Finns det liv på stjärnlösa klot?

Jordliknande planeter, som kastats ut ur sina stjärnsystem, kan kanske ha tillräckligt med inre värme för att det ska finnas vatten i flytande form – och därmed liv, hävdar en ny undersökning.

11 mars 2011 av Victoria Jaggard, National Geographic News

Runt omkring i galaxen kan det finnas mängder av ”herrelösa” jordklot, som har kastats ut ur sina planetariska omgivningar och nu driver runt ensamma i rymden. Det har flera tidigare undersökningar antytt. Nu säger ny forskning att en del av dessa världar kanske har tillräckligt med värme för att ha vatten i flytande form – och kanske liv – utan energi från en stjärna.

En sådan värld har fått namnet ”ensamvargsplanet”, eftersom den ”i så fall lever som en ensam varg på vandring över den galaktiska stäppen”. Ensamvargsplaneten kan möjligen dölja en flytande ocean under ett isolerande lager is och koldioxidsnö, säger personerna bakom undersökningen.

Hydrotermiska skorstenar på planetens havsbotten tillför kanske den underjordiska oceanen kemiska energikällor. På jorden gör näringsämnen från den typen av djuphavskällor att bakterier och andra livsformer kan existera utan solljus.

Än så länge finns det inga bevis för att det verkligen finns ensamvargsplaneter, säger en av undersökningens författare, Dorian Abbot, som är geofysiker vid University of Chicago i USA. Teorin uppstod under samtal mellan Dorian Abbot och Eric Switzer, som är kosmolog vid University of Chicago. ”Idén var att föreställa sig några extrema miljöer”, säger Dorian Abbot. ”Vad händer om vi tar något som påminner om jorden, och släcker solen? Skulle man då kunna tänka sig några miljöer, som skulle kunna vara beboeliga?”

”Om vi börjar vidga vår uppfattning om vad som kan hysa liv, och om liv kan utvecklas och växa på dessa platser, kan det finnas överallt och bara flyta runt mellan stjärnorna.”

Inre värme en väsentlig energikälla på jorden

Tidigare undersökningar har pekat på att planeter kan kastas ut ur sina stjärnsystem till följd av gravitationsmässiga brottningsmatcher med tyngre världar. Astronomer har till exempel hittat åtskilliga jättelika, gasaktiga planeter, som kretsar väldigt nära sina stjärnor. En sådan planet kallas en ”varm Jupiter”. Man anser att dessa världar faktiskt bildades längre bort från sina stjärnor och sedan vandrade inåt.

”Om ett planetsystem är uppbyggt liksom vårt, och gasjättarna vandrar in, kan det slunga ut de små, inre planeterna”, säger Robert Pappalardo, som är planetforskare på NASA:s Jet Propulsion Laboratory i Pasadena i Kalifornien och som inte medverkat i den nya undersökningen.

Vi vet också från studier av vårt eget solsystem att några av månarna omkring Jupiter och Saturnus sannolikt innehåller oceaner under ett istäcke. Jupiters måne Europa ser ut att hysa en istäckt ocean, som är upp till 160 kilometer djup.

”Den största skillnaden är att en ismånes energi kommer från tidvattenkraften, medan den på ensamvargsplaneter kommer från urtidsvärme, som blivit över från bildningen och från värme, som fortsätter att genereras av radioaktivt sönderfall”, säger undersökningens medförfattare Dorian Abbot.

Enligt Robert Pappalardo från JPL, ”är Europa inte stor nog att ha något vidare radioaktivt sönderfall längre”. I stället värms månen upp av friktion, när Jupiters tyngdkraft knuffar och drar i isen som en jättelik hand, som kramar en tennisboll.

Jorden är stor nog att hysa överskottsvärme från bildningen, och i manteln har den ett stort antal ämnen, som fortfarande är radioaktiva. Det låter kanske inte som så mycket, men det är dessa inre värmekällor som håller igång plattektoniken på jorden, påpekar Dorian – energin från solen styr bara klimatet på ytan. Om det finns plattektonik, kan det finnas vulkaniska strömmar och andra seismiska aktiviteter.

”På en stäppvargsplanet blottlägger planeten hela tiden nytt berg, om plattektoniken fungerar”, säger Dorian Abbot. ”Det är en källa till kemisk energi som möjligen kan upprätthålla liv."

Läs också

Kanske är du intresserad av...