Svalbards åretruntboende

Kusternas näringsrika vatten lockar även till sig ett stort antal havsfåglar. I maj och juni, då isen drar sig tillbaka och tundrans snö smälter, kommer uppemot tre miljoner fåglar till Svalbard. De är många till antalet, men utgörs av bara ett fåtal arter. Inte mer än cirka 28 arter räknas som vanligt eller ymnigt förekommande och endast en art, fjällripan, har det som krävs för att överleva här på land året om. Fåg­larna kommer för att häcka tryggt och för att ta del av överflödet av föda. Det är en geologisk slump som gör detta möjligt: på vissa håll reser sig nämligen Svalbards kust nästan lodrätt ur havet, men bergväggarna är inte helt släta. Klipporna har miljontals små utsprång som är tillräckligt breda för ett rede, men ofta för smala för fåglarnas fiender, till exempel fjällräven.

Det är perfekta häckningsförhållanden. Ibland ser man stormfåglar, spetsbergsgrisslor och tretåiga måsar på en och samma bergvägg. Under häckningsperioden erövrar de en avsats och föder upp sina ungar på fisk som under den ständigt ljusa sommaren fångas dygnet runt under familjens balkong. När fåglarna tar över en klippa kan förvandlingen vara radikal. En dag när jag seglar med en före detta fisketrålare i en av Spetsbergens djupa fjordar tittar jag upp och ser en skiffergrå klippa som sticker upp ur havet. Den är pudrad med ett tunt lager snö. När jag sätter kikaren för ögonen inser jag emellertid att det inte är snö utan tiotusentals tretåiga måsar som sitter uppflugna på utsprången. Sedda från flera kilometers håll smälter fåglarnas vita huvuden samman och ger upphov till en pointillistisk effekt.

Svalbards sommargäster är visserligen imponerande, men de är naturens opportunister: De är här under de goda tiderna, men undviker de dåliga. I september har de flesta av dem begett sig söderut. Därför är det svårt att inte hysa allra störst respekt för Svalbards åretruntboende, som alla tycks använda sig av en av två strategier för att överleva den hårda arktiska vintern: jaga året runt eller samla på sig extra energi för att klara vintern.

Den förstnämnda taktikens mästare är isbjörnen, som ägnar större delen av vintern åt att stå och hänga vid sälarnas andningshål i väntan på att middagen ska dyka upp. Fjällräven använder sig av en kombinationsstrategi: kamouflerad i vit päls fortsätter den att jaga, men när tiderna blir svåra utnyttjar den förrådet som den har samlat på sig flera månader tidigare. I mer tempererade delar av världen har rävens rykte för överskottsjakt (som när den löper amok i hönshuset och dödar avsevärt fler djur än den kan äta) gett den många fiender bland jordbrukarna, men här uppe är detta förråd av överskjutande byte många ­gånger avgörande för rävens överlevnad.

Renar och fjällripor kan bara lagra energi på ett sätt: genom att bygga upp fettdepåer. Det är en mycket speciell upplevelse att se en ren på Svalbard beta mitt i natten. Liksom fjällriporna bryter renarna dygnsrytmen som styr de flesta djurs liv. De äter och äter och äter, vilar sig lite grand och äter igen, dygnet runt. Renarna bygger upp ett upp till tio centimeter tjockt späckartat fettlager. När det blir ont om mat på vintern fungerar fettlagret som en energidepå.

• Föregående Sida 2 av 3 Nästa