Flög efter pilar på marken

Innan piloter i USA hade möjlighet att kommunicera via radio, orienterade de sig genom att följa stora betong- och metallpilar på marken, som angav rutterna.

3 juni 2015

Flygningen befann sig fortfarande i sin ungdom, när USA:s handelsdepartement vid 1920-talets mitt började etablera flygrutter för att befrämja kommersiell luftfart. Hur navigerade piloterna då över land i flygplan, varav en del använts under första världskriget, och som hade endast nödtorftiga instrument? Ofta genom att titta ned på marken på stora cementpilar, som visade riktningen.

Mer än 1000 betongpilar placerades ut

Kanske var det en vansinnig idé, eller kanske var den bara genialt enkel – eller båda delar. Phil Edwards från biblioteket på Smithsonian National Air and Space Museum berättar att mer än tusen betongpilar lades på marken längs de etablerade rutterna. Pilarna var upp till 20 meter långa och i regel gulmålade. Längs en del rutter installerade man även metallpilar. Pilarna placerades med 15 till 25 kilometers avstånd och nattetid belystes de från torn med strålkastare. Piloter som flög lågt – vanligtvis under 1 000 meter – kunde se från en till nästa.

Systemet ersattes av radionavigation

På 1940-talet hade systemet ersatts av radionavigation. Historieentusiaster har underhållit eller restaurerat några av pilarna och deras torn, bland annat i Cibola County i västra New Mexico.

Många av pilarna har förfallit eller täckts av växtlighet, men ett stort antal – som den på bilden i St. George i Utah – finns kvar, i synnerhet i öde områden längs den transkontinentala rutten från New York till San Francisco. Där ligger de som en rest från flygningens mer romantiska tidsålder och väcker förundran bland vandrare och andra som stöter på dem.

Läs också

Kanske är du intresserad av...