Shanghais stolta förflutna – och framtid?

Med kinesiska mått är Shanghai en uppkomling, och till skillnad från kejsarstaden Peking var den för bara ett och ett halvt sekel sedan en blygsam fiskeby. I början var det en västerländsk frihamn, som sålde opium för te och silke. De kraftfulla byggnaderna längs flodpromenaden The Bund (ett ord som härrör från hindi) vittnade om utländsk och inte kinesisk makt. Från alla hörn av världen kom vågor av invandrare, som tillsammans utgjorde en exotisk blandning av brittiska bankirer och ryska dansflickor, amerikanska missionärer och fransk överklass, ­judiska flyktingar och turbanklädda sikhis­ka säkerhetsvakter.

På 1930-talet var Shanghai en av världens tio största städer. Den liknade dock ingen annan plats på jorden: en multikulturell metropol som ansågs vara centrum för tvivelaktiga affärer – och en ännu mer tvivel­aktig moral. Britter, fransmän och ­amerikaner delade upp staden i koncessionsområden och byggde ståtliga hus på gator kantade av träd. Lokala butiker förde de senaste nya mode- och lyxvarorna. Nattlivet erbjöd allt från dansetablissemang och sociala klubbar till opiumhålor och bordeller. (Vid en tidpunkt ansågs Shanghai ha fler pros­ti­tuerade än någon annan stad i världen).

Hela uppsvinget vilade dock på de åtskilliga miljoner kinesiska invandrare som strömmade till staden. Många av dessa var flyktingar och reformivrare på flykt från våldsamma konflikter ute på landsbygden. Den första var det blodiga Taipingupproret i mitten av 1800-talet. De nyanlända fann skydd i Shanghai och började arbeta som köpmän och mellanhänder, kulier och gangstrar. Alla problemen till trots var det ­dessa immigrantarbetare som skapade landets första moderna stadsidentitet, samtidigt som de lämnade bakom sig ett inland, som fortfarande var oerhört agrart.

Familjetraditionerna må ha varit konfucianska, men kläderna var västerländs­ka och systemet oblygt kapitalistiskt. ”Vi har alltid beskyllts för att avguda utlänningar”, säger Shen Hongfei, som är en av Shanghais ledande kulturkritiker. ”Men att ta utländska idéer och göra dem till våra egna har gjort oss till den mest utvecklade platsen i Kina.”

År 1949 gick ridån dock ned. De följande fyra årtiondena straffades Shanghai av Kinas socialistiska herrar för sin roll som ett modernt ­Babylon. Peking dirigerade om nästan alla stadens intäkter. När Kina på 1980-talet började införa ekonomiska reformer, fick Shanghai vänta nästan ett årtionde, innan regimen i Peking lät staden sätta fart på utvecklingen. ”Vi undrade: När blir det vår tur?” säger modedesignern och entreprenören Huang Mangqi.

Nu har Shanghais stora ögonblick kommit. Efter flera år med kraftigare tillväxt än Kina som helhet är staden ivrig att återta forna tiders storhet, men denna gång på sina egna villkor. För 20 år sedan stod de europeiska byggnaderna på The Bund och stirrade över på den låglänta lantbruksjord, som var täckt av fabriker på andra sidan av Huangpufloden; i dag vimlar det i samma område av skyskrapor, bland annat det 101våningar höga World Financial Center. Allt som allt har man i Shanghai uppfört över 4000 nya höghus. För en stad som en gång dominerades helt av rikshor och cyklar, är det mest upp­seendeväckande kanske de nästan 250 mil väg i och omkring Shanghai som inte fanns över huvud taget för tio år sedan.

Och nu kommer så Expo 2010, en del av ett utdöende koncept, som Shanghai hoppas kunna återuppliva som global avfyrningsramp. Det är ett risktagande, men staden har enligt uppgift in­vesterat 45 miljarder dollar (335 miljarder kronor) i projektet, vilket är mer än Peking spenderade på OS 2008. Största delen av de pengarna har gått till infrastruktur, bland annat två nya flygplatsterminaler, utvidgning av tunnelbanan och restaurering av The Bund. Frågan är dock om det mitt i en global ekonomisk kris kommer 70 miljoner besökare, som man har budgeterat för? Shanghai hoppas överträffa rivalerna Peking och Hongkong, men har även större ambitioner: att bli 2000-talets globala huvudstad. ”Är det en stad som har möjlighet att bli det är det Shanghai”, säger ­Xiangming Chen, professor vid Fudanuniversitetet i Shanghai.

• Föregående Sida 2 av 4 Nästa