donald Olson och hans kollegor.

I stället, säger han, kan högvattnet ha påverkat äldre isberg, som gått på grund på grunt vatten utanför Labrador och Newfoundland i Kanada.

Dessa isberg strandar ofta, tills de smälter tillräckligt för att flyta iväg igen. Men högvatten, säger Donald Olson, kan också få dem att flyta.

Den ovanligt kraftiga springflod som uppstod den 4 januari kan ha fått loss en massa av dem på en gång och skickat en svärm av isberg söderut och in i Titanics rutt, säger han.

Mot tidvattnet

Det är en intressant teori, men inte alla är övertygade.

Astronomen Geza Gyuk tvivlar på att springfloden den 4 januari 1912 var kraftigare än normalt.

Med några års mellanrum sammanfaller fullmånar och nymånar med det kortaste månatliga månavståndet, utan att det skapar särskilt många isberg, säger Geza Gyuk, som leder avdelningen för astronomi på Adler Planetarium & Astronomy Museum i Chicago i USA.

Med avseende på den gravitationella inverkan på tidvattnet gör det ingen större skillnad, om ett springflodssammanträffande inträffar inom sex minuter eller bara inom ett par dagar av månens närmaste position eller perigeum.

”En fullmåne vid vilken tidpunkt som helst dagen före eller efter perigeum har samma inverkan på tidvattnet”, säger Geza Gyuk via mejl.

Dessutom, säger han, kom månen den 4 januari 1912 bara omkring 6200 kilometer närmare än vid sitt genomsnittliga perigeum.

”Skillnaden på tidvattenkraften mellan perigeum [i januari 1912] och ett genomsnittligt perigeum är bara omkring fem procent”, säger han.

Undersökningens medförfattare Donald Olson bestrider inget av detta. Han säger emellertid att det inte krävs ett våldsamt kraftigare tidvatten för att få ett isberg flott igen.

”Tänk dig att du ror en roddbåt in mot stranden” vid högvatten och lämnar den där den först går på grund, säger han. ”Det krävs inte mycket högre vattenstånd för att få roddbåten flott igen.”

Dessutom, säger Donald Olson, ”har vi hittat åtskilliga redogörelser för rekordhöga vattennivåer ... världen över i januari 1912.”

Rapporten om Titanic och månen publiceras i aprilnumret av tidskriften Sky & Telescope.

Läs också

Kanske är du intresserad av...