Sydostasiens Schweiz

Människor brukar kalla Singapore för Syd­ostasiens Schweiz, och det är lätt att förstå jämförelsen.

Från att ha varit ett malariasmittat träsk blev den lilla ön vid den sydligaste spetsen av den malaysiska halvön självständigt från Storbritannien år 1963 och utvecklades på bara en generation till en legendariskt effektivt plats. De 3,7 miljoner invånarnas genomsnittliga inkomst överstiger många europeiska länders, skol- och sjukvårdsystemet kan konkurrera med varje västerländskt land, statens ämbetsmän är i det stora hela okorrumperade, 90 procent av hushållen äger sina hem, skatten är förhållandevis låg, trottoarerna är rena, och några hemlösa eller slumområden ser man inte.

Detta har man uppnått genom en hårfin balansgång, ett ofta paradoxalt samspel mellan vad en del singa­porianer kallar ”den stora pis­kan och den stora moroten.” Det man slås av först är moroten: en svindlande ekonomisk tillväxt, som ger näring åt en byggverksamhet och en konsumtion som inte tycks ha något slut. Mot detta har man piskan, oftast representerad av det ökända förbudet mot tuggummi samt pryglingen, som är straffet för att måla på bilar med sprayfärg. Hur är det då med social oro som rasrelaterade eller religiösa spänningar? Sådana är helt enkelt inte tillåtna. Ingen kommer heller att stjäla din plånbok.

• Föregående Sida 2 av 8 Nästa