Side 2

Broderskapet består, på gott och ont, av män som bara är av kött och blod. Vissa av dem är naturligt självständiga och väljer att leva ensamma i celler ute på landsbygden. Andra är småsinta. Faktum är att ”klosterlivet helt och hållet kan kännetecknas av småaktigheter”, som en munk säger. De allra bästa munkarna utstrålar inte bara välvilja, utan söker upp de platser där den bäst behövs. Femtioåttaårige fader Makarios, som tillhör cellen Marouda utanför Karyes, är en sådan man. Utan att blinka ger han en rock, ett rum och alla pengar som han har på fickan till en främling. ”Med sann tro följer frihet och kärlek”, säger han.

Klostren skiljer sig mycket åt. Vatopediou vid kusten är fullt av bysantinska skatter och munkar med stora ambitioner; en av dem är till exempel dirigent på heltid. På Konstamonitou odlar man jorden och lever betydligt enklare, utan vare sig elektricitet eller EU-bidrag. (”Man kan inte leva ett asketiskt liv med sådana bekvämligheter”, säger en äldre munk.) Alla munkar på Athos har emellertid inte lagt den mänskliga oförvägenheten bakom sig, vilket klostret Simonos Petras praktfulla belägenhet högt ovanför havet vittnar om; det ser ut att klamra sig fast vid den himmelska stegen. Vissa munkar föredrar en fattig eremittillvaro i de slitna rucklen längs Karoulias branta klippor, medan andra väljer fanatismens väg, till exempel munkarna i det tusenåriga klostret Esfigmenou. Under långa tider drabbades de av bränder och hemsöktes av sjörövare och osmanska förtryckare, men nu har de fallit offer för sin egen radikalism. Munkarna här ogillade den ekumeniske patriarkens i Istanbul förslag om att man skulle föra en dialog med andra kristna trosriktningar, så de satte upp ett baner med orden ”renlärighet eller död”. Till följd av detta uteslöts munkarna på Esfigmenou av Heliga samfundet, Athos styrande organ, och lever i dag på donationer från sympatisörer i världen utanför Athos. ”Vi fortsätter vår kamp”, säger renegaternas abbot. ”Vi sätter vår lit till Jesus och jungfru Maria – inte till någon annan.”

När en munk lämnar Athos säger man att han ”beger sig ut i världen”. Halvön är så klart förbunden med omvärlden, och de 2000 munkarna har faktiskt också sällskap av ungefär lika många utomkyrkliga arbetare. Athos har varit en del av Grekland sedan år 1924. Det lokala styret sitter i centralorten Karyes, dit skepps­laster utifrån och nya ortodoxa pilgrimer anländer. Alla besökare måste ansöka om ett särskilt tillstånd. Heliga samfundet släpper in cirka hundra män i upp till fyra dagar i taget.

Karyes är en mötesplats för de bofasta och dem som är på genomresa. Staden är full av motsägelser: en munk som vankar fram på trottoaren med en knotig käpp i ena handen och en påse med Nike-logotyp i den andra och affärer som säljer stearinljus, radband och ouzo. Polisen, som har sitt högkvarter i Karyes, tar tag i de enstaka fallen av berusning och snatteri. I staden sitter också Heliga samfundet, världens älds­ta kontinuerligt verksamma parlament. Dess medlemmar ägnar sig åt såväl stora som små angelägenheter, allt från EU-relaterade frågor till att besluta om vem som får lov att teckna hyreskontrakt för en viss affärslokal; varje liten förändring på Athos innebär en risk som måste vägas på guldvåg.

Athos har överlevt genom att anpassa sig när så krävts, dock aldrig utan knot. Sankt Athanasios, som grundade klostret Megistis Lavras år 963 efter Kristus, gjorde eremiterna rasande genom att introducera djärv arkitektur i det i övrigt så rustika landskapet. Vägar, bussar, elektricitet och mobiltelefoner tillhör sådant som har skapat ­ångest. Det senaste exemplet på ovälkomna ­intrång i livet på Athos är Internet. ­Några få ­kloster har gjort ett par försiktiga räder ut i cyberrymden och beställt reservdelar, kommunicerat med advokater och hittat forskningsresultat. ”Det är väldigt farligt att stå i kontakt med omvärlden”, säger en munk. ”De flesta munkarna här var omedvetna om terror­attackerna den elfte september.”

Omvärlden närmar sig dock med stormsteg. De senast anlända munkarna är universitetsutbildade, kommer med bärbara datorer och är synnerligen oerfarna hönsskötare. De flesta mulåsnorna har bytts ut mot skåpbilar och Range Rovers. En ständig rädsla är att EU-bidragen ska dras in om inte vissa villkor uppfylls, till exempel att kvinnor tillåts besöka halvön. På Athos slipper man med andra ord inte ifrån att även ägna sig åt jordiska angelägenheter.

Broderskapet fortsätter dock framåt på samma vis som man alltid gjort: oändligt långsamt, ständigt inåtvänt och totalt fördjupat i andliga frågor. Eller som fader Vasileios säger: ”Vi bearbetar döden innan den bearbetar oss.”

• Föregående Sida 2 av 2