Ett skepp åt gudarna

För 150 år sedan hittades en mystisk båt från järnåldern i Nydam Engmose vid Sønderborg i Danmark. Nu sjösätts en rekonstruktion av båten i full skala.

15 augusti 2013 av Siebo Heinken

Dök de upp ur skyddande dimbankar? Eller var det strålande sol när de omkring 30 krigarna steg iland vid Alssund i sin snabba ekbåt? Beväpnade med spjut, pilbågar och sköldar ryckte de fram mot närmaste bosättning, kanske som en del av en större angreppsflotta. Det slutade emellertid med att de blev besegrade. De överlevande krigarna togs till fånga och gjordes till trälar, deras utrustning togs i beslag och det stora skeppet förtöjdes.

Eller gick det helt annorlunda till? Hade de nordgermanska krigarna själva varit ute på plundringståg, liksom de fruktade vikingarna senare i historien, och återvänt hem till Sønderjylland med ett rövat fartyg fullt med vapen? "Så kan det också vara", säger Andreas Rau på Zentrum für Baltische und Skandinavische Archäologie i Schleswig i Tyskland. "Vi vet inte riktigt vad som hände." Säkert är dock att byborna någon gång mellan åren 340 och 360 efter Kristus drog det fem ton tunga skeppet tre kilometer över land till en sjö, gjorde hål i skrovet och offrade bytet till sina gudar.

Med sitt 23 meter långa och cirka 3,5 meter breda skrov av svartglänsande trä är Nydamskeppet lika vackert i dag som det var för nästan 1700 år sedan. I dag ligger skeppet i fjärde danska dragonregementets tidigare exercishall intill slottet Gottorp i Schleswig. För- och akterstäven sticker högt upp, det klinkbyggda skrovet är hopspikat och förstärkt på insidan med spant. På bordplankorna sitter rekonstruerade årtullar. Enligt beräkningar gjorda vid Fartygstekniska laboratoriet i Potsdam kunde 28 man få upp det synnerligen sjödugliga skeppet i sju–åtta knop, cirka 16 kilometer i timmen. Förutom besättningen fanns det plats för krigare på skeppet. "Det utgjorde en effektiv form av trupptransport på den tiden", säger Andreas Rau.

Det är ett av de största fartygen de germanska båtbyggarna någonsin tillverkade och kan mycket väl vara det viktigaste skeppsfyndet i Nordeuropa från tiden före vikingarna. Även så här 150 år efter utgrävningen förser Nydamskeppet arkeologerna med värdefull information om skeppsbyggnad, samhällsförhållanden och konflikter under järnåldern.

Det tog inte ens tre dagar för Conrad Engelhardt och hans medarbetare att gräva ut båtens många delar i mitten av augusti 1863 i Nydam Engmose strax norr om Sønderborg. Conrad Engelhardt, som var lärare i den då danska staden Flensburg och som även hade arkeologisk erfarenhet, lät konservera, samla in och dokumentera träet med exakta ritningar, varefter det i all hast fördes i säkerhet på vinden till Flensburgs tingshus. Dansk-tyska kriget var nära förestående och året efter övergick hertigdömet Slesvig till Preussen. Nydamskeppet kom därmed i tysk ägo – och så förblev det, trots att fyndplatsen vid Alssund efter första världskriget återigen blev dansk. Det är anledningen till att man i dag forskar i ämnet på två olika platser: Nationalmuseet i Köpenhamn, vars arkeologer under de senaste tio åren har grävt ut Nydam Engmose, och Gottorp i Tyskland, där Nydamskeppet och de flesta av föremålen som Conrad Engelhardt grävde ut förvaras.

Andreas Rau gillar att lägga pussel. "Det brukade jag göra för att koppla av medan jag skrev min examensuppgift på universitetet", säger han. Nu står han och funderar framför några trästumpar på Gottorp. Vilka liknar varandra färg- och formmässigt? Vilka brottsytor passar ihop? Viktigast av allt: Vilka funktioner hade de hundratals stumpar som ännu inte konserverats? Vad de cirka tre meter långa årorna beträffar är saken tämligen klar, men hur är det med stockarna med centimeterstora borrhål i ändan? De liknar skruvöglor. Andreas Rau och hans kollegor har en hypotes om att de skulle kunna vara stänger till ett slags tält som kan ha gett lä på däck. Sådana finns avbildade på gotländska bildstenar. Hur kom egentligen sjömännen ombord på skeppet? Det fanns ju inga landgångar. I sin jakt på svaret fann arkeologerna rester av en stege av det slag som moderna fritidsbåtar har. ”Bara man vet vad man letar efter så hittar man det”, säger Andreas Rau med ett leende.

Han åker ofta till Nydam Engmose, där utforskningen länge sysselsatt honom och hans kollegor, Peter Vang Petersen och Flemming Rieck på Nationalmuseet i Köpenhamn. Förutom ekskeppet offrade järnåldersgermanerna ytterligare två skepp här, av vilka det ena ligger kvar i mossen – men inte nog med det. Under den tio år långa utgrävningen har de danska arkeologerna grävt ut över 14000 välbevarade föremål i ett 400 kvadratmeter stort område, däribland en närmare två meter lång ankarstock, hinkar, ett städ, smycken och till och med personliga tillhörigheter som kammar och pincetter. Framför allt har de dock hittat vapen: romerska svärd, yxor och spjut, vissa med ägarens namn i runskrift: WagagastiR eller HarkilaR, allt tecken på ett militariserat samhälle.

Arkeologerna känner till många mossar i Nordeuropa där det under järnåldern från 500-talet före Kristus förrättades offer, i vissa fall människooffer. Det som offrades mest var dock besegrade fienders vapen och tillhörigheter. I Jylland och på några av de danska öarna har man hittat över 20 offerplatser, däribland flera på Als, där krigskanoten Hjortspringbåten, Nordeuropas äldsta plankbyggda båt, offrades. Inte långt därifrån sänktes Nydamskeppet 670 år senare. Var detta en kultplats för en gud?

Vid den tiden, på 200-talet efter Kristus, blev skepps- och vapenoffer vanligare. Rivaliserande grupper kämpade om makten i Nordeuropa. Ett kallare och fuktigare klimat gjorde att det blev ont om mat och nöden drev ut befolkningen på plundringståg. Det utgjorde ett stort hot mot de små bondesamhällena och därmed uppstod de mer komplexa klansamhällen med hövdingar som i händelse av krig styrde över befolkningen och som sannolikt även hade kultfunktioner.

Vid den här tiden var germanerna sedan lång tid påverkade av omgivande civilisationer. Förutom nya kunskaper förde legosoldater i romersk sold med sig dyrbara stålsvärd och andra föremål hem. Handel bidrog till att skeppsbyggnad blev vanligare i de områden som romarna kallade Barbaricum.

"Romerska köpmän seglade kanske ända till Jylland, eller så färdades germanerna till Rhen – oavsett vilket hade de tillgång till information om varandra", berättar arkeologen Ronald Bockius, som leder forskningen om antik sjöfart på Römisch-Germanisches Zentralmuseum i Mainz i Tyskland.

Nydamskeppet, som byggdes 20–30 år innan det offrades, var en vidareutveckling av den betydligt äldre, 19 meter långa Hjortspringbåten, vars plankor hölls ihop med bastsnören. Vid konstruktionen av Nydamskeppet använde båtbyggarna tekniker som redan testats i Medelhavsområdet och i de romerska provinserna: klinkbyggning med överlappande plankor; järnspik; tätning av skrovet med ull, talg och björktjära; och åror i stället för de mindre effektiva paddlarna. "Germanerna plagierade inte, men de lät sig inspireras av romarnas tekniker", konstaterar Ronald Bockius.

Det gjorde naturligtvis folken vid Alssund också. De bodde i långhus utan fönster på en backe ovanför Nydam Engmose. Några spridda dungar med träd skapade omväxling i ängslandskapet. Andreas Rau pekar ut över området, som efter järnålderns sjöbildning åter växte igen för hundratals år sedan. Överallt växer det numera fräken, som hotar att förstöra de ännu inte utgrävda offergåvorna av trä. "Jag kan se framför mig hur människor på den tiden stod på sluttningen och tittade på medan skeppen och de redan förstörda svärden och spjuten fördes dit. För härskarna var det en propagandaförevisning och för de många åskådarna var det utan tvekan god underhållning."

Varför offrade de då så stora skatter? Arkeologen Peter Vang Petersen har ett svar: "Mossarna var järnålderns kyrkor. När folk tror på någonting är inga omkostnader för stora. Det känner vi ju igen från senare tiders katedraler."

Ingen har en bättre bild av värdet av forntidsbåten från Nydam Engmose än 30 män och kvinnor som alla bor i trakten kring Alssund.

När jag besöker en mangårdsbyggnad i utkanten av byn Sottrupskov nordväst om Sønderborg är deras fullskaliga modell av Nydamskeppet nästan klar. Skrovet är vackert och ekträet glänser. Några män i blå arbetskläder är i färd med att lägga sista handen vid verket. "Det gamla skeppet är vår stolthet och en del av vår danska identitet. Därför bestämde vi oss för att bygga en exakt kopia", säger Vincent Jessen, ordförande för Selskabet for Nydamforskning, i daglig tal Nydamselskabet.

Förberedelserna inleddes för 13 år sedan. Man såg ut 15 centimeter tjocka bjälkar av ekstammar och avlägsnade så mycket trä att allt som återstod var 2,5 centimeter tjocka plankor med kraftiga klampar att fästa bjälkar och tofter i. För 1500 år sedan tillverkades nämligen sådana delar av ett och samma trästycke.

Med hjälp av en mall utformade man skrovet och tätade det med ull impregnerad med en blandning av oxfett och bivax. Man smidde 1500 järnspikar och letade överallt i Danmark efter 19 träd som var tillräckligt snedväxta för att passa som spant i skeppet. Dessutom letade man efter grenklykor som skulle fungera som årtullar. Man slog rep av bast som strimlats av bark från lindar och sydde röda, blå och orange skjortor i stil med de kläder som arkeologer hittat i Torsbjerg mosse vid Süderbrarup öster om Schleswig.

Man bad ofta experterna på Nationalmuseet och Vikingeskibsmuseet i Roskilde om råd och vägledning och övade därefter på sina nya färdigheter. Nydamskeppet hade exempelvis ett däck med rullmattor som gav tillgång till lasten. Rekonstruktionen har krävt cirka 20000 timmar eller 2000 arbetsdagar i arbetstid.

Den 17 augusti i år sjösätts skeppet, exakt 150 år efter det att Conrad Engelhardt hittade originalet. Båtens första tur över Östersjön till Schleswig börjar där angriparna för snart 1700 år sedan gick i land med Nydamskeppet.

Läs också

Kanske är du intresserad av...