Nya ärr funna på månen tyder på tektonisk aktivitet nyligen

Långa diken som upptäckts på månens höglänta områden tyder på att månen i ett geologiskt tidsperspektiv nyligen har varit aktiv.

22 februari 2012 av Jason Major, National Geographic News

Delar av månens yta har utvidgat sig och bildat låga dalsänkor, visar en ny undersökning, som bygger på NASA-bilder.

Förekomsten av de långa, smala gravsänkorna tyder på att det relativt nyligen, det vill säga inom de senaste 50 miljoner åren eller däromkring, har förekommit tektonisk aktivitet på månen.

Denna aktivitet tyder i sin tur på att månen kanske inte hade smält fullständigt, när den bildades för cirka 4,6 miljarder år sedan. I stället hade den unga månen sannolikt en fast kärna, som var täckt av ett globalt hav av smält sten.

De unga gravsänkorna upptäcktes i högt belägna områden och på vulkaniska slätter på månens baksida med hjälp av bilder från NASA:s Lunar Reconnaissance Orbiter Camera (LROC), ett instrument med hög upplösning ombord på en kretsande rymdsond, som skickades upp 2009.

”De kunde inte utföra den [typen av undersökningar], innan de fick den fantastiska upplösningen från LROC-kamerorna ombord på Lunar Reconnaissance Orbiter den spektakulära upplösningen, som gör att de kan se dessa föremål på nära håll”, säger Patrick McGovern, som arbetar som forskare på Lunar and Planetary Institute i Houston i den amerikanska delstaten Texas, och som inte har medverkat i undersökningen.

Skarpa profiler tyder på aktivitet nyligen

År 2010 presenterade Thomas Watters från Center for Earth and Planetary Studies på National Air and Space Museum i Washington D.C. dokumentation för att månen krympt med upp till 182 meter sedan den bildades.

Upptäckten var baserad på LROC-bilder av ”flikiga branter”, klippliknande formationer, som anses ha bildats, när månen svalnade, och dess skorpa drog sig samman.

I den nya vetenskapliga artikeln beskriver Thomas Watters och hans kollegor de hittills oupptäckta gravsänkorna, som är långa, trågliknande formationer, som bildas när månens skorpa utvidgar sig, spricker och sänker sig mellan två parallella förkastningslinjer.

De nyupptäckta gravsänkorna har skarpa profiler med få överlagrade nedslagskratrar. De präglas även väldigt lite av fyllning med mikrometeoriter – små stenbitar, som ständigt träffar månen och skickar ut dammoln av ytmaterial i alla riktningar.

Dessa förhållanden indikerar att dessa gravsänkor är unga sett i ett geologiskt tidsperspektiv.

”Inte enbart är de inte äldre än 50 miljoner år, de kan till och med vara mycket unga. Unga nog att höra ihop med månskalv som registrerats av det seismiska Apollo-nätverket”, som var i drift på månen mellan 1969 och 1977, säger Thomas Watters i ett mejl till National Geographic News.

Gränser för månens krympning

De nyupptäckta gravsänkorna är inte lika utbredda på månen som de flikiga branterna, och det skulle kunna tyda på att det bara är några enstaka, lokala områden som varit tvungna att utvidga sig.

Det ger stöd åt Thomas Watters tidigare undersökning av månens krympning, som konstaterade att månen utsatts bara för en mild grad av sammanpressning.

Dessa gravsänkor ”berättar inte för oss att det inte rör sig om sammanpressning, men de sätter en gräns” för omfattningen av sammanpressande krafter, säger Patrick McGovern från Lunar and Planetary Institute.

Den nya undersökningen indikerar att månen inte kan ha varit fullständigt smält, när den bildades. En totalt smält måne skulle ha varit utsatt för en större sammanpressning när den svalnade, och det skulle ha överskuggat varje lokal utvidgning, som bildade de gravsänkor vi ser i dag.

Den nya studien av månens tektoniska aktivitet publicerades i söndags i tidskriften Nature Geoscience.

Läs också

Kanske är du intresserad av...